Tag Archives: hall

Kallt och blåsigt

Igår var världen dimmig, drypande fuktig och vindstilla.

Idag är det minusgrader och blåser isande kallt. Och torrt. Inte en tillstymmelse till nederbörd. Vinden ligger på från sydost, rakt genom (den renoverade) verandan och den otäta ytterdörren innanför, och hallgolvet blir skitkallt, liksom allrummet på ovanvåningen, eftersom trappan går i samma riktning som ytterdörren. (Så kan man rimligen inte säga?)

Ikväll har vi, på sjuåringens önskan, sett om en av Star Wars-filmerna. Det blev mittenfilmen av den ursprungliga trilogin (Star Wars V). Det är ganska fascinerande at se den när man nyss sett The Force Awakens (Star Wars VII). Nu är det ännu mer irriterande än förr att se Han Solo uppträda som en skitstövel – det blir liksom ännu mer uppenbart med den nya filmen i färskt minne – och samtidigt liksom tröstefullt att han fått bättra sig ordentligt till den nya filmen :-) Men det är liksom verkligen helt obegripligt att Leia över huvud taget faller för honom.

Om rätten att bry sig om det vackra när man borde bry sig om viktigare saker

I julklapp fick jag bland annat ett antal porslinknoppar till hallbyrån. Hallbyrån är från början en lackat furumöbel, köpt via Blocket eller liknande, men under hösten har jag slipat den (snabbt och synnerligen slarvigt) och sedan målat den med grön linoljefärg (blandning av thottgrönt och titanzinkvitt). Och så önskade jag mig porslinsknoppar, sådana där man kan köpa till exempel på Indiska, målade i olika färger och mönster, att byta ut de tråkiga furuknopparna mot.

Väggarna i hallen fick ju ny tråkig tapet under hösten. Eller den blev väl inte fullt så tråkig som jag hade önskat – det är ju snyggt och fräscht med ny tapet, liksom. Men tanken med en ganska tråkig tapet var att den huvudsakligen skulle vara ett underlag för en massa snygga affischer, och så har det nu också blivit. För ett tag sedan satte vi upp en hel drös med affischer och annat: en ganska detaljerad karta över närområdet här för cirka 40 år sedan, en karta över Hallands väderö, en jättegammal karta över Bretagne som vi köpte när vi var där 2014, en affisch med skånska dagfjärilar, en affisch med reklam för Balatum, ett vykort över Mont S:t Michel och ett över svenska fyrar, och en karta över alla järnvägar som funnits i Skåne. Men några affischer fick vänta ett tag till, eftersom de skulle sitta på väggen utan tretex och därför inte kunde sättas upp med bara häftstift utan behövde hängas på riktiga krokar och därför först behövde ha ramar.

Nu när både ramar och krokar hade skaffats har vi idag satt upp de fyra nytrycken av köksväxtplanscher på väggen ovanför den grönmålade byrån samt i mitten mellan köksväxterna även den gamla lilla spegel som följde med huset och liksom ska hänga på den väggen.

Det blir snyggt. Jag gillar det. Det blir som jag vill ha det, och trivsamt.

Och samtidigt skäms jag. För det är värdsligt och fåfängt och materialistiskt. Och därmed är det dåligt redan i vanliga fall. Men nu, med den hemska döden och allting annat som flåsar oss i nacken, så borde jag liksom inte alls bry mig om sånt utan bara om sånt som är viktigt på riktigt.

Och om man skrapar bort allt det där som ger guldkant på tillvaron och gör vardagen och alla dagar och hela livet trevligt, så blir allting ännu tråkigare och jobbigare. Vi ska alla gå i säck och aska. Och då blir allting meningslöst. Vilket det ju förstås ändå är i grunden.

Nä, i praktiken är vi nog inte hjälpta av att kräva av oss själva att vi ska vara den sortens idealister, speciellt inte när livet är svårt. Lite glädje behöver vi för att orka bära det svåra.

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

“Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag “upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Kräk och kiss på schablonmålat golv

Och en stund senare på natten, ännu utan att ha somnat, traskar jag ner för att kissa. Klockan är ungefär ett. Och därnere i hallen konstaterar jag att en av katterna kissat på ett ställe och kräkts ordentligt på flera ställen.

Efter att ha tagit hand om det kan jag nu också konstatera att det schablonmålade i hallen slutligen faktiskt är torrt på riktigt. Vilket var en väldans tur med tanke på var kiss och kräk var placerat.

Distansarbetets förbannelse

I teorin är det så trevligt att jobba på distans. Slippa restiden. Kunna komma igång med arbetet direkt på morgonen. Kunna sitta och jobba ostört och koncentrerat. Kunna ta längre lunch eller paus och fixa något annat – måla det där fönstret eller den där byrån, eller ta en promenad eller cykeltur.

Verkligheten är något annat. Eller ja, den sparade restiden och kunna börja jobba direkt på morgonen stämmer ju. Men i övrigt…

De där pauserna för att göra något kul eller inspirerande eller bara något helt annat blir det extremt sällan något av. På sin höjd hämta posten. Inte ens tvättmaskinen blir igångsätt, liksom.

I övrigt sitter jag och jobbar hela jävla dagen. Tar alldeles för lite pauser av alla de slag. Tar knappt lunch – maten värmer jag i mikron under tiden jag arbetar, och så sätter jag mig och äter den och läser tidningen i tio minuter, innan jag hugger in på jobbet igen. Eller möjligen att jag lyckas bestämma mig för att ta en paus och blogga nåt. Sedan är det på det igen. Pauser för att fixa en kopp kaffe eller hämta en morot att tugga på, sedan tillbaka till datorn och fortsätta.

Och alltså, det vore ju okej om jag kom därifrån med känslan av att ha varit produktiv, att jag fått nåt gjort, att jag är nöjd och kan slappna av.

Men i praktiken jobbar jag betydligt mer än de timmar jag ska. (Ja, jag skriver upp det på flexen.) Och eftersom jag inte har någon fast sluttid, när jag MÅSTE gå till tåget, så känner jag, oavsett när jag slutar, att jag  nog borde jobbat en stund till, borde gjort lite till. Och eftersom “hemresan” bara består av att hämta hem barn från fritids, så hinner jag inte koppla bort jobbet, utan brottas sedan halva kvällen med tanken på att jag kanske borde plocka fram jobbdatorn och göra lite till. Hej stressen!

Och ja, jag vet. Man ska jobba lagom. Inte stressa. Inte vara duktig flicka. Inte jobba ihjäl sig för arbetsgivarens skull. “Ingen tackar dig för att du jobbar ihjäl dig.” Mnjä. Men det handlar ju inte bara om arbetsgivaren. Det handlar om att känna att man gjort det man har ansvar för. Att inte lasta över saker på kollegorna. Och faktiskt också om att kunna känna att man bockat av saker, för att minska röran i hjärnan.

Det är väldigt rörigt i min hjärna för tillfället. Alldeles för många jobbmässiga saker som är röriga, inte kan bli klara och bockas av utan som hänger kvar och beror av andra personer, andras insatser, klartecken om det ena eller det andra – saker som skvalpar runt. Det stressar mig. Det ger mig känslan av att inte åstadkomma tillräckligt.

Och när jag inte ens har tågresan hem för att få bort det så blir jag inte alls av med det. Och det är inte bra alls.

Ett vackert golv som aldrig torkar

Brasan är tänd. I ena fåtöljen framför den sitter älsklingen och läser högt ur andra delen av Sagan om ringen. I andra fåtöljen sitter elvaåringen, som är den som det officiellt läses för, och på en braskudde bredvid sitter sjuåringen. På borden brinner ljusen i en femarmad kandelaber.

Annars känner jag mig ganska obekväm med tillvaron. Som till exempel det här att jag har strulat till saker så att dörrar måste hållas stängda.

Så här: I somras målade jag hallgolvet, och senare har vi tapetserat. Men jag ville också fixa till golvet lite extra, med schablonmålad blomslinga runt kanterna och en kompassros mitt på golvet. Blomslingeschablonen beställde jag tidigare i höstas; kompassrosschabloner köpte jag på Pandurorea för en hel del år sedan och den har väntat sedan dess.

Jag har schablonmålat på golv tidigare – på alla tre sovrumsgolven på ovanvåningen. Då har jag målat schablonerna med linoljefärg, och golven har dessförinnan varit målade med linoljefärg (två golv) respektive behandlats med linoljegolvolja (ett golv). Och det har funkat utmärkt. Men eftersom hallgolvet är målat med den färg som fanns över från målningen av tvättstugegolvet, en polyuretanfärg för golv som behöver nåt tåligt, så var det inte självklart vad jag skulle schablonmåla med i det här fallet. Rimligen borde jag använda något mer tåligt även för snyggdetaljerna, plus att det borde vara något kompatibelt me färgtypen golvet var målat med.

Så jag begav mig till en vanlig färgaffär och frågade vad jag borde schablonmåla med på ett golv. Fast hon som jobbade i affären verkade mest tycka det var en konstig grej att schablonmåla på golv. Golvfärg tyckte hon i alla fall inte jag borde använda; möjligen hobbyfärg. – Fast hobbyfärg tyckte jag att det har jag i så fall hemma och ville inte köpa någon extra där.

I nästa vanliga färgaffär hittade jag inte heller några vettiga alternativ, och inte i den tredje heller.

Så slutligen bad jag om råd där vi köper linoljefärgen. Hon ville inte rekommendera schablonmålning med linoljefärg och blev ytterst förvånad över att jag brukat göra det. Men hon tyckte att det kanske i så fall kunde vara ännu bättre med konstnärsfärgen, också från samma tillverkare (Ottossons) men mer koncentrerad/tjockare än den “rinnande” färgen.

Jag åkte hem, funderade någon vecka till på saken (det kommer ju andra saker emellan hela tiden, liksom – man har ju inte möjlighet att ägna alla dagar och varje timme åt sådana här projekt, om man så säger), och sedan under förra veckan åkte vi dit för att köpa konstnärsfärgen.

“Du kanske ska köpa och blanda i terpentin och torkmedel också?” sa hon.

Fast blanda i terpentin? Det var sånt vi gjorde de allra första omgångarna vi målade med linoljefärg, då för tretton år sedan, och sedan slutade med. Och blanda i torkmedel? Nä, det låter omständigt. Linoljefärg brukar ju trots allt torka mycket snabbare än vad alla gnäller om. Och att behöva blanda till och trassla, istället för att bara klämma fram lite ur tuben… nä, det verkar omständigt. Dessutom så målar man ju väldigt tunt när man schablonmålar. Så efter lite velande så körde jag på utan något extra trassel.

Golvschablonerna målades i fredags, när barnen fortfarande var hos mormor och morfar. Igår, när barnen var hemkomna, märktes fortfarande ingen som helst tendens till någon sorts torkande – precis lika kladdigt och nymålat. Det innebär att dörren till hallen – en ganska svårstängd/svåröppnad dörr – måste hållas stängd för att inte katterna ska gå dit, och att man hela tiden måste komma ihåg att inte trampa på de vita partierna. Dygnet runt. När man kommer nerför trappan. När man kliver ut ur badrummet.

Sjuåringen hann trampa i bården utanför badrumsdörren två gånger igår. Framåt kvällen konstruerade älsklingen “broar” eller “skydd” över bården vid dörrarna, för att det skulle bli mindre risk att trampa i det – men risken är väl att det fördröjer torkandet?

Nu återstår i alla fall att se hur lång tid det tar för det att torka. Det kan ju egentligen ta ungefär hur lång tid som helst. Jag hoppas det hunnit torka till första advent :-(

Och jag känner mig dum som ställt till det. Det är trassligt för familjen. Och jag är nog egentligen den i familjen som känner mig mentalt allra mest begränsad av att behöva ha dörren stängd och hålla koll på katterna och så där… för jag drar mig liksom för att göra saker som innebär att jag behöver passera fram och tillbaka för många gånger.

Bökigt är vad det är. Och jag känner mig dum. Även om det jag målat är förbannat snyggt.

kompassros

Med ljus försvinner ursäkter för att inte göra tråkiga saker

Idag har elektrikern varit här och fixat så att vi fått tillbaka el och belysning i hallen (där vi varit utan ett par veckor) och i skafferiet (där vi varit utan sedan vi gjorde vid badrummet, det vill säga drygt två år).

Det innebär att man kan se något i skafferiet även när det blivit kväll.

Alltså har jag sorterat tomma glasburkar ikväll.

Tapetseringshelg

Den här helgen var det planerat för att vi skulle tapetsera hallen, med de där tapeterna jag köpte hem i somras. Så min plan var att jag skulle ha hunnit förbereda under veckan – riva tapetkanter, spackla och sånt där. Men den gångna veckan har energin gått åt till andra saker, så av dessa planer blev det spackling av några hål, samt inköp av nytt mindre hårt spackel och tapetklister som inte stått i det ouppvärmda uthuset i tre (?) år.

Istället blev det gårdagen som fick ägnas åt förberedelserna. Jag torkade väggarna lite renare, älsklingen plockade bort de gamla ledningarna, jag rev lösa tapetkanter och spacklade. Och det var ungefär vad vi hann igår.
IMG_2448IMG_2449

(Bilden till vänster visar hur det såg ut under den gamla lampknappen. De fastmurade små träklossarna är en vanlig lösning i det här huset för att man ska kunna fästa saker med spik eller skruv.)

IMG_2444

Den gamla tapeten.

Idag började jag dagen med att slipa de spacklade ställena samt väggarna i allmänhet. Och sedan: tapetsering!

Vi har inte hunnit klart – men det fattas “bara” två våder (varav en å andra sidan är den absolut värsta i hela rummet).

IMG_2450

Blymantlad kabel och silverfiskätna tapetrester

Till helgen verkar det som att vi ska tapetsera hallen – mina föräldrar kommer hit och bistår. Så för en stund sedan letade jag reda på spackeltuben för att spackla igen några kattrivhål och annat i tapeten och tretexen. Fast spacklet var gammalt och ganska hårt, så trots stor arbetsinsats blev det sådär :-/

Nästa steg är väl att förbereda rummet i övrigt för tapetseringen. Riva bort lösa tapetbitar och lossa nuvarande (mestadels blymantlade) elledningar.

Tapetlager och blymantlad kabel.

Tapetlager och blymantlad kabel.

Idag har jag dessutom

  • putsat en liten del av insidan av orangeriet (ett ställe där det gamla släppt)
  • knackat, skrapat, kratsat och bänt bort lös puts på en annan del av väggen
  • grönmålat takutsprångsbrädor på gavlarna på orangeriet (efter att svärföräldrarna satt dit dem)
  • oljat och målat ändträt nertill på de nya uthusdörrarna.
  • målat delar av dörrkarmarna till uthusdörrarna
  • grönmålat vårt sovrumsfönster – i alla fall de delar som inte är för nära det rostskydd jag målade igår och det som inte är för högt upp för mig att nå

Idag mår älsklingen illa. Men det dröjde i alla fall längre innan illamåendet tog i den här gången än förra cellgiftscykeln.

Men han har i alla fall inte gett upp

Jag kämpar på med att hålla tillvaron flytande. Fixa med saker som måste fixas. Hinna med och orka vara förälder. Försöka komma framåt och vidare med husfixandet på små fronter. Längtar efter att ha honom hemma som stöd i små beslut och små saker.

Så kommer han hem från sjukhuset. Och är åtminstone nånstans i närheten av som vanligt. Och när han piggat på sig lite till, framåt fredag-lördag, så vill han skriva upp listor över vad som behöver göras, och planera vad och när och hur. Även av större saker. Fastän jag vill prioritera det som är viktigast och välja några saker att fokusera på och några saker att lösa. Eftersom det känns så meningslöst att planera när man inte vet hur han mår ens om en vecka. Hur ska man då liksom kunna planera för vilken helg man ska tapetsera hallen? Jag vill fokusera på sånt jag huvudsakligen kan lösa själv, för jag vet att det som dras igång riskerar att landa på mig i sin helhet.

Men han vill och tror och tänker och radar upp saker som borde göras.

Sedan blir han trött och går och lägger sig och sover. Och det är ju helt i sin ordning att han är trött och inte mår bra. Men jag blir så trött och kraftlös av att fokusera på och planera för allt som inte kommer att hända. Det stressar mig. Jag behöver fokusera på lagom mycket, inte på allt. Jag är inte hjälpt av att försöka hantera allt samtidigt.

Jag har ändå för länge sedan slutat drömma. Jag tittar inte på trädgårdsprogram och renoveringsprogram, för jag vill inte ha idéer – jag vill ha tid och ro att genomföra några av de saker jag redan påbörjat, fysiskt eller mentalt. Jag slutade drömma långt innan den här med cancern.

Och som det är nu så är det liksom ändå en fjärran dröm att kunna hänge sig åt något fullt ut och genomföra något jag vill, med själ och hjärta och mage. Jag måste alltid vara beredd av avbryta och prioritera om. Den här idén om att hävda mig och prioritera mig och säga ifrån om att jag inte vill eller kan just nu – det är ju liksom bara att glömma när man måste vara projektledare för familjen, och när man har en sjuåring som slår sig själv när han mår dåligt och vill dö för att för mycket går emot honom. Så jag försöker vara upplyftande och uppmuntrande och inte för gnällig – och det innebär att jag har ännu mindre utrymme att vara rädd om mig själv.

Och jag vill ha älsklingen hemma, och jag vill at han ska vilja saker och tänka och planera tillsammans med mig. Men han vill så mycket, och när han sedan inte orkar nästan något av det i slutändan, utan på sin höjd vara med och minska lasset av hushållssysslorna, då suger det liksom ut den sista orken av mig.

Och när det till slut rinner över och ut, när tårarna som funnits där undertill i flera dagar till slut kräver att få komma fram så undrar han vad som hänt.

Ingenting har hänt. Ingenting alls. Inte mer än cancer och ett barn som mår allmänt dåligt och en mamma som försöker hänga ihop.

Och jag vet, välden förväntar sig alltid att jag ska vara stark och reda ut saker – men är det verkligen så konstigt om det behöver rinna ut lite tårar ur mig ibland?