Samhället bestämmer var en tolvåring får handla och det är inte anpassat till dagens samhälle

Tolvåringen spelar mycket på datorn. Och när han vill använda sina pengar – månadspengar och födelsedagspengar och sånt där – så handlar det ofta om att köpa datorspel eller tillägg till datorspel. Saker man köper online.

Tidigare har det varit pappa som hjälpt honom med sånt. Pappa har varit mer bevandrad i olika betallösningar på nätet. Men pappa finns inte längre – älsklingen är död. Och inte så att jag inte handlar på nätet – jag handlar ofta på nätet. Med faktura, och med kortbetalning, och direkt vi internetbanken och mobilt bank-id. Men inte mer än så.

Redan dagen efter hans död ville tolvåringen att jag skulle fixa ett sådant där datorspelsköp. Fast det behövde betalas via PayPal. Jag har inget PayPal-konto. Jag hade ingen kunskap om PayPal. Och dagen efter min älskades död var inte dagen jag var kapabel att försöka fixa med sånt. Trösklar för att lära sig nya saker och traska in på okända områden är synnerligen höga när sorgen slagit klorna i en.

Någon vecka senare lyckades jag i alla fall fixa den där betalningen. För det visade sig att man via PayPals betalningslösning ändå kunde betala med kort, utan att registrera ett PayPalkonto.

Men nu vill tolvåringen köpa saker online till nåt spel igen. Och den här gången verkar det inte finnas sådana lösningar. Den här gången ska man välja betalningslösning att koppla till kontot. Det vill säga det jag måste göra för att det ska kunna betalas är att jag måste koppla mitt bankkort som betalningslösning till en speltjänst på nätet.

Det är, för mig, en helt annan sak än att göra ett köp och betala det specifika köpet. Här handlar det alltså istället om att mitt kort ska vara kopplat och kunna användas för de köps som görs.

Och det är inte frågan om att jag inte litar på min tolvåring. Han skulle säkert inte missbruka det och köpa saker han inte borde. Men JAG vill inte ha mitt kort kopplat till detta. Jag skulle inte göra så ens med ställen jag regelbundet handlar ifrån. Jag vill inte ha det så.

Då slogs jag av tanken att det ju numera ska gå att få betalkort även till barn – det har banken påpekat tidigare. Jag har inte tyckt att det känts relevant. Men nu kunde det kanske vara dags? Ett kort kopplat till det konto där pengar av det slaget (födelsedag&julklapp) ändå ibland sätts in. Pengar han ändå själv bestämmer över – det är ju rimligt att han kan ha ett kort kopplat till dem och kunna betala de saker han vill köpa.

Besök på banken för att fixa kort. Och jadå, det går att fixa betalkort till tolvåringen – Visa Ung. Och med det kortet går det att betala i fysiska affärer. MEN betalkort för unga går inte att betala med på nätet. På nätet måste man vara 18 för att kunna betala med kort, meddelar bankdamen – för det säger lagen.

Det känns som att lagstiftningen inte riktigt hängt med? På vilket sätt är det rimligt att barn ska kunna betala med kort i fysiska affärer men inte via webbhandel? Vad är skillnaden, liksom? Antingen så anser man att barn i den åldern ska få lov att bestämma över sina pengar och betala med dem, eller så tycker man inte det. Var affären finns borde väl vara ovidkommande? På något vis känns det som att det mer är frågan om att man vill styra vad barnen och ungdomarna lägger sina pengar på?

Bankdamen föreslår mig lösningen att jag ska skaffa ytterligare ett bankkort, kopplat till ett separat konto just för dessa saker. Det vill säga jag ska skaffa ett kort som jag ska använda för tolvåringens betalningar.

Men jag ville ha en smidig lösning. Inte mer trassel. Och jag tyckte att det var rimligt att han skulle få lov att börja ta den sortens ansvar istället för att jag ska behöva trassla som mellanhand.

Trött mamma. Och med en synnerligen sur och besviken tolvochetthalvtåring.

One response to “Samhället bestämmer var en tolvåring får handla och det är inte anpassat till dagens samhälle

  1. Hos min internetbank (Swedbank) kan man skapa ett ’tillfälligt’ s k e-kortnummer, som fungerar som ett vanligt bankkort, dvs man får kortnummer, utgångsdatum och CVV-nummer (dvs det lilla numret tryckt på baksidan, ungefär där man skall skriva på) som på ett riktigt kort. Skillnaden är att man själv kan sätta en beloppsgräns och ett utgångsdatum för kortet, samt att man kan annulera det närsomhelst utan att ens vanliga kort påverkas. Jag gissar att de flesta internetbanker har något sånt eftersom det finns många onlineställen där man av säkerhetsskäl inte kan handla med sitt ‘vanliga’ kortnummer. Jag brukar använda e-kort när jag skall betala via nätet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *