Men han har i alla fall inte gett upp

Jag kämpar på med att hålla tillvaron flytande. Fixa med saker som måste fixas. Hinna med och orka vara förälder. Försöka komma framåt och vidare med husfixandet på små fronter. Längtar efter att ha honom hemma som stöd i små beslut och små saker.

Så kommer han hem från sjukhuset. Och är åtminstone nånstans i närheten av som vanligt. Och när han piggat på sig lite till, framåt fredag-lördag, så vill han skriva upp listor över vad som behöver göras, och planera vad och när och hur. Även av större saker. Fastän jag vill prioritera det som är viktigast och välja några saker att fokusera på och några saker att lösa. Eftersom det känns så meningslöst att planera när man inte vet hur han mår ens om en vecka. Hur ska man då liksom kunna planera för vilken helg man ska tapetsera hallen? Jag vill fokusera på sånt jag huvudsakligen kan lösa själv, för jag vet att det som dras igång riskerar att landa på mig i sin helhet.

Men han vill och tror och tänker och radar upp saker som borde göras.

Sedan blir han trött och går och lägger sig och sover. Och det är ju helt i sin ordning att han är trött och inte mår bra. Men jag blir så trött och kraftlös av att fokusera på och planera för allt som inte kommer att hända. Det stressar mig. Jag behöver fokusera på lagom mycket, inte på allt. Jag är inte hjälpt av att försöka hantera allt samtidigt.

Jag har ändå för länge sedan slutat drömma. Jag tittar inte på trädgårdsprogram och renoveringsprogram, för jag vill inte ha idéer – jag vill ha tid och ro att genomföra några av de saker jag redan påbörjat, fysiskt eller mentalt. Jag slutade drömma långt innan den här med cancern.

Och som det är nu så är det liksom ändå en fjärran dröm att kunna hänge sig åt något fullt ut och genomföra något jag vill, med själ och hjärta och mage. Jag måste alltid vara beredd av avbryta och prioritera om. Den här idén om att hävda mig och prioritera mig och säga ifrån om att jag inte vill eller kan just nu – det är ju liksom bara att glömma när man måste vara projektledare för familjen, och när man har en sjuåring som slår sig själv när han mår dåligt och vill dö för att för mycket går emot honom. Så jag försöker vara upplyftande och uppmuntrande och inte för gnällig – och det innebär att jag har ännu mindre utrymme att vara rädd om mig själv.

Och jag vill ha älsklingen hemma, och jag vill at han ska vilja saker och tänka och planera tillsammans med mig. Men han vill så mycket, och när han sedan inte orkar nästan något av det i slutändan, utan på sin höjd vara med och minska lasset av hushållssysslorna, då suger det liksom ut den sista orken av mig.

Och när det till slut rinner över och ut, när tårarna som funnits där undertill i flera dagar till slut kräver att få komma fram så undrar han vad som hänt.

Ingenting har hänt. Ingenting alls. Inte mer än cancer och ett barn som mår allmänt dåligt och en mamma som försöker hänga ihop.

Och jag vet, välden förväntar sig alltid att jag ska vara stark och reda ut saker – men är det verkligen så konstigt om det behöver rinna ut lite tårar ur mig ibland?

5 responses to “Men han har i alla fall inte gett upp

  1. Hanna Ekstam AHlberg

    Näe Sanne, det är inte det minsta konstigt om tårarna rinner ibland. Jag blir trött bara av att tänka mig in i din situation just nu. Oron för maken. Oron för barnet. Och ändå få vardagen att tuffa på, för allas skull. Passa på att gråt ibland! Lägg dig i fosterställning i sängen med täcket över huvudet. Eller ring nån nära vän eller förälder. O gråt. Släpp fram oron, var “svag” (= normal) ett tag. Så kanske du orkar ett tag till sen. För att man måste. För att inte allt ska fall ihop som ett korthus. För det vill man ju inte…Heja dig Sanne, för att du orkar så mycket som du gör, och för att du orkar skriva om det!!!!

  2. Du får gärna prata, dela dina bekymmer med oss. Då först kan vi hjälpa dig ! Och det är tillåtet att gråta i Din situation – det är tillåtet att gråta även annars utan någon direkt orsak. Kram från din mamma som faktiskt älskar dig och vill hjälpa om jag kan.

  3. Pingback: Om döden, ord och vad man hinner på ett år | Sanne skriver

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *