Man kan ju tänka att man skulle ändra prioriteringar i ett sånt här läge. Och visst, det gör man ju till viss del. Fast kanske inte så mycket som man skulle tro – och kanske inte på de områden som folk tycker är självklara.
Till exempel ger jag fortfarande inte pengar till Cancerfonden och liknande. Det är inte så att jag tycker det är oviktigt. Självklart vill jag gärna att det ska hittas botemedel och mildrande mediciner och annat – självklart vill jag ha min älskling kvar i livet, frisk och välmående.
Men ska jag skänka pengar så gör jag det fortfarande hellre till saker jag tycker är viktigare. Eller till människor som har det värre.
För i ärlighetens namn har vi det väldigt väldigt bra. Trots älsklingens cancer. I alla fall i jämförelse med världens grymheter. Inget krig, ingen förföljelse, ingen tortyr, ingen svält. Tak över huvudet. Mat för dagen. Pengar till det vi behöver. Och i nuläget inget relevant och påtagligt lidande.
De pengar jag har möjlighet att skänka kan göra ofantlig nytta för exempelvis människor på flykt – eller människor i delar av världen där en ny vattenpump och en möjlighet att gå i skolan är skillnad mellan två olika framtider.
Likaså skänker jag gärna pengar till miljösammanhang – för det handlar om ett längre perspektiv, vad vi lämnar efter oss, men också vilken påverkan vårt leverne nu har på omvärlden, på massor med andra människor. Det handlar om att försöka ta ansvar.
Att skänka pengar till Cancerfonden däremot… tja, skulle jag skänka pengar nu så skulle det sannolikt inte göra skillnad för just oss ändå, så av själviska skäl finns ingen anledning. Och jag har liksom aldrig tyckt att det varit viktigast innan, så där rent allmängiltigt, så varför skulle jag tycka det nu?
Pingback: Månadsgivare till Cancerfonden | Sanne skriver