Tidskapsel

Trettonåringen vill ha rummet ommålat. Han har tröttnat på den gröna färgen han valde när han var 3½ år och på schablonerna jag valde till honom i den åldern i samspråk med honom. Processen med att tömma rummet såpass att det ska vara möjligt att måla om har pågått åtminstone sedan i somras. Nu är vi komna dithän att det faktiskt går att måla. Gröna väggar ska ersättas med svarta. Alla spår efter murgrönskvistar, kaniner, kor, sköldpaddor, myror och annat ska utplånas på golv och väggar.

Det är i dagarna tio år sedan vi flyttade upp till sovrummen på ovanvåningen. Inlägget om att dubbelsängen till mig och älsklingen slutligen levererats och monterats och vi sovit första natten i vårt nya sovrum är från 23 november 2007. Då hade vi jobbat sedan sommaren 2003 med att isolera taket, sätta träpaneler i taket, bygga innerväggar och måla.

Trettonåringens rum – fast så gammal var han ju inte då – var det till stor del jag själv som gjorde. Det var där jag slutligen reste mig efter nackskadan, där jag slutligen kom igång med att försöka våga göra saker igen och komma vidare. Det gick åt båda hållen: Jag vågade börja göra igen för att jag ville att det skulle bli gjort, och det där måste bli gjort så jag var tvungen att våga börja göra. Typ. Så det var jag som satte panelen där: väggar och snedtak. Det var jag som byggde innerväggar. Det var jag som målade. Det var jag som sprang och letade schabloner hela semestern i Frankrike den sommaren. (Och det finns nästintill en miljard blogginlägg från ovanvåningsbyggandet.)

Det är jag som byggt det rummet. Det är min obändiga vilja och envishet som byggt det rummet och lyfte mig tillbaka den gången. Som så många andra gånger, antar jag.

Jag tycker om rummet. Det är fortfarande fint. Och det tar emot lite, men nu målar jag över det. En tretton- snart fjortonåring vill inte längre ha barnsliga schablonbilder på väggar och golv, det förstår jag också. Så nu målar jag över: helsvarta väggar, helgrått golv.

När jag sitter och målar där vill jag ha musik. Så jag slår på spotify. Och eftersom jag inte vet exakt vad jag vill lyssna på, så känns det rimligt att sätta på deras specialdesignade tidskapsel som ändå ligger överst på sidan.

Det passar bra. Det känns ju ändå som att jag sitter i en tidkapsel där jag sitter, fast i tankarna på då och nu. Och jag får höra Crucify och Tom’s Diner, Tainted Love och Staten och kapitalet, och det som fortfarande är en av världens bästa låtar: Att fånga en fjäril med Lasse och Idde.

Den där sista gör det extra tydligt, det där som liksom hela tiden svävar omkring så påtagligt i situationen: älsklingen fattas.

Men tidskapseln missar den musik som vore det självklara i den tidskapsel som består i att jag målar om ett av rummen på ovanvåningen. För det jag lyssnade på när jag byggde som mest var ganska ofta In lust we trust.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *