Över världen ligger en konstig fuktig dimma. Eller dis. Bäddar in världen. Solen försöker sakta tränga igenom.
Över mig ligger också någon sorts dimma. Jag försöker skingra dimman en aning med kaffe och datorklickningar.
Jag är tom. Utan dig är jag halv.
Det är tyst här, bortsett från barnens datorljud. Och jag orkar inte sätta på någon musik, för all musik jag vill lyssna på kommer att få mig att gråta och tänka på dig, och just nu är det skönt med tomheten, jämförelsevis. Tomheten är mindre förlamande än sorgen, just nu. Och om jag ska lyckas resa på mig och göra något alls…