Jag behöver skapa nya målbilder

För visst, jag vet vad jag vill göra. Jag vill fortsätta här, renovera vidare på huset, få klart det vi påbörjat. Odla trädgården. Få barnen att växa upp till kloka förståndiga och helst båda friska och lyckliga människor. Typ så.

Men alla mina målbilder har ett stort hål i sig. En tomhet. En väldigt påtaglig ensamhet.

Som verandan jag framöver förhoppningsvis ska få till att få ordning på, med hjälp av släkt och vänner. Jag vet på ett ungefär vad som ska göras, jag kan liksom se konkret arbete framför mig och har en vilja att få det gjort. Men målbilden… den gör bara ont. Jag vill tänka mig oss, dig och mig, sittandes där på verandan. Som vi gjorde för länge sedan, innan den blev i för uselt skick. Det vill jag göra igen. Äta frukost tillsammans där eller så. Men alla sådana tankar blir istället påminnelser om att du inte finns. Allt det där som ska vara drömbilden, framtidstanken, blir istället något plågsamt, smärtsamt…

För ja, visst kan jag sitta på verandan, eller i orangeriet, med någon annan än dig. Men det är det där otvungna, okomplicerade, i vardagen. Det där som inte kräver att man bjuder hem någon. Det där som inte kräver att man sitter kvar mer än just den stunden man vill – för båda bor här, detta är bådas liv och tillvaro.

Det finns säkert de som tycker jag har mig själv att skylla. Folk brukar ju vara så glada för att tala om hur dåligt det är att gå upp så mycket i sin pojkvän att man glömmer bort att odla annan vänskap. Men grejen är att han var min allra bästa vän. Allra bästa vän någonsin. Och vänskapen var grunden och vänskapen fanns där först och vänskapen var alltid allra viktigast.

[Letar bland gamla mejl från augusti -99, när vi alldeles nyss blivit ihop – mejlen från honom har jag kvar men mejlen från mig verkar ha försvunnit… vilket är lite synd. Men här finns först ett citat från mitt mejl, och så svaret.]

> Och dessutom rädd att någonstans i allt det här tappa bort vännen
> [namn], som redan blivit extremt viktig, för pojkvännen [namn]. Eller
> förlora vännen *om* pojkvännen försvinner.

Jag har aldrig riktigt förstått de som låter hela sin kontakt med en person falla för att de inte är tillsammans längre. Vad var då poängen? Om man är tillsammans för att man tycker den andre är en underbar människa, blir han/hon en annan människa då, efteråt, så att man inte vill se denne igen? Jag begriper inte…En vacker dag ska jag säkert skriva ett långt och bra mail om kärlek och vänskap och förhållanden och så, men inte nu.

Hej! *vinkar* Jag finns här. Vännen [namn] finns kvar, inuti pojkvännen [namn], och vännen [namn] tänker inte försvinna oavsett vad som händer pojkvännen [namn]. Ska du bli av med vännen [namn] så får du nog kasta ut honom med våld, för han tänker hänga fast vid vännen Sanne så länge han bara får…Oavsett.

Hålet efter honom är helt enkelt ofantligt. Och hålet är det påtagligaste i varje målbild.

Eller nej, jag kan skaka fram några stackars målbilder. Någon sorts bild av den gamla tanten som klarat sig kvar, hängt kvar vid livet och bor i sin lilla stuga. Någon sorts Sofia från Bröderna Lejonhjärta eller så. Och kanske kanske en målbild av någon som på sin ålders höst tar tag i skrivandet på riktigt och slutligen skriver de där böckerna hon fantiserat om sedan barndomen. Men det är klena målbilder. Långt fram i tiden. Och egentligen byggda just på ensamheten.

Jag behöver målbilder i närtid. Målbilder som inte är fyllda med slukhål efter någon som redan är död och borta.

9 responses to “Jag behöver skapa nya målbilder

  1. Tveksam till att det finns de som tycker att du har dig själv att skylla för att du hade ett så nära förhållande till din make/livskamrat/bästis. Att hänga upp sitt liv på någon annan måste väl rimligtvis vara något helt annat än att göra stora känslomässiga investeringar i en livslång relation? Och precis som med allt annat-med stora investeringar , kommer stora risker. Men att leva ett liv på defensiven och aldrig till fullo överlåta sin känslor och sitt liv till någon annan? Jag förstår om båda alternativen nu verkar lika outhärdliga.

    Jag ser dig.

    • Tja, det är ett sådant där klassiskt råd när man blivit med pojkvän, att man inte ska glömma bort sina ”tjejkompisar” eller liknande och sluta umgås med dem eller gå upp för mycket i förhållandet. Sånt där som framförs från alla möjliga håll i alla möjliga sammanhang. Inget jag specifikt hört just om mig själv, men något jag hört så många gånger att det känns som något många betraktar som en vedertagen sanning. (Vilket ju inte gör det till en sanning, förstås.)

  2. Jag förstår vad du syftar på Sanne. Men min observation genom åren är snarare att de som ”jämt” hänger med sina tjejkompisar, och som ofta gör ”tjejgrejer” är de som i slutänden separerar från sin respektive. Jag tror att för ”alla” (Ja, en jättegeneralisering) så tar den där himlastormande passionen slut förr eller senare, och om man då inte har en vänskap att falla tillbaka på, en vänskap som förvisso är djupare än den man har med någon annan men dock en vänskap, vad har man då?

  3. Pingback: Målbilderna igen | Sanne skriver

  4. Martin Björnsson

    Jag förstår precis hur du menar, jag är ju också projektmänniska med stort behov av att hitta rätt personer att dela mina projekt med, och för, för att de ska kännas värt det… Som rätt ofta kommer den här texten som ett svar på hur jag misstänker hur du känner, fast mycket djupare och bättre uttryckt. Du identifierar de rätta svårigheterna, du ställer de rätta frågorna, och därmed kommer du att hitta svar på dem till slut. Även om vägen dit gör ont. <3 Jättekram!

    • Jag skulle behöva ha dig i en soffa mycket mycket närmre mig.

      Det är fortfarande så att den där tanken på det där jättestora huset jag och älsklingen aldrig köpte (för att det var FÖR STORT) men som vi fantiserade om att gör till minikollektiv med dig, hade varit en bra idé. För det hade varit väldigt bra att ha dig på nära håll. Ännu mer nu.

  5. Pingback: Sorgen som en konstant bordunton i tillvaron | Sanne skriver

  6. Uppföljande text om det här med att inte släppa väninorna för pojkvännen: http://www.sanneskriver.se/2016/08/14/tjejen-ar-inte-grejen-for-mig/

  7. Pingback: Tjejen är inte grejen för mig | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *