Tag Archives: cancerskulden

Det där mörkret

Vissa dagar vill mörkret ta tag i mina tankar. Som dagar när jag för hundrade gången (typ) hittar en bit av en eternitplatta någonstans i jorden i trädgården och tänker hemska tankar om cancer och vad som finns i jorden här och att vi säkert inte borde odla i trädgårdslandet och säkert borde flytta härifrån för det är säkert något här i marken eller luften som gör att vi alla kommer att drabbas av cancer och dö och jag borde ta mig samman och se till att vi flyttar härifrån för säkerhets skull för det kommer att vara så jobbigt den dagen jag inser att vi borde ha gjort det för att vi inte alla ska dö.

Men jag skjuter bort tankarna. Jag orkar inte ha ångest. Livet är för jobbigt i vilket fall, och jag orkar inte riva upp och ner på det mer.

Fast det har jag förstås dåligt samvete för. Förstås.

Men jag har inte utrymme för att låta mörkret släppas fram. Om jag låter mörkret sluka mig så finns det ingen som kan dra upp mig längre. Så jag måste låta bli att falla ner. Även om det innebär att ta den här sortens risker.

Men jag antar att det bara är jag som inte gillar dessa kampanjer?

1 oktober. Och eftersom jag alltså är månadsgivare till Cancerfonden så får jag utskick om att årets Rosa Bandet-månad drar igång.

I dag startar Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj. Som månadsgivare är du redan med i kampen mot cancer, men bär gärna årets rosa band och välj rosa produkter när du handlar. Tack!

Du väljer väl rosa?

ICA, Lindex, Apotek Hjärtat och Skandia är Rosa Bandet-kampanjens största sponsorer. Totalt arbetar vi med ett trettiotal varumärken och över 150 rosa produkter där en del av försäljningen går till Cancerfonden.

Tack men nej tack.

Jag vill poängtera följande: Jag skänker pengar till Cancerfonden TROTS kampanjer jag tycker väldigt illa om. Jag är inte intresserad av att betala 1:50 (eller vad det nu kan vara) extra för morötter med ett rosa märke på. Jag är inte intresserad av att betala en massa pengar för en rosa band. Och jag har inte lust att få pådyvlat mig en massa cancerskuld. Jag avskyr dessa kampanjer.

Jag ger pengar till Cancerfonden för att min man fått cancer och dött av cancer och jag hoppas kunna bidra till att andra ska kunna komma lindrigare undan. Jag skänker pengar trots att Cancerfondens kampanjer enligt min uppfattning är synnerligen störande. Och jag önskar att jag kunde slippa det hemska kampanjandet. För jag tycker riktigt illa om det, och får mig att gång på gång ifrågasätta om jag verkligen vill ge pengar till dem. Och det är väldigt synd att de ska kampanja på sätt som får mig att känna så.

Cancerångesten. Alltid.

Marken intill Kustbevakningens huvudkontor på Stumholmen i Karlskrona innehåller förhöjda halter av giftiga ämnen, visar en saneringsrapport som SVT Nyheter Blekinge tagit del av.

Förra veckan rapporterade Sydöstran att nio anställda vid en avdelning på huvudkontoret har drabbats av cancer eller andra allvarliga sjukdomar de senaste fem åren. Kustbevakningen har inlett en utredning av den fysiska och psykosociala arbetsmiljön för att klarlägga om det finns arbetsrelaterade orsaker till sjukdomsfallen.

(Texten hämtad från artikel i Sydsvenskan.)

Och ångesten slår till igen. För det där är sånt jag verkligen oroar mig för: att det ska finnas giftiga eller farliga ämnen i marken där vi bor. Att något sådant ska ha orsakat älsklingens cancer. Att vi andra i familjen också ska drabbas, också ska dö, för att vi bor där vi bor.

Och i morse upptäckte jag en liten eternitplatteskärva i gången fram till huset. Igen. Det kommer att fortsätta dyka upp sådana lite då och då i all evighet. Och jag undrar hur man egentligen gjorde när man la taket, när man liksom strösslat småbitar omkring sig typ lite överallt.

 

Och om någon funderar över vad jag önskar mig i julklapp, så önskar jag mig att det ska tas prover på jorden i vår trädgård, så att vi i alla fall kan utesluta biten med gifter i marken.

Salt och torkat och rökt och processat

När ens man drabbats (och dött) av tjocktarmscancer så finns det där ständigt i bakhuvudet: att WHO slagit fast att charkprodukter ökar risken för sådan cancer. Det finns där som ett evigt malande, en evig fundering. Varenda gång man äter eller lagar korv, skinka, rimmat kött, salami, och så vidare. Varenda gång man står och funderar över vad man ska laga. Hur stor risk man vågar ta.

För det är ju så: det är en stor del av vår matkultur. Och det finns en anledning till det. Det handlar om att konservera köttet. Bevara det så att det inte blir dåligt, eftersom det är under en ganska kort period under varje år man normalt sett kunde äta färskt kött. Och alltså gjorde man vad man kunde för att bevara – genom att salta, röka, torka och så vidare. Och man tog tillvara så mycket man kunde genom att göra korv och pastejer och blodkorv och annat.

För våra förfäder måste en väldigt stor del av det kött man hade möjlighet att äta ha varit sådant som är att betrakta som en tydlig cancerrisk. Folk måste ha dött som flugor av tarmcancer?

Ja, de flesta åt säkert ganska lite kött, för att man inte hade råd. Och folk blev inte så gamla på den tiden. Och så vidare. Jag vet. Och som flugor är förstås en överdrift.

Men ändå. Det känns som att tarmcancer måste ha varit en väldigt vanlig dödsorsak. Var det så?

Yrande men bleknande skuldvirrvarr

Nej, de är inte lika aktiva längre, de där tankarna om att det skulle kunna vara mitt fel. Inte lika aktiva, och inte lika många saker som far runt i den där tankebubblan längre.

Men några av dem yr fortfarande runt ibland.

Tänk om han fick cancer av att jag bestämde mig för att tycka att det var okej att köpa även köttfärs som var sista försäljningsdag. Jag brukar ju köpa kött som är nedsatt för att det är kort datum, för det är win-win: minskat matsvinn och bättre pris. Och länge lät jag bli köttfärs, men sedan började jag köpa det också. Den har aldrig varit dålig. Men om nu processat kött och sånt ökar risk för cancer, så är ju köttfärs i slutet av hållbarhet en sådan sak som skulle kunna påverka?

Tänk om det är huset här. Eternittaken, som jag fortfarande hittar små avbrutna bitar av som kryper upp i marken, förmodligen från när taken las en gång för länge sedan. Tänk om han fått i sig av det, från marken och jorden, och det på något vis gett cancern. Eller om det är för mycket radon i marken och det på något vis bidragit. Visst, vi har mätt och radonet ligger under gränsvärdena, men ändå… Tänkt om det är något här i huset eller trädgården som är dåligt och ger cancer. Tänkt om vi borde flytta härifrån. Tänk om han hade levt ifall vi aldrig hade flyttat hit.

Sådana saker.

Jag försöker knuffa bort dem också. Hoppas att det bara är uppåt väggarna.

Den eviga outgrundliga skulden

Om något som är bra tar slut tidigare än det borde, då har någon gjort något fel. Typ. Och därför hänger skuldkänslan kvar, ger inte med sig. För han dog. Och alldeles oavsett att jag inte kan hitta något “formellt fel”, någon rimlig anledning till att det borde vara mitt fel, så sitter ändå känslan kvar. Han dog. Han borde inte ha dött, inte på många år än. Jag måste ha gjort något fel.

Ibland önskar jag att den där vaga, lätta, kräkkänslan kunde ta över helt. Att jag kunde få kräkas ut sorgen och förtvivlan.

Förutbestämda förutsättningar

Jag kämpar på med att intala mig att det här i någon mån var förutbestämt. Att cancern i någon mån var något som låg där på lur och skulle komma, att det liksom alltid varit så att det var så här det skulle sluta.

Nej. jag tror inte på “ödet”. Och ja, jag vet att det här blir något som till ganska stor del är att betrakta som ödestänkande. Fast jag tänker liksom mer genetiskt.

För… jag måste liksom tänka så. För att inte gå under. Alla andra tankesätt lastar liksom ansvaret, skulden, på någon. Dig, mig, eller någon annan. Och jag måste försöka hålla skulden borta från mig om jag inte ska gå under. Jag måste försöka tänka att det här var den tid vi fick, att det liksom aldig kunde bli mer än så.

Tänk om problemet ligger i häret

Det där eviga ångestmalandet. Tänk om cancern berodde på något här. Något i huset. Något i luften. Något i marken och i grönsakerna vi äter. Tänk om jag också drabbas av tarmcancer och det berodde på någonting här, något jag borde ha fattat, och vi borde ha flyttat härifrån – men istället så dör vi allihopa, bara för att vi bosatte oss här.

Fönsterskrapningsfunderingar

Jag står ute när jag skrapar fönster. För det skitar ner med färgskrapet, och då känns det smidigt.

Fast i någon mån är det väl samma sak som högre skorstenar för att röken ska komma längre bort? Bra lär det ju inte vara egentligen. Snarast står jag väl och bidrar till nedskräpning och mikroskräp i vår natur och våra vatten. Skitdåligt.

Och ändå är det så det får vara nu. För jag pallar inte vara den duktiga förståndiga och hitta på lösningar för allt. Och jag är knappast vare sig den första eller den enda som skrapar fönster ute.

Och ja, den här nedskräpningen är förstås en av de negativa bitarna med att vara duktig och återbruka istället för att köpa nytt. Alltid är det nåt.

Och nej, jag vet inte vad färgen innehåller. Ja, det kan vara bly och andra otrevliga ämnen. Det vet man aldrig. Köper man begagnade fönster så vet man inte. Det hör liksom också till det man får på köpet.

Men jag orkar inte bry mig om det heller. Varken vad gäller miljön eller min egen hälsa.

Vad gäller hälsan och olika saker man hanterar har jag haft så mycket oro och ångest genom åren. Och det hjälpte ju inte ett skit, för det var ändå ingen av de sorternas cancer som de sakerna borde kunna leda till som tog livet av min älskling. Och det finns så många som aldrig oroar sig och som aldrig drabbas. Just nu pallar jag inte oroa mig. Det gör ju ändå ingen jävla skillnad.

Och så grunnar jag på nivån för good enough för fönstren. Hur noga ska jag skrapa och bli av med gammal färg och fixa till kitt och annat? Jag vill inte vara pedant. Orkar inte vara pedant. Good enough, som sagt var. Fast jag vill ju å andra sidan att verandaeländet ska hålla.

Leva hälsosamt – eller överleva

Media omkring pumpar ut info om hur man bör leva för hälsans skull och för att leva längre.

Själv tycker jag överlevnaden är jobbig nog i nuläget. Att se till att vi faktiskt får i oss mat varje dag, liksom.

Här är det ingen hälsobringande träning, långa promenader eller yogapass.

Och ja, visst borde vi äta mer vegetariskt. Men nu är liksom inte tillfället när jag lagar inspirerande ny mat eller för den delen försöker ta striden med att få barnen att äta saker de inte vill ha. Jag är glad om jag lyckas se till att vi får hyfsat vettig mat.

Men jag försöker hålla nere på charken. Vilket ju är skitsvårt, eftersom det är gott och enkelt.

Jag kompenserar de uteblivna hälsoanpassningarna med ett rejält dåligt samvete. För det kan jag liksom alltid bygga på förrådet av.

Och så funderar jag över fotbollens lösning, där man kompenserar avblåsningarna med tilläggstid. För det här känns lite som en avblåsning under pågående match. Men hälsoartiklarna antyder att man istället för tilläggstid får avdragstid i slutändan.