Om jag slappnar av så finns du där. Allting är som vanligt. Men jag, mitt dumma nöt, måste ju liksom följa tanken varje gång och kolla av om tanken och känslan stämmer. Så jag skickar frågan till förnuftet – och förnuftet talar om att nej, det är du inte, för du är död.
I drömmarna är det stundtals tvärtom. Jag tror inte jag drömmer mycket, i alla fall inte som jag minns. Men jag har en bestämt känsla av att jag flera gånger drömt att du lever, och att vi liksom diskuterat det här konstiga med att folk tror att du är död fast du inte är det.
Drömmar är märkliga saker som hjärnan hittar på i sitt städande och sorterande. Men jag skulle ändå inte ha något emot om de där drömmarna var både konkretare och jag kom ihåg mer av dem.