Tiden är ett märkligt kritter. De som kan och vet saker hävdar ibland att den egentligen inte finns. För mig är det en väldigt märklig tanke. Om inte tiden finns så skulle det ju till exempel inte finns något före och efter din död.
Jag bläddrar bland gamla bilder på datorn. Byggande och grejande här hemma, barnen i olika storlekar, semestrar och annat. Saker vi upplevt tillsammans. Minnen. Många av dem känns egentligen precis lika långt tillbaka, oavsett om det är saker som hänt för tio år sedan eller tre år sedan. Eller lika färska, liksom. Det är åtminstone inte tiden som är avförande, liksom.
Fast du ser yngre ut på de äldre bilderna.
Jag hittade två bilder från den 2 maj 2006. Du och vår äldste son, han som är tolv nu, står och vattnar den alldeles nyplanterade lönnen på gräsmattan. Den där lönnen som vi ville skulle bli ett skuggande tak för varma sommardagar. Det är alltså tio år sedan vi satte den?! Och då hade vi liksom gjort ett försök med en annan lönn före, en lönn som vi plockat från en väns skog och som inte klarade sig. (Lönnen, inte vännen.) Tio år. Jag minns det som att vi hade bott här ganska länge. Tja, det var ju nästan fyra år… Och bilden är alltså från tio år innan din dödsdag. Bilden på det som liksom är vårt vårdträd på nåt vis.
Tiden är ett märkligt kritter. Och jag är en liten människa. Det här att tiden inte skulle finnas är på något vis över mitt förstånd. När det kommer till tid får jag nog se mig som troende, även om jag inte kan motivera det vetenskapligt och teoretiskt.