Det där med målbilder var tydligen en knepig grej…
Och alltså ja, jag fattar att målbilder inte är något som vare sig kan eller ska pressas fram. Självklart inte. Jag är liksom inte den som går omkring och skapar målbilder. Jag tyckte mest det var löjligt när det som förlossningsförberedelse hette att man skulle skapa sig en målbild av sig själv och det nyfödda barnet att ta till när det gjorde ont under förlossningen. En förlossning är typiskt en sak som för mig var frågan om att genomleva, överleva, ett andetag i taget. En konstant och intensiv plåga, av fysiskt slag – och där fanns inga utrymmen för gulliga målbilder.
Men sorgen är inte som en förlossning.
Och även om sorgen är plågsam, så är den det på ett annat lågintensivt sätt.
I sorgen funkar det inte för mig att tänka ”bara den här dagen, bara det här andetaget”. Skulle jag tänka så så skulle jag sannolikt på riktigt falla ner i en djup depression som jag svårligen skulle ta mig upp ifrån. Jag behöver hålla fast vid mina drivkrafter, det som ger mening och väg framåt – och som dessutom ger mig tillfredställelse att göra. Det som räddar mig i de värsta stunderna i livet – inte bara nu, alltså, utan även under tidigare jobbiga perioder – är längtan efter att känna livsglädje igen, och det är mycket tätt kopplat till att göra just saker som jag trivs med. Vilket ofta är saker där jag kan se ett resultat.
En utflykt till någon vacker plats eller liknande är liksom bara ett tidsfördriv, och som sådant ger det snarast ännu mer spelrum åt sorgen. Det blir så tydligt vad som fattas.
Och jodå, jag är fullt kapabel att tänka verandan som färdig, även nu. Jag har verkligen inga som helst problem med det. Det är ”bara” tanken efteråt, tanken på hur verandan ska användas, som liksom blir skaver. Jag kommer till tanken på hur fin verandan kommer att bli – och sedan blir jag ledsen i hela mig för att jag inte kan uppleva det tillsammans med älsklingen.
Och jag tänker på när jag hade skadat nacken. Jag var livrädd för allt som påverkade nacken, livrädd för allt som gjorde ont eller kunde påverka, och vågade inte göra någonting. Men det var när jag trots allt tog mod till mig och började panela uppe i det som nu är tolvåringens rum, som det liksom lossnade för mig och jag började fungera igen. För att jag gjorde praktiska konkreta saker. Jag både hade kul och fortsatte med det som ledde vidare framåt, dit jag ville.
Jag vet inte, det kanske är jag och min sorg som är konstig. Eller så har jag kommit längre eftersom jag redan delvis sörjt hela det gångna året? Inte vet jag. Däremot kan jag liksom inte riktigt fortsätta i det spåret jag använt det gångna året. För det gångna året har liksom varit inriktat på att ”hinna med” (det låter fel, så läsaren får se till att tänka rätt ändå) så mycket som möjligt medan älsklingen finns kvar. Och det spåret har liksom kört rakt in i den stora metallstoppen på säckstationsdelen av Malmö C.
Men om nu folk verkligen tror att jag är på nivån att ta mig igenom ett andetag i taget, hur vågar man då ens lämna mig ensam?
3 responses to “Målbilderna igen”