Djupt men inte hela djupet

Göteborg. Jag pluggade där i fyra år.

Spårvagn. Passerar förbi Chalmers flera gånger under Lisebergsresan med barnen. Det var på Chalmersområdet jag läste kemin den där hösten -95, kämpade och bet ihop fastän jag mådde så dåligt på så många sätt, både av kemin och på andra sätt, och till slut brakade ihop så totalt.

Jag hade ingen att prata med på den tiden. Jag bar allt det tunga själv, tills det inte längre gick.

Det där var en av de där riktigt stora viktiga sakerna när jag träffade älsklingen: att här fanns plötsligt en person jag kunde berätta ALLT, till och med det allra jobbigaste och jäkligaste, för. Och han fanns kvar och lyssnade och såg det inte ens som betungande att behöva lyssna. Han lärde mig att berätta och att lita på.

Nu är han borta.

Och ja, jag berättar mycket genom bloggen och därmed för alla er som läser den. Men nej, allt berättar jag inte. Det är fortfarande en skiljelinje mellan att ha honom, som visste hela min historia, och att skriva här i bloggen. Och den skiljelinjen blir sannolikt kvar.

Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

 

One response to “Djupt men inte hela djupet

  1. Låter som en frisk insikt och sund instinkt. Berätta vad som behöver sägas från din historia här eller någon annanstans, som du vill berätta den, men behåll ditt sunda försvar, din privata gräns, dina hemligheter. Sedan kan det finnas vettiga psykoterapeuter eller själavårdare som du kan vända dig till om och när du vill ventilera din privata sanning, det som inte lämpar sig för berättelser och blogg, eller passar att tala med med dina vänner och din familj här och nu. Om du har tillgång till en tidsmaskin skulle jag dock kunna rekommendera en riktig trevlig legitimerad pyskologterapeut i Göteborg omkring år 1995!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *