Hemska masskjutningar i USA.
I vanliga fall när den sortens hemskheter händer, så är det som att tillvaron stannar upp. Istället för det jag, vi, egentligen gör eller skulle göra, så övergår fokus till att följa nyhetsrapportering på ett eller annat sätt. Resten av tillvaron ställs på vänt.
Utöya.
Paris….och så vidare…
Men inte nu. Nu är liksom hela tillvaron redan placerad i vänteläge. Ett vänteläge av ett segt slag som världen utanför, långt därborta, inte lyckas ta sig igenom. Jag läser om det som hänt, är medveten om att det är teoretiskt sett hemskt, men det berör mig inte känslomässigt.
Jag lyckas inte ens använda det för egen räkning. Jag tänker, förnuftsmässigt, att jämfört med det som hänt i Orlando så har jag det bra, för det är trots allt mycket bättre när någon dör av cancer efter ett års sjukdom än när någon dör hastigt i ett hemskt dåd. Men jag lyckas inte nå fram till mig själv med detta, lyckas inte känna tacksamhet.
Omvärldens hemskhet rinner av min bubbla.