Den ekologiska katastrofen som heter människa

På twitter såg jag nyligen den här tweeten:

Jag har funderat mycket på det där.

För alltså, för det första är vi ju djur. Och de behov vi har, de basic grejer som krävs för vår fortlevnad, visar ju generellt sett väldigt tydligt att vi är just djur och inte kan uppfinna saker som trollar bort det. Vi måste äta och dricka precis som andra djur, för att bara nämna det mest självklara.

Men tja, jag iddes inte kommentera för det.

Det som däremot poppar upp i mitt huvud gång efter annan är den mer ekologiska aspekten av hur vi uppträder som vilka andra organismer som helst. När det finns stora tillgångar på resurser som gynnar oss (i det korta perspektivet) så utnyttjar vi dem till max. Vi har en explosiv exponentiell tillväxt (främst tänker jag på populationsnivå, men även på individnivå), även om det i praktiken innebär att vi lämnar efter oss död och förödelse, utarmade förgiftade landskap, etc.

Människan har gjort det förut, många gånger: byggt ”civilisation” som gått överstyr i vår tillväxtmaximering utan långsiktigt konsekvenstänk. Och förr eller senare kollapsar dessa civilisationer. Romarriket. Påskön. Och så vidare.

Skillnaden den här gången är att det inte är en begränsad del av vår planet som förstörs, och därmed finns det betydligt sämre möjligheter att ta vägen någon annanstans för de människor som klarar sig igenom kollapsen. Det är inte ett land, ett geografiskt område, det är mer eller mindre hela världen.

Människan är ett djur, i dess värsta betydelse. En parasit.

(Och vore det inte så förbannat länge sedan – drygt tjugo år – sedan jag läste ekologi på universitetet så skulle ni få ovanstående förklarat i ekologiska termer. Men de är puts väck från mitt huvud.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *