Utan skyddsnät, i gamla lindor

Älskade… jag saknar dig så förbannat.

Eller nej, det är inte rätt ord just nu. Just nu är det inte saknaden som är stor. Just nu är det behovet av dig, av att ha dig här som en buffert och ett skyddsnät. Det är i den funktionen jag saknar dig just nu. I form av den positiva inverkan du hade på mig. Och i form av det och den jag slapp vara, tack vare att du fanns här.

Svårt att sätta ord på. Ännu svårare att sätta ord på eftersom jag ju förväntas hålla käften om en massa saker.

Jag är så förbannat trött på det där.

På att behöva förhålla mig till att viktiga saker som händer och hänt inom familjen, saker som påverkar min livssituation påtagligt, både i stunden och för resten av livet, ska hållas hemliga. Inte pratas om.

På att även inom familjen låta bli att prata om viktiga saker, saker som påverkar på så många sätt. Att hålla tyst om saker till den milda grad att jag inte själv får ihop vad som händer – men jag ändå förväntas få ihop och veta vad saker beror på.

På att jag ska stänga till om och låsa om sådant som jag behöver prata om, fastän det förstör för mig, för att det hela tiden är viktigare att någon annan kan bli ledsen.

På att jag liksom inte ska säga saker utåt, för att det som jag säger kan uppfattas som att alla i familjen tycker det.

På att det är bättre att jag snor in och maskerar och inte pekar ut – även om det innebär att jag i praktiken misstänkliggör och pekar ut så många fler.

På att ju mer man liksom inte riktigt får prata om och nämna desto rörigare blir det och desto sämre mår jag.

Med dig hade jag en buffert emellan. Med dig lärde jag mig med tiden att se en del av de där märkligheterna jag fått med mig. Lyckades arbeta bort en del av dem, tror jag. Jag tror det var en del i det där att du på slutet konstaterade att jag numera mådde mycket bättre än förr om åren. Inte hela biten, självklart, men en pusselbit. Och det var en viktig bit i att vi två fungerade ihop. När jag hade börjat få ordning på en del av de där bitarna så bråkade vi inte längre, som vi trots allt gjorde ibland i början.

Och det finns så mycket i det där gamla som jag inte vill ha med mig i bagaget vidare, som jag absolut inte vill skicka vidare till mina barn. Bitar om prestationskrav och skuld och skam och motstridiga signaler och brist på öppenhet. Orimliga krav på mig själv på alla sätt och vis. Och med dig här minskade risken, ökade chansen att få bort en massa gammal skit.

Men du är borta. Borta.

Och jag ser mig själv liksom stå och leta bland gamla mentala lindor igen…

 

Ja. Det här är obegripligt och osammanhängande. Det är i någon mån poängen. Och jag gissar på att till och med den här nivån av luddighet är för utpekande och för anklagande.

3 responses to “Utan skyddsnät, i gamla lindor

  1. Just nu tycker jag, som helt utomstående, att du behöver vara dig själv närmast. Framför ALLT just nu. Hur många går inte omkring och mår dåligt för att de måste anpassa sig för att inte göra ANDRA ledsna. Det är självklart en balansgång, men du är trots allt viktigast för dig. Och för dina barn. Och då behöver du må så bra som det bara går. Orka! Försök stå på dig! Jättesvårt, det förstår jag! Men du är viktig, att du mår bra är viktigt, och man kan inte stå på tå hela livet. Jag håller på dig!

  2. Usch låter jobbigt :-( Jag vet inte om det är till någon hjälp men jag lyssnar i alla fall gärna om du känner att det skulle funka att prata med någon annan än din älskling. Kram. <3

  3. Pingback: Jag behöver få lov att lita på mig själv | Sanne skriver

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *