Allting är relativt

”Finns det människor som kan funka i sådana här situationer?” frågade en vän mig.

Och alltså visst, det är jobbigt och eländigt. Jag vet att framtiden bringar elände, och det får jag liksom leva med. (Pun självklart not intended.) Och det är jobbigt att se älsklingen må dåligt, och det är jobbigt att inte kunna dela tillvaron med honom på någon sorts normalt och vanligt sätt, och det är besvärligt på en hel massa andra sätt. Och så finns det ju då andra saker runtom som spär på det. Och ja, jag är tacksam för sertralinet, för utan det skulle säkert ångesten äta mig, och det gör den inte, åtminstone inte nu.

Men samtidigt lever vi kvar i vår trygghetsbubbla. I ett land där det finns sjukvård, som både förlänger liv och mildrar smärta. Vi har hus och mat och jobb, och barnen går i skolan. Vi behöver inte frysa eller svälta eller fly.

Det finns människor som lever med långt mer akuta situationer, där deras älskade dör under plågsamma former, dör hastigt och drastiskt, människor som måste fly hals över huvud för att rädda resten av familjen trots att de egentligen dukar under av sorg och ångest, människor som måste överge allt för att ge sig ut på farofyllda resor mot något som kanske är bättre, trots att de befinner sig i situationer som är långt värre än min.

Det finns människor som klarar av att funka i sådana situationer, i alla fall funka tillräckligt bra för att ta sig ända hit.

Och sedan har vi, Sverige, mage att säga Nej. Nej, ni får inte komma in i vårt land, nej, ni får inte stanna här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *