Monthly Archives: november 2016

Jag testar lösenordsskyddade inlägg ett tag

Poängen är inte att stänga er alla ute. Jag har funderat på det här ett tag, för att kunna plocka tillbaka lite av poängen med att kunna skriva tja, inte anonymt, men utan att hela världen kan läsa :-) Det kan vara ganska skönt ibland. Och det är liksom inte ett dugg konstigare än att de allra flesta människor aldrig skulle få för sig att blogga öppet om sina innersta tankar :-)

Poängen är inte att ingen mer än jag ska kunna läsa. Inte alls. Men du som tror att jag förmodligen tycker att du borde få lov att läsa de skyddade inläggen kan väl helt enkelt slänga iväg ett mejl till mig, så ordnar vi det. Mejladress hittar du där till höger.

P.S./Tillägg: Det är alltså inte så att jag BARA ska skriva lösenordsskyddade inlägg :-) De allra flesta inläggen kommer förmodligen fortfarande att ligga precis lika öppet som vanligt.

Skyddad: Ett sånt här till

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Skyddad: Jag testar det här och ser hur det funkar. Hör av dig om du tror att jag tycker att du borde få läsa.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Vad karensdagar gör med mig

Egentligen har jag ju lovat mig själv att alltid tillåta mig att vara sjuk när jag är sjuk. Alltså att tillåta mig att sjukskriva mig när det behövs. Men det där är ju lättare när man är tydligt sjuk, liksom… När man har en rejäl förkylning eller brutit benet eller något annat konkret. Eller när man möjligen verkligen brutit ihop.

När det handlar om förkylning kan jag dessutom ofta laborera med att jobba hemifrån. – Fast det gör jag ju väldigt mycket i nuläget ändå.

Men att sjukskriva mig, på riktigt – alltså inte laborera med distansarbete och flex hela eller delar av dagen – involverar alltid en viktig avvägning: räknar jag med att vara sjuk mer än en dag? När det handlar om förkylning kan jag trots allt ofta göra bedömningen att ja, det här blir i alla fall två dagar. Och då kan jag sjukskriva mig. Men om svaret på frågan är nej, det här är något som har ganska stor sannolikhet att bara bli en sjukdag, då sjukskriver jag mig inte. För en karensdag blir liksom en så påtaglig ekonomisk skillnad: Ingen lön, ingen inkomst, ingenting, för den dagen.

Så då biter jag ihop och kämpar på.

Kanske jobbar jag lite kortare dag och använder lite av flexen. Men förmodligen tar jag inte ledigt hela dagen. Utan jag biter ihop och försöker jobba.

Förmodligen hade det varit lönsammare både för mig och arbetsgivaren om jag hade varit ”ledig” (arbetsfri) den där dagen. Återhämtat mig och fått tillbaka kraften och gjort ett bättre jobb dagen efter. Alltså: Det hade varit samhällsekonomiskt lönsamt att låta mig vara hemma och vila med lön.

Men så är det nu inte. Så istället sitter jag allmänt utschasad, på grund av kraftig och mentalt tröttande mens, för lite och för dålig sömn och allmän trötthet på grund av alla möjliga andra saker som pågår i mitt liv för tillfället. Och jag gör ett dåligt jobb. Men jag sitter och försöker. Och ger inte mig själv den återhämtning som egentligen vore bäst på alla sätt och vis, både i det korta och det långa perspektivet.

Black Friday och julhandel och earth overshoot day

Idag är det Black Friday. Och i år har svensk handel uppenbarligen hakat på fullt ut: i princip varenda annons i tidningen idag nämner Black Friday, och jag får till och med mejl från fröhandel och stället där jag köpte bivaxsalva förra året om att de har rabatter i samband med Black Friday.

Och snart drar julhandeln igång – om den inte redan gjort det.

Men Earth Overshoot Day inföll redan i slutet av sommaren, och tidigare för vart år. Redan då hade vi alltså förbrukat årets resurser.

Och jag funderar på om vi borde räkna konsumtionsåret från ett annat startdatum än januari. Eftersom vi kommer att ha hysteriskt konsumerande i slutet av året, i samband med jul och sånt, oavsett. Och om folk vet att de redan förbrukat årets resurser men ändå vill fira jul och alltså kommer att ”göra fel” oavsett, så kanske hämningarna släpper totalt – det känns lite som att det redan hänt, liksom? Men om julen istället inträffar innan resurserna för året är slut så kanske det känns möjligare att bry sig om att hushålla med årets resurser?

(Idag är definitivt inte dagen jag ska försöka förklara hur jag menar. Men kanske fattar någon ändå?)

Att våga visa svaga sidor

Det sägs ganska ofta att folk visar upp en väldigt anpassad bild av sitt liv i sociala medier. Glassiga semesterbilder, god mat, lyckliga barn och annat sånt där. Mycket positivt, väldigt lite negativt.

Det där är inte en bild jag känner igen mig i: i mina flöden är det tack och lov mycket vardag och jobbig verklighet och så där: man pratar om riktiga saker i sina sociala mediekanaler.

Men jag undrar lite om en anledning till att folk bara visar upp de positiva och lyckade sakerna är att det bara är de bitarna de vågar visa upp. Att de inte visar upp dem för att vara lyckade, men att de låter bli att visa upp det andra för att de inte vågar vara svaga, rädda, ha ångest och så vidare. För att stigmat fortfarande är för stort kring psykisk ohälsa och annat jobbigt. För att det alltid finns en risk att det finns människor omkring dig som kommer att använda ditt mod att visa dina ”svaga” sidor som ett medel för att visa att du inte duger till – på ett eller annat sätt.

För att våga visa upp det jobbiga krävs trots allt att majoriteten av dem du har omkring dig stöttar istället för att stjälpa. Och att du i huvudsak kan lita på att du inte har någon som inte vill dig väl i de sammanhang där du uttalar dig. (Alternativt att du är så desperat att du är över tröskeln och skiter i allt.)

Inte Wales

Igår kväll när jag hade gått och lagt mig så fick jag antydningar om att den här mensen skulle få för sig att gå och bli som i Wales i februari. Ja, då var det ju en upptrappning på flera dagar innan det nådde fullt det läget. Men i sängen igår kväll så var läget det där att så fort jag rörde mig så kom känslan av stor, dåligt levrad klump. Och det blev ganska fort ganska mycket blod. Och ångesten växte där jag låg. Gick på toa ett antal gånger. Gick och kollade vad det egentligen var jag hade skrivit i bloggen efter läkarbesöket tillbaka i Sverige. Gick och kollade medicinskåpet för att veta var de kvarvarande tabletterna fanns. Och låg och vred och vände mig i sängen och kände nya blodkoagler varje gång. Och låg och oroade mig och hade ångest och kunde inte somna. Och vaknade alldeles för tidigt, vilket säkert var tur i sig, och gick och bytte överfull binda och kunde inte somna om.

Jag är trött idag. Dels trött av för lite och för dålig sömn. Dels trött av att mensen i sig totalt suger musten ur mitt huvud den här gången.

Men blodflödet har lugnat sig. Jag kommer inte att förblöda den här gången.

(Däremot är jag förstås arg på mig själv för allt jag inte pallar åstadkomma idag.)

Kommentera gärna!

Med tanke på tidigare inlägg, så vore det intressant om du som läser detta kommenterar något kort om varför du läser min blogg. Till exempel:

  • För att du känner mig och vill veta vad som händer i mitt liv
  • För att du känner igen dig i saker jag skriver eller finner stöd
  • För att du tycker du lär dig om hur andra människor har det, får en ökad förståelse eller något sånt.
  • För att du tycker det jag skriver är intressant eller ger nya perspektiv.
  • För att du tycker jag är helt kokobäng och du samlar på dig argument för att jag är helt kokobäng.

Du behöver inte tala om vem du är, du kan använda ett alias. Mejladressen du anger kan bara jag se, inte andra som läser bloggen.

[Nej, kokobäng är inte ett accepterat ord. Du som verkligen tycker jag är det tycker säkert inte det är ett lämpligt ordval. Knäpp kanske faller dig bättre i smaken?]

Så varför läser du då?

Jag är stolt över mitt bloggande. Stolt över att våga vara ärlig om många saker som är jobbiga. Stolt över att skriva om saker som de verkligen känns, inte täcka över och linda in och låtsas. Stolt över att skriva om hur det känns även när det inte är gulligull utan även när det är känslor som är så fula att jag skäms för dem.

Jag gör det förstås huvudsakligen för min egen skull. För att saker som är jobbiga lättar om man faktiskt uttrycker dem, precis så som de är eller känns. Men jag gör det också för andra som kan tänkas vara i liknande situationer eller situationer med liknande känslor. Eller för den delen för att personer som inte är i liknande situationer ska ha en chans att få en bättre förståelse för hur det är.

(Och det nämns också ganska ofta i olika sammanhang, att vi som inte mår alltigenom perfekt behöver synas och berätta, för att ta bort stigmat.)

Men sedan finns det alltid människor som faktiskt helt saknar förståelse. Människor som ser varje antydan till att inte må perfekt, att inte fungera efter mallen, som ett tecken på svaghet och oduglighet.

Det där är ett av skälen till att jag hållit min blogg anonym. (Ett av flera skäl, ska tilläggas; du som vill veta mer om detta kan göra en sökning i bloggen och hitta resten.) För poängen med att blogga om jobbigheter försvinner om jag måste anpassa mig till den kategori som kan tänkas använda det emot mig.

Men ja, efter det senaste året så är bloggen betydligt mindre anonym, eftersom så många fler i närområdet ”hittat hit”, givet omständigheterna. Och inom mig växer en liten oro att det ska finnas de som använder min öppenhet mot mig. Folk som vill ha sin värld perfekt och felfri och välmående och tror att allt annat är av ondo. Att det ska finnas läsare här som inte är ute efter att känna igen sig eller öka sin förståelse eller stötta, utan istället vill leta fel.

Jag hoppas jag har fel.

Det är inte okej!

Det är inte okej att gå och dö så där! Det är inte okej att gå och dö alls, faktiskt. Du behövs här. Jag och barnen och huset och en massa andra människor behöver dig. Här.

Ett sånt jävla sätt.