Folk säger då och då saker i stil med ”Det är värre för resten av familjen” och ”Det är värre för de som blir kvar” och sådana saker.
Och nu är ju vi i någon mån bara i början av det här, och saker kan ju komma i ett annat läge senare, och så vidare – men ändå… har jag så svårt att förstå det där.
Hur mycket jag än älskar honom, så är jag ändå tacksam att jag ska få fortsätta leva (som det ser ut nu, och peppar peppar, och så vidare). (Ja, så oändligt självisk är jag, att jag är tacksam att jag får fortsätta finnas.) Dör man så är livet, och allting, slut. Hur kan det vara värre för mig, som får fortsätta leva, än för den som inte får det?