Jag är lite avundsjuk på er som lyckats blunda så länge

Jag är lite avundsjuk på alla er som uppenbarligen inte tagit till er klimathotet förrän nu. Jag fattar inte hur ni har gjort för att lyckas avfärda det under alla år, men uppenbarligen har ni lyckats. Och med tanke på att det för min del är 30 år sedan jag först hörde talas om växthuseffekten och dess problem (och för andra förstås ännu längre) så lägger ju er förmåga att undgå insikt snarast ett misslyckande på oss som fattat, vi som under alla år försökt få er att fatta men uppenbarligen misslyckats.

Och nu ser jag att en del går direkt från att fatta till att konstatera ”nä, det är nog försent att göra något”. Så tar ni gräddan av det också. Ni går från vilt obekymrat leverne för att ni inte fattat, till dekadens för att ni anser att det är kört.

Och vi som fattat sedan länge, vi som kämpat och kämpar, vi blir på något vis kvar med skulden för att inte ha fått er att ha fattat i tid, skulden för att inte ha gjort tillräckligt. Och det är vi som ska ha tålamod med er, vi som ska motivera er, vi som ska stryka er medhårs.

Jag vill få säga ”Vad var det jag sa?”. Men sånt får man inte säga. Och förmodligen skulle ni ändå på samma gång svara ”ja, men vi fattade också” och ”fast vi fattade inte att det var allvar!”.

För övrigt tror jag att många av er själva valt att blunda. För att det varit bekvämast för er själva. För att ni inte velat veta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *