Tag Archives: linoljefärg

Tidskapsel

Trettonåringen vill ha rummet ommålat. Han har tröttnat på den gröna färgen han valde när han var 3½ år och på schablonerna jag valde till honom i den åldern i samspråk med honom. Processen med att tömma rummet såpass att det ska vara möjligt att måla om har pågått åtminstone sedan i somras. Nu är vi komna dithän att det faktiskt går att måla. Gröna väggar ska ersättas med svarta. Alla spår efter murgrönskvistar, kaniner, kor, sköldpaddor, myror och annat ska utplånas på golv och väggar.

Det är i dagarna tio år sedan vi flyttade upp till sovrummen på ovanvåningen. Inlägget om att dubbelsängen till mig och älsklingen slutligen levererats och monterats och vi sovit första natten i vårt nya sovrum är från 23 november 2007. Då hade vi jobbat sedan sommaren 2003 med att isolera taket, sätta träpaneler i taket, bygga innerväggar och måla.

Trettonåringens rum – fast så gammal var han ju inte då – var det till stor del jag själv som gjorde. Det var där jag slutligen reste mig efter nackskadan, där jag slutligen kom igång med att försöka våga göra saker igen och komma vidare. Det gick åt båda hållen: Jag vågade börja göra igen för att jag ville att det skulle bli gjort, och det där måste bli gjort så jag var tvungen att våga börja göra. Typ. Så det var jag som satte panelen där: väggar och snedtak. Det var jag som byggde innerväggar. Det var jag som målade. Det var jag som sprang och letade schabloner hela semestern i Frankrike den sommaren. (Och det finns nästintill en miljard blogginlägg från ovanvåningsbyggandet.)

Det är jag som byggt det rummet. Det är min obändiga vilja och envishet som byggt det rummet och lyfte mig tillbaka den gången. Som så många andra gånger, antar jag.

Jag tycker om rummet. Det är fortfarande fint. Och det tar emot lite, men nu målar jag över det. En tretton- snart fjortonåring vill inte längre ha barnsliga schablonbilder på väggar och golv, det förstår jag också. Så nu målar jag över: helsvarta väggar, helgrått golv.

När jag sitter och målar där vill jag ha musik. Så jag slår på spotify. Och eftersom jag inte vet exakt vad jag vill lyssna på, så känns det rimligt att sätta på deras specialdesignade tidskapsel som ändå ligger överst på sidan.

Det passar bra. Det känns ju ändå som att jag sitter i en tidkapsel där jag sitter, fast i tankarna på då och nu. Och jag får höra Crucify och Tom’s Diner, Tainted Love och Staten och kapitalet, och det som fortfarande är en av världens bästa låtar: Att fånga en fjäril med Lasse och Idde.

Den där sista gör det extra tydligt, det där som liksom hela tiden svävar omkring så påtagligt i situationen: älsklingen fattas.

Men tidskapseln missar den musik som vore det självklara i den tidskapsel som består i att jag målar om ett av rummen på ovanvåningen. För det jag lyssnade på när jag byggde som mest var ganska ofta In lust we trust.

Fönsterfunderingar

Jag håller på att skrapa det fjärde av de tio fönster jag behöver till verandan. Fast jag funderar på om jag borde börja måla ett par av dem. För det finns inte riktigt plats att ha hur många fönster som helst på bra målningsplatser. Två fönster åt gången att måla är nog lagom.

Visserligen är de inte kittade än. Mamma har sagt hon kan hjälpa mig med det. Och hon är ju inte här nu. Men jag kan ju börja måla den andra sidan i vilket fall?

Då inser jag plötsligt att jag ju måste ha koll på det här med ut- och insida. För insidan ska vara vit och utsidan grön. Men det är den kittade som ska vara utåt?

Å andra sidan har ju en del av de fönster vi köpt nya varit vitgrundade runtom. Så det är ju inte värre än att jag målar vitt till att börja med. Kan ju alltid måla över.

Och innan konstruktionen är klar kommer jag ju ändå inte helt säkert veta vilka delar som hamnar hur och om “sidorna” ska vara gröna eller vita…

Nå. Jag kan ju skrapa klart fönster fyra innan jag börjar måla?

TILLÄGG en stund senare:

Fast om jag ska börja måla sidan utan kitt, så måste jag vända på fönstren, så att kittsidan kommer neråt. Och eftersom jag pillat bort så mycket kitt som möjligt så innebär det att rutorna kanske trillar loss?

Hur man än vänder fönstren har man problem åt nåt håll?

Blått och grått

I helgen målade jag och sjuåringen verandan invändigt. De mörkare blåa partierna fick sig en strykning i en intensivare nyans än tidigare. Visserligen var även den tidigare nyansen benämnd ultramarinblå, och från samma tillverkare (Ottossons), men helt uppenbart var den förra uppblandad med något annat för att bli dovare. Det vi målat med nu är “bara” ultramarinblått med en liten inblandning av zinktitanvitt. Sjuåringen hjälpte på eget initiativ till med en av dörrarna.

Ultramarinblått på verandan

Han har även hjälpt mig en aning med stolparna till rosenbågen. Jag har tidigare målat dem vita ett varv, och nu har vi strukit dem med ljusgrått ett varv.

 

Det finns saker man inte gör om

För åtta år sedan skulle vi måla ovanvåningen. Thottgrönt till dåvarande enda barnets rum, ultramarinblått till det önskade framtida barnets rum, titanzinkvitt till vårt sovrum, allrummet och alla taken.

Vi stod på Ottossons färg i Genarp och räknade tillsammans med butikspersonal på ungefär hur mycket färg det skulle gå åt. Och vad gällde den vita färgen blev mängden så stor att det verkade vettigare att köpa en större burk än de standardmässiga enlitersburkarna. Jag vet inte om det var en trelitersburk vi köpte eller en femliters eller vad det kan ha varit. Hink i alla fall. (Då tror jag ändå vi köpte en mindre mängd än vad det beräknades att vi behövde.)

Den gröna målar vi ju som sagt var fortfarande ed på en massa ställen. Den blåa har vi nog faktiskt lyckats göra av med på diverse saker. Och den vita…

Det blev aldrig att vi målade allrummet – det är fortfarande träfärgat. Och i vårt sovrum blev det en strykning av tak och väggar – det är snyggt med bara laserat.

En stor hink är opraktisk att hantera. Även med enlitersburkarna häller jag nästan alltid över i mindre behållare eller gamla burkar för att hantera en mindre mängd i taget. När man står uppfluge på konstiga ställen och balanserar färgburken i ena handen och målar med andra är det liksom bra om färgburken inte väger för mycket.

Den där stora hinken vit färg har alltså hällts över i mindre burkar i omgångar. Varje sådant hålltillfälle innebär spill. Ibland i form av att man faktiskt spiller – numera är dock golvet i tvättstugan omgjort, så där finns inte längre tydliga spår av detta. Men alla gånger i form av de färgmängder som blir kvar på oanvändbara ställen på ut- och insidan av burkar. Och på färg som blir stående länge bildas det ibland en hinna överst som får kasseras. Speciellt när burkar blir gamla och slitna och inte håller lufttätt – eller när de har så mycket gammalt färgkladd upptill att man inte vågar stänga ordentligt för att man då förmodligen inte kommer att kunna öppna burken igen.

Vi har använt den där vita färgen till mycket sedan dess. Framför allt som brytfärg med andra kulörer – ofta med vitt som den större beståndsdelen – men också till panel, fönster och annat.

Nu står jag med den sista lilla mängden, överfylld i en gammal lingonsyltsburk efter att jag med nöd och näppe lyckats få upp den plåtburk den senast var överhälld i. (Eller det sista lär det ju inte riktigt vara, eftersom den också finns uppblandad med grönt och grått i andra burkar.) Häromdagen målade jag krönet på murstocken i matrummet med den smt en liten bit tak. Idag står jag och målar insidan (eller mellan in- och utsidan, vad nu det heter) på kontorsfönstren med den.

Och den är så tjock. Efter överfyllningar och torkade ytskikt i burk och annat så är det nu en förbannat tjock färg jag står och jobbar med. Dryg som attsingens men svårarbetad.

Och jag kommer inte att köpa linoljefärg i stora hinkar igen.

Den här sommaren har vi hunnit köpa tre omgångar av den kromoxidgröna färgen. Tre enlitersburkar. Och jag behöver inte över huvud taget fundera på om det hade varit bättre att köpa i större burk. Jag vet vid det här laget att det ändå bara innebär mer slöseri med färgen. I alla fall för våra användningsområden.

Tankar vid fönstermålningen nr 783

Det är skönare för ryggen att måla de gamla fönstren som sitter kvar på sin plats (för det innebär varierande arbetsställning) än att måla nya fönster som ligger på bockar i orangeriet (för där blir det samma kassa arbetsställning hela tiden – skitdåligt för ryggslutet).

När jag står och målar de nya fönstren konstaterar jag dessutom efter en stund att jag omedvetet står och undrar över när jag ska komma till kittkanten. De nya fönstren har inget kitt. De har istället en nittiogradersvinkel mot glaset. Mycket svårare att måla på ett bra sätt.

Dagens beting

Älsklingen har kittat om det som behövdes på matrumsfönstren (det vill säga två av de fyra fönster vi gav oss på sommaren 2002) och oljan utsidan på dem.

Jag har målat andra strykningen av två av sidorna av takutsprång etc på orangeriet.

Fönsterskötsel

Att måla fönster hör till sånt där som har en aura av skitjobbigt omkring sig. Skrapa bort gammal färg, slipa och sedan slutligen måla i flera lager.

Det var också så vi började en gång i tiden, under de första veckorna sedan vi flyttat hit för tretton år sedan. Skrapa bort gammal “plastfärg”, slipa för hand och med maskin och sedan börja måla med linoljefärg.

Som sagt var, det är tretton år sedan för de fönstren, nio år sedan för de fönster vi bytte ut helt, och lite mindre för en del andra tillfixade fönster. Det börjar liksom bli dags att måla om en hel del av dem.

Men nu är det faktiskt inte så himla mycket jobb. För nu är de som sagt var målade med linoljefärg. Och det innebär i praktiken att vi inte behöver skrapa bort gammal färg och slipa. Nu behöver vi torka rent med en fuktig trasa – möjligen med såpa – och sedan måla. Och på en del ställen behöver kittet kompletteras.

Visst, ska man fixa fönstren i sin helhet är det förstås mer jobb än så. Men det är ju utsidan – den gröna delen – som är mest utsatt och behöver åtgärdas.

Målning för skydd och för dekoration

När man målar hus och byggnader utvändigt så blir det visserligen snyggt med färg och yta och så – men det är inte det främsta skälet att göra det. Målningen görs i första hand för att skydda trä, metall, puts och annat mot “väder och vind” (vind är väl också väder?). Snyggheten är en bonus man får på köpet.

Det där innebär på sätt och vis en konflikt. För ska man måla så att det blir snyggt innebär det ibland att man riskerar att tulla på skyddsaspekten. Stora släta ytor är förstås ganska enkelt att måla. Men när det kommer till exempelvis fönster är det ibland väldigt svårt att komma åt på alla ställen vid gångjärn och fönsterbleck eller att lyckas måla hela kittkanten och en-två millimeter av själva glasrutan men inte mer (ja, så ska det vara). Även om man krånglar med flera olika storlekar på penslar.

Och då är det så lätt hänt att ta det säkra före det osäkra och hellre måla för lite än att kladda så att det blir fult. Alltså satsa på att det ska bli snyggt (inte täcka för mycket utan hellre för lite) istället för att det ska bli skyddat (och då gör det förstås inget om det gröna går in lite på det vita eller om färgen går för långt ut på glasrutan).

Igår gav jag studiofönstren en ny omgång grön färg på utsidan. Det är sånt där jag inte haft en tanke på att det kunde behövas – det känns ju som nyss de sattes in – men nu när jag rostskyddsmålat gångjärnen på dem har jag tittat närmre och insett att de verkligen verkligen behövde ny grön färg. Och när jag målade dem stod jag och tänkte på ovanstående. Den här gången målade jag helt klart mycket mer på “skydd” än på “snygghet”. Inte en kotte mer än jag kommer att gå och specialstudera målningen av dem, men om regn och rusk får tränga in för mycket och fönstren murknar i förtid kommer jag att skita väldigt mycket i att det i alla fall var snyggt.

Och jodå, det blir snyggt ändå – i alla fall jämfört med innan. Herregud vilken skillnad!

Den otacksamma andra strykningen och horisontellt regn

Det mesta som ska målas ska strykas minst två gånger.

Första strykningen tar längst tid. Man behöver jobba sig in på alla jobbiga ställen, och de jobbiga ställena suger maximalt. Samtidigt gör första strykningen störst och tydligast skillnad. Det märks att man gör något.

Andra strykningen är den tröstlösa tråkstrykningen. Det syns nästan ingen skillnad. Man får ingen känsla av att vara igång och åstadkomma något.

Dessutom är det ibland svårt att hålla rätt på var man hunnit måla en gång och var man målat två gånger. Man borde anteckna (och periodvis gör jag den sortens anteckningar i bloggen – för var annars, liksom?) för att minnas. Lekstugan tror jag har fått blåmålning i två strykningar på två av ytterväggarna och en strykning på de båda andra – för sex år sedan; sedan blev det aldrig mer målat.

Idag målade jag strykning två på utsidan av de båda nya uthusdörrarna. Eller, först ett första varv i springorna och sedan strykning två på resten av ytan. När jag höll på med den första kom en liten kort skur. Snällt uppifrån. Inget som påverkar dörrarna som sitter under takutsprånget. Så efter den tio minuter långa regnskuren fortsatte jag.

Några timmar senare, när jag var klar med båda dörrarna, kom plötsligt en front, med både kraftig blåst och regn. Horisontellt regn. Och plötsligt var inte uthusdörren på “vanliga” uthuset skyddad längre. Betongkanten under dörren färgades påtagligt grön av rinnande färg, och hela yta blev full av grönfärgade vattendroppar :-( Skit också!

Nåja, det är i alla fall första gången det hänt mig på tretton år. Eller nånsin.

Men det känns inte så lovande med allt regn i väderprognoserna med tanke på allt jag tänkt måla.

Målning: rutin och erfarenheter

Vissa saker har man inte koll på från början utan lär sig efterhand, i viss mån den hårda vägen.

En gång i tiden, medan vi höll på att isolera och inreda på vinden, så bytte vi också en drös fönster. (Jag minns i nuläget inte alls vilket år det var, men jag skulle gissa på nio-tio år sedan ungefär. EDIT: Det verkar ha varit hösten 2006.) Två fönster i studion på bottenvåningen och alla fyra gavelfönstren på ovanvåningen. För de gamla fönstren i studion var i helt uselt skick, eftersom det var en såricka i väggen som gjorde att det rann vatten inuti väggen när det regnade hårt – ner i fönstren. Och fönstren på vinden var englasfönster… vilket trots allt inte var så bra om vi skulle bo däruppe. Så vi köpte nya fönster. Beställde från Quesarum: nya fönster av återvunnen teak.

Vi beställda dem omålade, eftersom våra fönster ska vara vitmålade på alla sidor utom den riktigt yttersta (ja alltså, det är så det var målat här från början) och vi dessutom vill måla med linoljefärg. Så innan vi kunde sätta dit de nya fönstren behövde det förstås målas en massa. Många kvällar stod jag och målade på långa rader med uppallade fönster i studion. (Det måste ha varit i den vevan vi övergav studion som sovrum och istället flyttade ut i bäddsoffan i vardagsrummet – och där blev vi kvar tills ovanvåningen var klar och vi kunde flytta upp i det nya sovrummet i november 2007.)

Och ja, det var det där med rutin, erfarenhet och koll… För när jag stod och målade de där fönstren så trodde jag fortfarande att man borde låta bli att kladda grönt på de blanka fina gångjärnen – speciellt på den yttre synliga delen. Så jag gjorde mitt bästa för att låta bli det, helt enkelt.

Nu, ett antal år senare, har det förstås visat sig vara ett misstag. Sedan ett antal år tillbaka är flera av de där nya fina blanka gångjärnen istället väldigt rostiga. Och det är ju förstås inte bra alls.

Företaget som hjälpt oss sätta fönstren på plats – och senare även hjälpt oss med fler fönster – tipsade oss senare om att det man borde göra var att måla gångjärnen med järnmönja, och de kom till och med förbi med en liten burk. Men det har inte blivit. Det är alltid så mycket man ska hinna.

Men nu. Nu har vi gett oss på det: stålborstat och sandpapprat bort den befintliga rosten så gott det går, och sedan målat på ett första varv med järnmönjalinoljefärgen. gångjärn med järnmönja

… i alla fall på de två studiofönstren på första våningen…

På de yttre delarna. De inre delarna får bli när det yttre torkat.

Så nu ser det ganska märkligt ut: Järnoxidröda gångjärn på kromoxidgrönt fönster. (Fönstren behöver för övrigt också målas om. Det får bli när två omgångar järnmönja hunnit torka – då blir det grönmålning av allt, inklusive gångjärn.)

 

Och nej, det här var inte de allra första fönstren vi målade. Skrapning, renovering och målning av fönster var det allra första vi gav oss på när vi flyttade in för tretton år sedan. Men då var det fönstren på framsidan – varav en del var i ännu uslare skick, typ: hela bottendelen av karmen av ett av fönstren fick dammsugas bort och ersättas.

Sedan har det gått i perioder med målande. Periodvis blir det mycket målande, periodvis inget alls – det beror ju på vad det är för renovering. De senaste åren har det blivit förhållandevis lite målning med linoljefärg, och det märktes ganska tydligt när jag högg i med den sortens aktiviteter för några veckor sedan. Det tar liksom en stund innan man hittar tillbaka till rutiner. Först blir det målande “på måfå” – doppa penseln och måla. Sedan efteren stund väcks erfarenheten till liv igen. Hitta känslan för hur mycket man ska doppa och hur mycket man sedan ska stryka av. Komma ihåg rätt ordning att göra saker: Pressa in i glipor och springor samt i knaster och annat färgkrävande, och sedan måla de snälla platta ytorna med det som är kvar i penseln. Sådana saker. Det finns ju hur mycket sånt där som helst som man liksom inte kan läsa i en bok :-)

Eller en sådan sak som att titta på penseln som stod kvar i en burk med linolja från förra (?) sommaren men där det nu inte längre fanns kvar någon olja och tänka att jo men då måste egentligen hela penseln vara full med ganska intorkad olja – det borde gå att arbeta igång den penseln igen. – Visst gick det det :-)