En överenskommelse om flyktingsituationen – en flyktinguppgörelse. För att samarbete och samsyn är nödvändigt under rådande omständigheter – för att det kommer många flyktingar, för att vi har en minoritetsregering, för att vi har ett parti i riksdagen som de flesta inte vill ska få inflytande i de här frågorna.
Och så fylls flödet av klagomål på att ens eget parti gått med på det ena eller andra. Klagomål som liksom ger intrycket av att man tycker att ens parti inte skulle gett efter alls. Att det är förkastligt att man gett efter. Att man hellre borde gått därifrån och sagt ”nej, då vägrar jag leka med er – ni är dumma!”.
Kompromisser, samverkan, gemensamma lösningar bygger på att man inte får helt och hållet som man vill, att man vinner något och förlorar något, och att man får nöja sig med det i en situation när det är nödvändigt att samarbeta. Inte på att man ska tro att man plötsligt kan övertyga de oliktänkande om att man själv har rätt och de hela tiden haft fel.
Jag tycker inte heller överenskommelsen är bra – den innehållet saker jag verkligen tycker är dåliga. Men om vi anser att en överenskommelse är nödvändig så får man leva med det.