Med att börja jobba kommer också kravet på att tidsredovisa. Framför allt den där tiden runt månadsskiftet april maj. Två halva och en hel dag med närståendepenning blev det. Och då rullar den där ångesten om närståendepenningen fram igen. De där tankarna på hur man ska få 100 dagar att räcka när man inte vet hur länge livet varar. Uppenbarligen prioriterade jag fel. Det kan jag gräma mig massor över nu.
Egentligen tyckte ju folk att jag borde slutat jobba redan långt tidigare. Fast jag mådde bättre av att fortsätta jobba – att inte bara ha sjukdom och markservicearbete omkring mig. (Precis som älsklingen faktiskt valde att jobba 25 % under förra hösten, fastän han säkert kunde sluppit.) Men när det där beskedet kom den 11 april så tyckte nog folk att jag borde sluta jobba. Men det var bara tio dagar till vår STORA KONFERENS. Och jag ville vara med och genomföra den. Tio dagar till skulle ju inte göra så stor skillnad ens om han bara hade tre månader kvar. Och även efter konferensen så fortsatte jag som sagt var att huvudsakligen jobba, om än mestadels hemifrån.
Så jag grämer mig nu. Att det inte blev mer än två dagar med närståendepenning. För jag kunde ju plockat ut hundra. Jag kunde börjat plocka ut från februari. Hunnit umgås mycket mer med honom.
Men jag kunde ju inte veta. JAG KUNDE INTE VETA!
Och jag hade kanske mått ännu sämre om jag inte hade sett annat än sjukdom under hela våren?
Jag gjorde det som var bäst för mig DÅ. Men kanske inte det som var bäst sett i det långa perspektivet?
Totalt två dagar närståendepenning. Varav den sista var dödsdagen. Den dagen hade jag kunnat få ledigt med full betalning från arbetsgivaren istället för 80% från försäkringskassan, men det visste jag inte. Och eftersom möjligheten att plocka ut sådana där dagar i samband med dödsfall från arbetsgivaren är väldigt klyddig i övrigt, så blev det i praktiken bara två sådana dagar också. För sedan har jag varit sjukskriven.
Jag har helt enkelt misslyckats, både planeringsmässigt, ekonomiskt och vad gäller att maxa umgänget med han som inte längre finns. Jävla skit. Och så lagom muntert att ha i huvudet när man försöker börja jobba.
4 responses to “Olika sorters tid och formalia och utnyttjandet av den”