Jag är inte så väldigt effektiv för tillfället. Tankspridd och lite orkeslös och med en lågfrekvent ledsenhet under ytan hela tiden. Fast jag får gjort saker, bara väldigt långsamt och med mycket pauser. Och helt ostrukturerat.
Hade älsklingen funnits kvar hade jag i ett sånt här läge letat reda på honom och frågat:
”Tycker du om mig fastän jag är så ineffektiv?”
Och han hade svarat:
”Massor!”
Eller om jag tvekar om jag ska göra något jag vill göra men inte riktigt vågar – då skulle han klart och tydligt säga ”Gör’t!”
Men nu kan jag inte fråga honom. Så nu går jag ännu mer än annars omkring och skäms för att mamma och pappa gör mycket mer nytta än mig och jag går och lullar runt som en annan latmask.
1 kommentar
Du har all rätt i världen att bara lulla runt just nu. Tror att älsklingen hade sagt ”Gör’t” om det ifall du frågade. Lulla på, låt livet hända i små steg just nu. Låt andra hjälpa utan att du ska skämmas för det. Det kan vara ett bra sätt för andra att bearbeta det som hänt, att känna att du kan få hjälp. Unna dem det :-)