Du försvinner ut i skuggorna, ut i periferin. Blir som ett troll, en älva eller ett skogsrå: man kan se dig i ögonvrån, eller ana din närvaro, men när man vänder sig om som försvinner du i samma ögonblick.
Och jag måste låta dig gå, låta dig bli en del av skuggorna. Jag vill hålla dig kvar, men du är inte kvar, det som är kvar är ändå bara minnen, och alla försök att hålla dig kvar innebär bara att jag håller kvar smärtan hårdare, men det är också allt. Jag får inte mer av den levande du i vilket fall.
Och jag skäms, skäms för att jag släpper taget, skäms för att jag inte höll kvar dig i livet, skäms för att jag inte klamrar mig fast vid dig som död. Men jag måste låta dig försvinna ut bland skuggfigurerna. Även fast jag älskat dig ofantligt, så är du inte längre här. Kvar här finns bara min saknad. Och saknaden och smärtan kan knäcka vem som helst. Jag kan inte vila i den, inte låta den ta över. Jag måste låta dig gå till skuggfigurerna.
Och jag kan inte längre vara din älva. Jag är kvar här, bland de kroppsliga varelserna.
3 responses to “Ut i skuggorna”