Vänner

Du har i alla fall samlat ihop alldeles fantastiska vänner till att finnas här och ta hand om mig. För jävligt att det ska behövas bara. De skämmer bort mig och barnen med matkassar och färdiglagad mat, med kakor och vattning i trädgården och en massa annat. Så fysiskt sett ska vi nog lyckas överleva.

Det är knepigt det där med vänner annars. Jag får mängder av vänförfrågningar på facebook, från dina vänner och släktingar. Och det är en knepig balansgång det där. En del av dem släpper jag igenom direkt. Men inte alla. För jag behöver samtidigt ha lite urskiljning. Värna mig själv och min möjlighet att fortsätta vara jag och välja vem som kommer ända inpå. Jag tror det i viss mån är ännu viktigare i nuläget än tidigare. För jag är inte du. Och oavsett hur mycket jag älskar dig och saknar dig så kan jag inte lösa det genom att försöka vara du. Så jag hoppas folk förstår när jag inte bara accepterar vänförfrågningar rakt av.

Och ja, det kan tyckas motsägelsefullt när vem som helst kan läsa min blogg, där jag vänder ut och in på det mesta. Men det är olika saker. Jag använder det olika.

Och redan nu blir det komplicerat på facebook, när folk vill vara snälla och hjälpsamma men inte alla har tillräcklig inblick och bakgrund. Och kanske inte ens läser här, vilket ju känns lite udda. Ärligt talat, om man inbillar sig att man ska kunna komma med råd i nuläget så måste väl steg ett vara att man i alla fall läst vad jag skriver här?

Det är knepigt även på andra ”arenor”. Ja, det är trevligt att folk vill hjälpa till. Men om det ska vara till hjälp så måste jag själv kunna få säga ja eller nej. Det måste vara jag som bedömer vem jag vill prata med och när. Men en del människor verkar tro att jag ska bli glad för vem helst som erbjuder sig att vilja vara den jag kan prata med. Och nej, alla människor funkar inte att prata med. Och de som tycker att jag borde vilja prata med dem, fastän de inte är rätt för sammanhanget, eller fastän jag faktiskt inte alls vill prata, de blir bara en belastning. Förstås.

Och här har vi för övrigt ett jätteproblem i sig. Jag behöver ju egentligen ligga på sängen med dig och sucka över FOLK (TM).

Vi snackade skit om alla vi kunde klandra
för att komma på att vi bara hade varandra

(LW)

Men det kan jag inte. Och jag kan inte göra det här i bloggen heller, för folk riskerar att bli ledsna. Och ja, stundtals känns det därför faktiskt riktigt besvärligt att det är så många som läser bloggen :-D Skulle jag verkligen skriva till dig så skulle det vara av mer detaljerad karaktär ibland. Men jag vet ju att du aldrig kommer att läsa. Tyvärr.

Knepig balansgång det där.

Men nog kan jag väl här i alla fall få slänga in en liten suck över att din mormor skrev ett kondoleansbrev där hon skrev att hon ville att jag skulle svara med några rader så att hon visste att det hade kommit fram? Nej, jag skickar inget brevsvar till henne; hon har redan fått fler brev av mig än jag har lust med. Fast i magen går jag och har dåligt samvete för att jag inte svarar. Men jag tycker faktiskt inte att det är rimligt att hon ska diktera vad jag ska lägga min tid på i nuläget.

Sedan är jag samtidigt fascinerad över mängden läsare av bloggen kontra mängden kommentarer. Jag har alltid varit lite rädd att sprida mina blogginlägg, för jag har varit rädd att få en massa jobbiga kommentarer av olika slag. Men nu är det visst hur många som helst som läser regelbundet, och ändå är det ganska lite kommentarer. Fast det kanske är annorlunda nu när jag mest skriver om sorg och död och elände? Folk kanske inte vågar kommentera. Eller folk kanske rent av är snälla mot mig med avsikt. Det skulle nog vara en annan sak om det var inlägg om miljö och samhälle och så där?

2 responses to “Vänner

  1. akristina111

    Det är väl det vanliga att när man träffar någon som går igenom något svårt så blir man så rädd att säga fel saker, så det är lättare att avstå från att kommentera. Det harmlösa (”kram”) blir väldigt platt och nästan allt med mer substans i riskerar att vara något som gör ont på något sätt. Jag gissar att det är därför många upplever att det blir tyst omkring dem när sjukdom och död drabbar.

  2. Martin Björnsson

    Mycket friskt resonerande, alltihopa. <3

    Kan du hitta några som är bra att sucka med och göra en liten intern suckgrupp nånstans? Sannes Suckare? ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *