Tag Archives: information

När det neutrala kuvertet och loggan triggar ångest

Häromveckan fick jag ett brev från Region Skåne. Ett sånt där fönsterkuvert med hål dels för min adress, dels för deras logga.

Adresserat brev från Region Skåne. Det innebär i princip alltid något från vårdcentralen. Vad kunde det vara? Någon sorts kallelse? Några provsvar från något jag glömt? Något… läskigt?

Ja, det var där tankarna hamnade, väldigt kvickt. Givet utformningen – så där väldigt neutralt – var liksom det sannolikaste någon sorts brev från läkare. Och sådana kommer ju inte om de inte har något väldigt angeläget att säga.

Så jag hann tänka mååånga tankar under den där väldigt korta stunden innan jag öppnade brevet.

Det var info om en enkät de vill att jag ska besvara. Inloggningsuppgifter och klämkäck info i grönt. “Du har blivit slumpmässigt utvald…”

Det där att ha blivit smått skräckslagen under en kort stund gör inte att man känner sig mer lockad att gå in och svara på en enkät, faktiskt.

Av en händelse såg jag en facebookvän skriva något motsvarande. Han verkar ha fått samma utskick och hunnit tänka liknande tankar.

Nu häromdagen kom ett nytt likadant till mig. Och jag hann reflexmässigt hamna i samma tankebanor, innan tanken slog mig att det här skulle kunna vara något liknande. Och så var det just en påminnelse.

Men alltså: om man nu är en organisation som huvudsakligen skickar brev till privatpersoner när det är något från vårdcentralen, något som kan trigga jobbiga tankar, så kanske man ska fundera på att göra utskickets utseende mindre neutralt, liksom?

När det är så här förbannat krångligt så tycker inte jag Sverige uppfyller kravet på att informera (miljögifter i fisk från Östersjön)

I förrgår var jag i affären och handlade lite midsommarmat. Och då hittade jag den här:

Det var inte färsk sill jag var ute efter. Mina midsommartraditioner handlar om matjessill och potatis, och matjessillen fanns redan hemköpt och är MSC-märkt och kommer från sammanhang jag inte behöver fundera närmre över.

Men färsk fisk är gott. Färsk fisk finns det oftast ganska begränsat av i de affärer jag handlar i. Den här gången fanns det mängder av paket som det ovan, och dessutom till ett fördelaktigt pris.

Men sill är knepigt.

Sill är i grunden jättenyttigt. Sill finns i ganska goda bestånd och är inte en fisk jag behöver ha dåligt samvete att det fiskas ur utdöende bestånd.

Men sill som levt i Östersjön innehåller alldeles för mycket gift. Dioxiner. PCB. Sill som levt i Östersjön bör man äta VÄLDIGT sällan – i alla fall gäller det stora delar av befolkningen.

För enkelhetens skull saxar jag här ur Livsmedelsverkets påminnande pressmeddelande inför årets midsommarhelg:

Fisk är nyttig mat och midsommar är ett perfekt tillfälle att förse sig av alla goda sill- och strömmingsrätter. Men tyvärr är inte all sill och strömming lika nyttig. Den som är fiskad i Östersjön och Bottniska viken innehåller höga halter av miljögifterna dioxin och PCB. Därför bör barn (både flickor och pojkar) ungdomar och kvinnor som vill få barn i framtiden inte äta strömming och annan fet fisk från Östersjön och Bottniska viken oftare än 2-3 gånger per år. Övriga kan äta dessa fiskar en gång i veckan.

Med “påminnande” menar jag att det här ju inte är något nytt, utan saker som det informerats om i evigheter och som alla borde känna till – men så är det ju ändå inte.

Nå. Jag är en av de där som vet att jag bör se upp med var sillen fångats. Hade det stått strömming så hade jag kunnat vara ganska säker på att den kommer från Östersjön och jag alltså i praktiken bör låta bli att äta den. (Ganska säker. Inte helt, för det är inte alla som håller på namnuppdelningen.) Men det står sill. Alltså kan den vara fångad på ställen som gör att jag kan äta den hur mycket jag vill. Eller så är den fångad på ställen som gör att jag (eller främst mina barn; jag planerar inte att skaffa fler barn själv) i princip bör låta bli den.

Jag måste alltså använda mig av den finstilta infon om var fisken är fångad för att veta om jag ska köpa den.

27 IIId sekt 24.

Det är den infon jag förväntas kunna tyda, den infon jag förväntas antingen plocka fram vad den betyder ur minnet, eller annars ställa mig i affären och googla reda på vad den betyder.

Ärligt talat: hur många människor gör det? Hur många människor begriper ens att det är denna info de behöver läsa och ta hänsyn till?

Fet fisk från Östersjön innehåller mer PCB och dioxiner än vad som är tillåtet i livsmedel enligt EU. Men Sverige har fått till ett undantag som innebär att fisken får säljas som människoföda. (Se mer om detta längre ner.) Motkravet är att svenska myndigheter informerar om att fisken inte ska ätas för ofta. Precis det som Livsmedelsverket gör.

Men Livsmedelsverkets information bygger på att jag vet var fisken jag ska äta är fångad. Det är bland annat därför jag behöver den informationen. Ja alltså, den där siffer- och bokstavskombinationen. 27 IIId sekt 24.

För att ta reda på om fisken kommer från Östersjön eller inte behöver jag ta mig till den här sidan hos Havs- och vattenmyndigheten och sedan vidare till den här sidan och den här kartan:

Jag TROR, efter att ha tittat på kartan, att fisken i förpackningen är fångad mellan Skånes sydkust och Tyskland. Och det är Östersjön. Så jag lägger tillbaka fisken.

Men jag är inte säker på att jag tolkat och fattat rätt.

Så hög är alltså tröskeln för att få reda på om jag och mina barn borde äta den där fisken eller inte. Och jag är fortfarande inte säker.

Är det rimligt? Kan man verkligen tycka att Sverige uppfyller kraven om att informera? (Citat nedan från livsmedelsverkets webbplats.)

Gränsvärden och Sveriges undantag

Inom EU finns det gränsvärden för hur mycket dioxiner och PCB som animaliska livsmedel, inklusive marina oljor, som fiskolja och fiskleverolja, får innehålla. Syftet med gränsvärdena är att förhindra att livsmedel med de allra högsta halterna av dioxiner och PCB hamnar på marknaden. Fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern innehåller ofta dioxin och PCB över EU:s gränsvärden.

Sedan 2002 har Sverige haft ett tillfälligt undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner i fisk och 2012 blev undantaget permanent. De fiskarter som undantaget gäller är vildfångad strömming/sill större än 17 cm, lax, röding, öring och flodnejonöga som fiskas i Östersjöområdet inklusive Vänern och Vättern. Undantaget från gränsvärdet innebär att denna fisk får säljas obegränsat på den svenska marknaden.

Inför regeringens beslut om de skulle ansöka om ett permanent undantag eller inte, fick bland annat Livsmedelsverket och Fiskeriverket i uppdrag att ta fram underlag om undantagets betydelse för folkhälsan och fiskerinäringen. Livsmedelsverkets slutsats var att det ur ett folkhälsoperspektiv vore bättre att låta EU:s gränsvärde gälla även i Sverige.

Ett undantag från gränsvärdet innebär att exempelvis den strömming man köper i butik kan innehålla dioxiner och PCB i halter som är högre än EUs gränsvärden. Regeringen beslutade efter en sammanvägning av olika remissinstansers utredningar att förorda ett undantag från gränsvärdet. Livsmedelsverkets slutrapport från mars 2011 hittar du via länken längst ner på sidan.

En förutsättning för det svenska undantaget är att Livsmedelsverket informerar om riskerna med fet fisk från Östersjöområdet, och om verkets kostråd om fisk. Livsmedelsverket ska varje år rapportera till EU-kommissionen om hur vi sprider denna information och redovisa hur vi ser till att fisk som överskrider gränsvärdet inte exporteras till andra EU-länder.

Jag tycker inte det. Och även om man bortser från huruvida det är juridiskt korrekt eller inte så tycker jag att det är skitkasst, rent ut sagt. Jag tycker att information av det här slaget ska vara tydlig, begriplig och lättillgänglig – inte kräva superengagerade medborgare med hangup på information.

Vad tycker du?

Det är alltid någon annans fel

Jag åker till banken för att gå igenom min bunt med papper och ställa alla frågor som måste ställas för att jag ska kunna få klarhet i vad det är jag förväntas skriva på på de olika pappren. Och förstås för att påtala att jag tycker det är illa att papprena är så dåligt formulerade respektive med så knapphändig information och instruktion att jag inte vet vad det är jag skriver på – och att jag tycker att det borde åtgärdas, att de borde göra något åt det, så att kunderna slipper sitta och gissa.

“Jag hör dig”, säger kvinnan i kundtjänst. “Men jag tror inte det kommer att ändras”, säger hon också.

För ingen av dem har någon möjlighet att påverka utformningen. Alla sådana “papper” och formuleringar – alla dokument för att upprätta konton och beställa kort och avsluta konton och ändra det ena och andra och tredje – köps in färdigt från Swedbanks system (även om det inte är Swedbank jag är kund hos utan en liten bank). Det finns ingen möjlighet att påverka. Ingen möjlighet att komplettera. Ingen möjlighet att modifiera det obegripliga som bjässen producerat.

Det är alltid någon annans fel.

Det sägs att kunden alltid har rätt. Tja, hos bankerna är det uppenbarligen inte alls så. Hos bankerna verkar det inte ens finnas ett intresse för att kunden ska ha en chans att begripa. Inga klarspråksambitioner. Inga ambitioner att kommunicera med kunden.

Kunden har uppenbarligen inte alltid rätt. Kunden ska vara så osynlig som möjligt. Banken ska uttrycka sig så att banken kan komma undan med vad som helst och finta bort kunden med formuleringarna.

Myndigheter har krav på klarspråk. Och med jämna mellanrum kommer juridiska avtal från stora internationella bjässar upp på tapeten. Men att våra inhemska banker inte ens kan utforma en vettig begriplig rakt på sak A4 om upprättandet av ett vanligt bankkonto? Eller skriva rakt ut hur jag som efterlevande förväntas hantera det papper där de uppmanar min döde man att skriva under på att han godkänt att hans konto ska avslutas?

Ja, jag är gnällkärring. Jag vet. Och det är tröttsamt. Det är tröttsamt att vara gnällkärring på områden där jag inser att jag aldrig kommer att orka åstadkomma förändring.

Fortsättning bankpapper

Jag har kämpat mig igenom bunten med bankpapper. I ärlighetens namn var faktiskt hälften av bunten utskrifter av kontoutdrag för det gemensamma kontot som måste avslutas.

En del av pappren har jag kunnat skriva på utan några påtagliga frågetecken. På andra har jag skrivit små blyertsfrågor eller noteringar men ändå skrivit på. På ytterligare andra är det blyertsfrågor som jag måste ha svar på innan jag kan skriva på. Jag tänker att jag får ta med mig hela högen (utom kontoutdragen) till banken på tisdag (tror jag är närmsta dag jag kan) och gå igenom mina frågor med kundtjänst en efter en.

Fascinerande nog är tre av pappren “adresserade” till min döde man, och med tanke på hur de är utformade så verkar det liksom som att det är han som ska skriva under dem – i alla fall om de ska antas följa samma mönster som de andra, om det är jag som antas skriva under de som har mitt namn…

Halva biten är att det är fruktansvärt jobbigt att försöka sätta sig in i och förstå vad det är det står på pappren jag ska skriva på.

Men den andra hälften av det är att jag är arg på att det är tillåtet att ha så informationsmässigt urkasst material. Och det är ju liksom inte bara min bank det här handlar om, utan det är ett genomgående problem. Banker skriver så här. Banker får uppenbarligen skriva så här. Och det finns liksom ingen som har möjlighet att sätta sig upp mot det. Det finns ingen bank man kan välja för att slippa eller få något bättre. Jag/vi har liksom ändå bytt till en bank vi har bättre förtroende för än många andra. Men bankerna kommer undan med att skriva på obegripiska. Och det finns liksom ingen som pallar med att ta kampen mot dem.

Jädrar vad det skulle behövas folk som kan jobba med klarspråksfrågor på banker…

Och det tar kraft det här. Efteråt sitter det ledsenhet i hela huvudet och hela kroppen, och jag är helt utschasad. Mentalt urblåst som ett ägg i huvudet. Nu, tre timmar senare, har jag inte på något vis hämtat mig.

Jag är för kass på det bankjuridiska språket

Jag sitter med en tjock bunt papper hemskickade efter att jag hade möte med min bankkontakt häromveckan. Det är en massa saker som ska fixas och ordnas med efter att min man dog. Hans konton och fonder ska avslutas och pengarna flyttas till mig. Ett lån ska lösas. Vårt gemensamma konto som råkade ha honom som förstanamn ska avslutas eftersom det inte kan finnas kvar här huvudkontohavaren är död och “avslutad”. Nya konton ska öppnas och få kort kopplade till sig. Pensionspengar ska styras in på rätt konton.

Jag har haft möte med bankmannen. Jag har fullt förtroende för honom och har inga skäl att tro att något av det han skickat är fel. Jag skulle kunna ta och bara skriva under på pappren där han markerat att jag ska det och så skicka in dem och så är allt ur världen. Förmodligen löst på precis det sätt vi sagt.

Men jag förstår inte det som står i pappren. Jag förstår inte vilka papper som hör ihop med vad. Jag förstår inte språket i pappren.

ÖVERTAGANDEFÖRBINDELSE

Undertecknad övertar härmed dels – som ny kredittagare – betalningsansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande kredittagare iklätt sig för ovan angiven kredit, dels – om undertecknad är ny ägare till ovan angiven egendom – även ansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande ägare/pantsättare iklätt sig för ovan angiven kredit.

Undertecknad har mottagit och accepterat kreditens villkor, som är angivna i tidigare utfärdad sida 1 av skuldebrevet inkl ev säkerhetsbilagor i kopia samt skuldebrevets villkorsbilaga och allmänna kreditvillkor.

Undertecknad är medveten om att kreditgivaren uppställt villkor för övertagandet vilka framgår av KREDITBESLUT av 2016-09-19.

Undertecknad bekräftar att den pantsatta egendomen är brandförsäkrad enligt nedan samt förbinder sig att vidmakthålla försäkring av minst samma omfattning så länge pantsättning gäller.

Undertecknad medger uttagande av en övertagande av en övertagandeavgift om 650 kronor.

Jag vet inte hur många jag läste första stycket innan jag fick ihop det. När jag kom till andra halvan hade jag liksom redan tappat bort tråden i vad första halvan sa och fick börja om igen. Och igen. Och igen.

Efter att ha läst just det här pappret ett oändligt antal gånger (eller i alla fall väldigt många), så tror jag att det “Swedbank Hypotek AB (Publ)” försöker säga och vill att jag ska skriva under på är att jag ska ta över den halva av just det här lånet som stått på min man. Och att de har klämt in alla sorters livremmar och hängslen och silvertejp och häftmassa i avtalstexten, så att jag ska skriva under på att oavsett vilka idiotsaker de skulle kunna ha klämt in i en avtalstext så ska jag gå med på det. Och att de för detta tänker ta ut 650 kronor.

Om det nu är detta de menar – vilket jag inte alls är säker på – så måste det gå att uttrycka det på ett rakare och begripligare sätt. Faktiskt. Jag tycker till och med att det vore rimligt att begära att de gjorde det.

För jag tycker inte om att skriva på saker som inte går att begripa eller saker som bygger på att jag ska anta att saker är i sin ordning utan att jag vet säkert. Speciellt inte när det gäller en sådan sak som ett huslån. Och ännu mindre vad nu när jag är själv om det här och inte har någon mer här hemma jag kan diskutera innebörden med (och som kan dela på tjafsandet om sånt här med mig eller i alla fall instämma i hur dumt det är att de ska uttrycka sig så här).

Den begripligaste biten av texten är den där om avgiften. Ja, begripligt som i att jag förstår vad det står. Däremot skulle jag vilja ifrågasätta den. Visst, det är inga stora pengar i sammanhanget – att någon dör innebär i praktiken ett löjligt jonglerande av pengar åt alla håll och kanter :-( Men vad är rimligheten i att jag, för att jag tar över min mans halva av lånet, dessutom ska åka på en avgift för det? Vad är alternativet, liksom?

Och det där var ETT av pappren. I en tjock bunt, en bunt så tjock att portot är angivet till 36:60.

Men det kanske bara är jag som är korkad? Alla andra kanske tycker det är lättlästa och begripliga texter?

Nå, det är helt uppenbart osmidigt att vara för korkad för bankjuridiska texter och samtidigt ha någon sorts samvete som kräver att jag vet vad jag skriver under. Och dessutom vara ensam.

Det här att man magiskt antas veta allt om det praktiska kring döden

Jag är besviken på “samhället”.

När någon dör, så finns det tusentals praktiska saker som behöver lösas. Och väldigt mycket av det är liksom generella grejer, sådant som de allra flesta som står kvar som nära efterlevande har att hantera. Det borde vara så självklart att informera om en massa grejer. Det självklara borde ju vara att någon tog fram en instruktionsbroschyr eller checklista. Men i brist på samhällsinitiativ av det slaget, så är det så många som borde ta ansvar för sin pusselbit och informera om saker inom sitt område.

Min erfarenhet efter drygt fyra månader som änka är att så inte är fallet. De allra flesta instanser tar inte alls det ansvaret, faktiskt. Istället förlitar de sig på att man genom någon sorts magi ska veta vad det är som borde göras och hur saker fungerar och så vidare. Eller om det möjligen bara är så att de antar att alla minsann VET hur döden “fungerar” – att alla genom någon sorts muntlig tradition fått veta allt av värde.

Nå, så är det nu inte. Magi finns inte. Och åtminstone jag, lite drygt 40 år gammal, har föga koll på och erfarenhet kring begravningar, gravstenar, inbetalning av kvarskatt efter någon som redan är död, och så vidare. Eller ja, jag börjar ju få koll, åtminstone på en hel del. Men mycket av det lär jag mig den hårda vägen. Och hade jag inte själv kämpat med att ta reda på en massa saker så hade jag varit ganska lost, ärligt talat.

Dagens irritation handlar om gravsten.

Jag frågade om gravsten redan ett och ett halvt dygn efter älsklingens död, när vi satt på begravningsbyrån. “Det är ingen brådska”, sa begravningsentreprenören, “många fixar inte det förrän efter ett år. Men om du vill kan du får kontaktuppgifter till en firma som är bra”.

När vi var och valde gravplats på kyrkogården med en från församlingen, så nämndes inte gravsten och processer kring den med ett ord. Inte heller vad som gäller kring gravplatsen i övrigt, vad man får och kan och inte får och inte kan. Vi fick snabbt besked om att vi kunde få den gravplats vi ville ha, och han blev begravd där – och sedan har de egentligen inte hört av sig. Men jag skickade några mejlfrågor angående gravplatsens nummer till dem och förklarade att jag behöver veta det för fullmakt till stenhuggeriet för gravsten. Då passade jag dessutom på att fråga vad som gäller i övrigt för gravplatsen, och fick något halvflummigt svar samt skulle få skickat mer info som jag inte sett röken av.

I början av sommaren hade jag tät mejlkontakt med stenhuggeriet ifråga, kring utformning av gravstenen. Två personer på stenhuggeriet var inblandade i mejlkonverationen. Efter ett flertal vändor gjordes slutligen beställning av gravstenen i början av juli, de fick fullmakt skickad för att kunna sköta diskussioner med församlingen kring godkännande från det hållet, och jag fick besked om leveranstid på ca 8 veckor.

Tre olika instanser som alltså rimligen borde ha talat om för mig att man faktiskt inte SKA sätta dit gravstenen förrän efter typ ett år. Men istället var det när jag skrev ett inlägg med funderingar kring gruskullen för en dryg månad sedan som jag fick veta det, via kommentarer från följare till bloggen. Innan man monterar gravstenen så ska man vänta tills graven satt sig. Det vill säga den där gruskullen ska liksom hinna sjunka ihop. Den där gruskullen som motsvarar hela den volym kistan har. Den där kistan som i det här fallet är av massiv furu.

Det tar tid, det inser jag också. Förstås.

Så tack vare att jag bloggar så har jag alltså fått den här informationen. Dock en månad efter att jag beställt gravstenen.

Nå. De där 8 veckornas leveranstid har vid det här laget passerat, och jag hade inte hört ett ord sedan jag skickade iväg fullmakten. Så igår skickade jag ett mejl och frågade:

Hej!
Tänkte att det börjar bli läge att skicka en fråga om hur det går och vad som händer.

Och fick ganska snabbt svar:

Hej,
Gravvården är färdigtillverkad, men det är fortfarande en gravkulle kvar.
Jag har varit i kontakt med kyrkovaktmästaren och han rek. att vänta med montering tills minst 1 år efter begravningen ( vilket vi också rek. )
Monterar vi stenen nu så kommer den att sjunka rejält.
Avvaktar vi till nästa sommar så har du 2 års efterjusteringsgaranti om stenen skulle sätta sig.

Och alltså, stenen är sannolikt bra (men jag har inte sett den). Men jag tycker det är förbannat irriterande att ingen av de tre inblandade instanserna tyckt att det här är värt att informera om. Jag menar, de vet ju allihopa om när han dött. Det hade väl inte varit så svårt att tala om att man måste vänta ett år innan man sätter dit gravstenen?

Kan vi inte få en sammanfattning efter tågkaoset?

Det har varit en del dagar nu på sistone med rejält tågstrul i Skåne. Av de få dagar jag tagit mig till Malmö och jobbat har det varit en eftermiddag när allting lamslogs av obehöriga på spåren (förra veckan), och en hel dag (igår) när allting lamslogs av en nedriven kontaktledning mellan Malmö och Lund.

Under dagar som dessa är information en av de viktigaste sakerna. Vi tågresenärer kan stå ut med betydligt mer om vi får bra information: vad är det som händer, varför händer det, och när och hur kan vi förvänta oss att få fortsätta vår resa? Information löser självklart inte allt – barn som måste hämtas måste ju ändå hämtas – men vi blir mycket lugnare om vi vet vilka spelregler som gäller för stunden. Om vi kan slappna av och veta vad vi väntar på, istället för att vara konstant beredda att behöva ändra riktning och plan.

Generellt tycker jag att Skånetrafiken (och Trafikverket, gissar jag på, för en del av infon är väl deras) har blivit mycket bättre på information vid tågstrulssituationer på senare år. Och det är väl tur det, för det tycks mig som att det kärvar ihop mer och kraftfullare när det händer något… Fast de här senaste tillfällena känns det som att informationen har funkat sämre igen.

En sak jag funderat på är dock den här: Under tiden trafikproblemen pågår så finns i alla fall en ambition från Skånetrafiken att hålla oss resenärer informerade – med utrop, informationstavlor och info på webbplatsen och i appen. Ganska täta uppdateringar. Stundtals förvirrade och inte så genomtänkta, men i alla fall, en hyfsat hög ambition.

Men när problemen är lösta så plockas infon bort. Möjligen läggs det ut info av typen “Trafiken ska nu rulla igen, men följdförseningar kan kvarstå resten av kvällen”. Och vi som resenärer står undrande kvar och vet egentligen fortfarande inte riktigt vad det var som hände.

Jag skulle önska följande: När problemen väl är över, så tar någon som har överblick över situationen och skriver ihop en text om vad det egentligen var som hände, vad det ledde till, vilka problem som uppstod under samordningen och hur det var man löste dessa saker med ersättningsbussar, ändrade körvägar för tåg och annat. Och så lägger man ut denna sammanfattade info på webbplatsen – och där hamnar den sedan i ett arkiv som man länkar till så att det är lätthittat.

På det sättet skulle man lite grann kunna minska känslan av att man under en dag deltar i en cirkus som man egentligen inte vet hur den var regisserad.

Som det är nu är vi resenärer för sammanfattning helt utlämnade till media. Och för att media ska ge sig på en sammanfattning så krävs det att det är de riktigt stora tågstrulen – och att det finns utrymme för journalisterna att ägna sig åt tågstrul just den dagen.

Jo men lite svart humor underlättar faktiskt

Skolstart. Årliga pappersbunten med information. Och den här formuleringen, som jag aldrig tidigare haft skäl att ens fundera över:

Information till vårdnadshavare

Om vårdnadshavarna lever åtskilda går information (av betydelse) till båda vårdnadshavarna. Om det endast finns en vårdnadshavare skall informationen bara gå till denne. Det är sedan upp till vårdnadshavaren, om denne så önskar, att informera den andre föräldern.

Så bra. Då behöver jag inte gå till kyrkogården och läsa upp all info som skickas hem.

Och om jag verkligen kunde informera den andre föräldern, så är jag inte säker på att det är den sortens info jag skulle prioritera.

 

Ja, självklart fattar jag att man inte kan anpassa informationen till sådana som mig – varken situationen eller tramsnivån. Men lite svart humor underlättar ibland.

Byråkratignäll och jobb

Dagarna för tillfället ser, i teorin, ut så här:

  • Simskola för sjuåringen kl 9-10
  • Tre timmars arbete på distans, att förlägga när det funkar för mig (fortfarande delvis sjukskriven)

Det kan låta som nästan inget alls. I praktiken är det fruktansvärt mycket, väldigt krävande, på gränsen till vad jag orkar och ganska rejält stressande.

Dessutom är det ju inte bara det, liksom. Utan det är fortfarande massor med administration. Blanketter till försäkringsbolag, kompletteringar till försäkringsbolag, märkliga saker från banker och annat, utbetalningar och avier och telefonsamtal och kontonummer och fullkomligt usla utskicksbrev från olika instanser som skulle behöva klarspråksutbildning i flera steg bara för att få dem att fatta att de har ett problem.

Som försäkringsbolaget som i sitt brev inte talar om vad beslutet är – för de har inte tagit något beslut, eftersom han inte var sjukskriven tillräckligt länge för att det skulle vara relevant enligt reglerna – men som avslutar brevet med att tala om att de bifogar info om vad man ska göra om man inte är nöjd med beslutet. (Det är inte efter att både ha mejlat och ringt som jag lyckas reda ut att det är så det är menat, och de ser inga som helst problem med formuleringarna.)

Eller banken som vi egentligen aldrig varit kunder i men där älsklingens gamla pensionssparande på något märkligt sätt hamnade efter den stora bankfusionen och -karusellen häromåret – den där härvan som fick oss att byta till den lilla lokala banken härhemma istället – den banken skickar brev om att älsklingens pensionssparande, i brevet kallade “de förordnade medlen”, har “satts in på ett särskilt pensionssparkonto, ett s k Förordnat konto, som öppnats i ditt namn”, och så en lista med bifogade regler om vad som gäller för ett förordnat konto – regler som inte säger ett dugg om man inte får info om vad som i övrigt gäller för pensionssparkontot ifråga. För tydligen är det fonder det är fråga om, och vad som gäller för de fonderna framgår inte på något vis alls. Och det är inte förrän jag ringt och pratat med damen på banken ifråga som jag lyckas få ihop det: det finns alltså nu ett fondpensionssparande i mitt namn, av min makes kvarlämnade pengar i detta gamla pensionssparande (jag tror det inte ens var aktivt längre), och de sitter där och kommer att börja betalas ut i juni 2040… (och precis som alla andra man har att göra med i sånt här så kan hon inte alls begripa att det som står i brevet är helt obegripligt för den som inte själv jobbar med frågorna och vet hur alla termerna ska tolkas. Vilket ju känns som idioti med tanke på att 1. Jag alltid vägrat fondsparande, och nu ska jag få ett på halsen för att min man hade ett och jag kan inte bli av med det förrän jag är pensionsfärdig utan måste bevaka skiten i en annan bank? och 2. det faktiskt inte är särskilt mycket pengar det rör sig om.

Men då visar det sig att just eftersom det inte är så mycket pengar så finns det numera en möjlighet att få dem utbetalda redan nu. Fast då måste jag, eftersom jag inte är kund i banken, bege mig till ett av deras bankkontor (som inte finns där jag bor) och få pengarna utbetalda i handen! Nej nej, att sätta in pengar på mitt konto i en annan bank kommer INTE på fråga – hur ska de då kunna veta att jag är jag? Hörde jag stenåldern?

En koll med min nuvarande bank ger besked att jodå, det där ska självklart visst gå att ordna. Och någon dag senare hör även damen från den där andra banken, där pengarna och det märkliga kontot finns, av sig och säger att jo, om jag går till min nuvarande bank och ber dem skicka ett avslutsuppdrag så ska det gå att lösa.

Tack och lov för att vi bytte bank förra sommaren, så att i alla fall så mycket som möjligt går att lösa med ett bankkontor med serviceminded personal och som finns på nära håll…

Och barnens föräkringsbolag lyckas på samma dag skicka brev om att det ena barnets försäkring bli premiebefriat pga förälders död, återbetala inbetalda premier för båda barnen OCH skicka faktura för nästa år för barn två…

Och medan ett försäkringsbolag absolut velat ha kontonummer som är gemensamt att betala ut saker till, och att jag skulle precisera att vi båda disponerat det, så visar det sig att ett annat försäkringsbolag absolut inte ville ha det kontonumret, för de vill ha ett som bara är älsklingens kontonummer, eftersom pengarna ska betalas tills dödsboet så det blir rätt i bouppteckningen. Fast alltså, bouppteckningen är redan inskickad och klar, och jag ska väl egentligen boka en tid med banken för att avsluta älsklingens konton…

Och då har jag ändå bara redogjort för några exempel, och inte tagit med alla detaljer.

FY FAN VAD DET SKA VARA KRÅNGLIGT!!

Och dessutom så ändrade Telia sina bredbandstaxor, vilket gjorde att jag ändrade till ett kombiabonnemang, vilket gjorde att de kom på att jag visst hade en gammal router, så då skickade de en ny som jag behövde lyckas koppla in med hjälp av vänners support, och så ville Telia ha tillbaka den gamla (som de tyckte var för gammal för att kunna användas), så den skulle jag skicka tillbaka om jag inte ville köpa loss den för 500 spänn…

Det är så mycket. Det är så komplicerat. Det är så rörigt.

Och jag borde sätta in all ordentligt i pärmar, men just nu agerar en tidsskriftssamlare svart hål.

Nå. Om några dagar ska jag visst gå på semester. Vad nu semester egentligen innebär i det här läget. Ledighet från… nåt? Inte sorgen i alla fall. Men semester ska man ha.

Nackdelen med att använda nätet som kunskapskälla

Nej, jag tänker inte på dåliga och oseriösa webbsidor med tvivelaktiga källor. Det är förstås också en stor nackdel, men den problematiken är väl beskriven många gånger om – och den stora skiljelinjen där är väl snarast folk som bryr sig och folk som inte bryr sig. Men det ska jag inte orda mer om här.

Det jag tänker på handlar om att det helt enkelt inte går att lita på att den kunskap man söker finns kvar nästa gång. Eller att den ens går att hitta från början.

Så här:

Det finns många seriösa och bra och pålitliga aktörer på nätet. Myndigheter, forskningsinstitutioner, ideella organisationer, företag, och så vidare. Dessa har en stor mängd kunskap. Och de allra flesta av dem har ett intresse av att förmedla sin kunskap – i alla fall ibland och på vissa premisser. En del av dem har till och med ett uppdrag att sprida sin kunskap, informera om det de kommit fram till i forskning, och så vidare.

Letar man efter information, till exempel när det gäller miljöfrågor, finns alltså i grunden ganska goda odds för att hitta information på webben.

Men…

Det första problemet är det rent tekniska. Webbplatser är idag långt ifrån statiska. Det byts plattformar och verktyg och struktur hej vilt. Och visst, webben ska inte vara statisk, den ska vara föränderlig. Fast har det inte blivit lite väl hysteriskt? I alla fall, problemet i det här sammanhanget är att det gör det väldigt svårt att hitta tillbaka til informationen. Även om man bokmärker länken till den där bra informationen man hade hittat, så är risken väldigt stor att man ändå inte hittar tillbaka, för nästa gång man vill läsa infon så är länken trasig och man får börja om från början. (Borde inte det där gå att lösa tekniskt, så att sidor som faktiskt finns kvar efter migrering till ny webb också får en vidarekoppling från den gamla adressen? Fast det förutsätter ju att någon i beslutande position ser värdet av att det ska läggas tid och pengar på sånt…)

Det andra problemet handlar om att egentligen ingen har ett uttalat uppdrag att tillhandahålla informationen. Speciellt inte under någon längre sammanhängande tid. Ansvar flyttas runt och skiftar. Och ganska ofta är ansvaret hos offentliga verksamheter så ospecificerat att de ändå själva kan bestämma vad de vill informera om och på vilken nivå.

Det innebär att om jag till exempel vill ha bra information – antingen till mig själv eller till någon annan – om vad en viss kemikalie är för något, vad den används till, vad dn har för problem, och så vidare, så kan jag inte vara säker på att faktiskt hitta den informationen. Och än mindre kan jag vara säker på hos vem jag i så fall kan hitta den infon. Det kan vara så att den finns hos kemikalieinspektionen (www.kemi.se) – men då är risken stor att det är uttryckt på ett sätt som bara kemister begriper. Eller så kan den finnas på miljomal.se eller hos naturvårdsverket eller någon av länsstyrelserna eller naturskyddsföreningen – eller någon helt annan. Och OM jag hittar den info jag söker, genomarbetad och bra och skriven på ett begripligt sätt – ja, då kan det mycket väl vara så att den är bortplockad nästa gång jag tittar. Även om inte webben byggts om. För då kan någon ha bestämt sig för att nä, men den här kemikalien är inte intressant att informera om längre, för det var ju för två år sedan tidningarna skrev om den och just nu är det stiltje på områden och ingen som söker efter de infon, så då är det inaktuellt och ska bort.

För övrigt så är det ju allt fler både myndigheter och andra som har fått för sig att all info ska vara så enkel och lättillgänglig att alla kan förstå den – och det har ofta gått så långt att all info som faktiskt är relevant för den som vill eller behöver sätta sig in i frågorna tas bort. För att det för svårt och komplicerat och därmed irrelevant och ska bort. Men hallå! Man kan faktiskt skriva om komplicerade saker och ändå uttrycka det på begripliga sätt! Lösningen är inte att låtsas som att det komplicerade inte finns?!

Jag antar att det här är en viktig anledning till att wikipedia vuxit sig så stort och starkt. För det är liksom det enda stället där man kan lita på att informationen faktiskt ligger kvar på samma ställe – och att det faktiskt finns information om det mesta. Och även om det fortfarande finns problem med folk som lägger ut texter som är extremt färgade av vissa livsåskådningar, och även om det finns småpåvar som bestämmer vad som är viktigt och ska få ha en artikel och raderar annat, så är det liksom ändå det bästa webben har att erbjuda. För de som skulle kunna vara kunskapskällor tycks ha kapitulerat.

Jag hör till en generation som är uppvuxen med att leta fakta i böcker. Och böckerna står kvar i bokhyllan nästa gång jag behöver kolla hur det nu egentligen var. Skulle det vara så att jag inte hittar boken, för att den blivit flyttad, så minns jag förmodligen vad boken hette, eller vad författaren hette, eller hur boken såg ut.

Boken har ju nackdelen att den kan bli inaktuell, eller att det liksom borde läggas till saker i den. Det är ju därför jag vill kunna leta fakta på nätet – och för att nätet liksom alltid finns tillgängligt, till skillnad från en bokhylla eller en bok jag inte ens själv äger.

Så synd då att nätet inte leverar, liksom.