Tårar för ett jävla fönster som du aldrig kommer att se om jag fixar eller inte

Går med vattenkanna för att vattna körsbärsbuskarna. Passerar uthusgaveln, funderar över de där små fönstren som borde målas, eller egentligen fixas ännu mer i grunden. Och då brister det, och ut väller alla helvetets tårar.

Hur fan ska jag palla göra alla saker jag vill och behöver när jag inte kan visa upp resultatet för dig? När inte du kan se och glädjas tillsammans med mig? När inte du, som känner nästan varje vrå av min själ och vet vad som betyder något, vet vad som gör mig ledsen och glad, vet mina drömmar och tankar och funderingar och bryderier och därför kan glädjas åt varje sak som åstadkoms och förstå vad varje sak betyder, när inte du kan se eller ens få veta? Hur ska jag nånsin palla genomföra eller ens påbörja något nytt när inte du finns i bortre änden att glädjas med?

Just nu finns inget stopp på tårarna alls.

Och jag tror att en bit i att jag skriver är att jag måste försöka ersätta dig. Om så bara lite lite. För även om ingen kan känna mig som du kände mig, så måste jag ha människor som känner mig i alla fall lite mer än innan. För att lyckas ge lite mening och förståelse. För att jag alls ska orka göra något mer än vattna blommorna och diska disken och skjutsa barnen till skolan.

… jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig så väl som du…

2 responses to “Tårar för ett jävla fönster som du aldrig kommer att se om jag fixar eller inte

  1. Jättekram!!!!!!

  2. Kram Susanne <3 Att gråta läker, det släpper ut trycket <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *