Det är märkligt hur den egna sorgen och den nära döden ändrar perspektiven. För jag kommer plötsligt på mig själv med att liksom minnas de där dagarna kring Utöya som något… ja, vad säger man? Ett positivt minne. Och det är ju fullkomligt bisarrt. Det var hemska dagar, det framgör alldeles tydligt av det jag skrivit. Men det positiva består i att det hemska ändå var något förhållandevis långt borta. Inte något liksom i mitt eget hem. Hela min familj fanns fortfarande kvar. Han fanns kvar. Vi kunde förfasas tillsammans. Och det är det som känns lyxigt och fint i minnet: att vi var tillsammans i de hemska tankarna och den hemska känslan.
Och medan jag funderar över detta så spelar radion ”Billie Jean”, och mina tankar hoppar till sommaren 2009, när vi renoverade köket och hade provisoriskt kök i uthuset – för det var då Michael Jackson dog och jag minns när jag hörde om det på radion en morgon när jag skulle fixa frukost därute, typ. Och man tyckte att han dog ung, men saker är ju relativa och nu känns det som att MJ fick leva förhållandevis länge…