Det lågfrekventa som var bra men blev dåligt när tiden blev för kort

Kärleken är en märklig sak. I början den himlastormande förälskelsen, när man liksom på sätt och vis går omkring och är drogad av den andra personens existens. Och sedan går det över i något annat. Något vardagligare, stabilare, mindre himlastormande men samtidigt djupare.

Samhället omkring oss är bra på att få oss att ifrågasätta. När det där himlastormande svalnat en aning, är det då verkligen tillräckligt mycket, det där vi känner? Och jag som är bra på att suga åt mig av allt man kan ifrågasätta kring sig själv, jag sög förstås åt mig av det där också. Ifrågasatte mig själv och det vi hade: Känner jag tillräckligt?

Du var bättre på det där. Bättre på att inse att man inte är himlastormande kär hela tiden – men att det faktiskt ändå kommer och går, även efter den där första perioden. Bättre på att förstå att periodvis har man så fullt upp med tillvaron i övrigt – småbarnstid och vardagliga bekymmer, stora och små – för att ens ha plats för några större känslor av typen kärlek.

Fast med tiden lärde jag mig också. Lärde mig mer om hur jag själv funkade, och om hur kärleken funkade. Insåg att det där med att dela tillvaron med någon – med dig – så där i vardagen, utan att det var himlastormande särskilt stor del av tiden, var just det som egentligen passade mig bäst, var det jag mådde bäst av. Leva delvis parallella liv, som nystade in sig i varandra på en massa sätt, men utan att för den skull hela tiden vara gemensamma i allt allt allt. Jag mådde bra så.

Alla gånger under det här sista året som du suttit och spelat kort – med dina föräldrar, med mina föräldrar, med barnen och andra. Jag spelar inte kort, gillar det inte. Men jag gillade att ni gjorde det. Du hade kul och var som vanligt. Jag gjorde annat. Vi fanns härhemma i vår gemenskap.

Det lågintensiva. Det gemensamma och det parallella. Det där som gör att man mår bra i längden. Umgås och göra saker tillsammans när man vill det. Bara finnas i varandras närhet, i samma tillvaro, när det passar bäst. Och ha sina egna världar på vissa områden. Så trivdes jag. Och du. Och på det sättet skulle vi ha kunnat må bra tillsammans hela livet.

Och så kommer då den jävla cancern och den jävla döden indansande och sabbar allting. Kortar ner tiden till ett inget. Ändrar alla förutsättningar totalt. Får mig att bli arg på mig själv för att jag inte umgicks intensivare med dig, inte fick ut mer av de år vi fick tillsammans.

Jävla skitdöd. Jävla skitcancer.

Jävla skit-Sanne. Inte jävla skit-Sanne.