I lördags såg jag Titanic för första gången. Ja, storfilmen från 1997. Nej, jag har inte sett den innan. Och egentligen hade jag nog inte sett den nu heller, om det inte vore för att åttaåringen, med sin fascination för sjunkande skepp (bland annat Titanic), vulkaner och annat dramatiskt velat se den ett tag, och jag nyligen hittade den i billiga film-hyllan på Ica.
Åttaåringen tittade ärligt talat inte så mycket. Första halvan av filmen tyckte han ”mest var samma sak om och om igen”, och andra halvan var nog lite för spännande istället.
Jag tyckte att filmen var helt okej, bättre än jag förväntat mig. Förmodligen uppskattade jag den mer i ljuset av senaste årets upplevelser än jag gjort annars. Det är det där med värdet av en kärlek man upplevt, även om den man älskar rycks ifrån en alldeles för tidigt… och att försöka klara av att fortsätta leva vidare ändå:
Winning that ticket, Rose, was the best thing that ever happened to me… it brought me to you. And I’m thankful for that, Rose. I’m thankful. You must do me this honor. Promise me you’ll survive. That you won’t give up, no matter what happens, no matter how hopeless. Promise me now, Rose, and never let go of that promise.
Jag vill inte att min cancer ska hindra dig från att fortsätta leva och göra de saker du tycker om att göra.
One response to “Titanic”