Religionen som moraliskt stöd gentemot andra?

Jag är ateist. Och jag har inga som helst behov av en religion för att stötta min uppfattning om vad som är rätt eller fel – moral behöver ingen religion som grund. Det där har jag skrivit långt och utförligt om en gång i tiden, i ett inlägg om något Marcus Birro hade hävt ur sig.

Samtidigt är det ju komplicerande att de allra flesta anser sig ha rätt. Och när det kommer till moral så kompliceras det av att det liksom inte riktigt funkar att argumentera med fakta och vetenskap. (Jo, ibland och till viss del – men inte hela vägen, eftersom det ju i grunden ändå handlar om tyckande. Plus att de man behöver argumentera emot ju ofta ändå inte är så förtjusta i fakta.)

Så även om jag tycker att jag har rätt och tycker att min sida är den goda, så antar jag att de som jag betraktar som onda också tycker det om sina åsikter. Jag tycker min sida är hjältar, de tycker deras sida är hjältar.

Jag antar att det är i det läget folk behöver religionen. Inte för att motivera för sig själva varför de tycker som de tycker – för folk lyckas alltid vrida religionen till det de själva vill motivera i vilket fall – utan för att motivera sin åsikt för andra. “Min religion/min gud säger faktiskt så här!” ger liksom mer tyngd än bara “Jag tycker…” eller “Jag är säker på…”. Religionen blir liksom helt enkelt något att slå folk i huvudet med när annat inte räcker till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *