Medicinbyte

Jag har gått på sertralin i många år. Först december 2006 till våren 2008, då på ganska hög dos (200 mg?). Sedan från… kanske hösten 2010? och fram till nu, på 50 mg. Eller, i slutet av mars i år höjde vi dosen till 75 mg. Och sedan för två veckor sedan sänkte vi till 50 mg igen, för att förbereda för medicinbyte. För nu ska vi testa om det är bättre med Paroxetin, som är mer inriktad på ångest än på depression typ.

Så i torsdags kväll tog jag sista tabletten sertralin, och igårkväll tog jag första tabletten paroxetin.

Jag har INTE läst bipacksedeln. Jag tar ju medicinen för att hantera min ångest, min generella ångest som kan hugga tag i vad som helst och rentav fabricera egna symptom, och bipacksedlar är bäst i världen på att trigga sånt. Så jag satte mamma på att läsa igenom bipacken och sedan meddela mig det hon ansåg jag behövde veta.

Nå. Första tabletten 20 mg paroxetin strax inna läggdags igårkväll, och kombinerad med en atarax för att ta udden av ev oro (jag hade annan oro/ångest att hantera i vilket fall).

Det är alltså inte tolv timmar sedan jag tog första tabletten. Jag känner ändå behov av att skriva något.

När jag vaknat till inatt – även långt efter att effekten av ataraxen borde klingat av (och jag blir sällan trött av atarax nuförtiden i vilket fall) så har jag varit SÅ TRÖTT. Alltså trött som i sömnig, som i så avslappnat och skönt att somna om. Som i att hjärnan inte alls börjar vandra runt och leta efter saker att haka fast i utan bara tycker att äh, nu sover vi vidare.

Även nu på morgonen… en mycket större trötthet. Så där så att jag tänkte, innan jag slutligen gick upp, att så här kan vi ju inte ha det, tänk om jag kommer att vara så här trött och sömnig hela tiden? Även större trötthet i hjärnan. Svårare att haka fast i saker, bita fast tankar. På gott och ont. Det är skönt att inte kunna fastna i tankar eller nöta fast tankar. Fast det innebär ju att närminnet blir ännu sämre, för jag kan inte nöta fast saker för att kompensera för att minnet är kasst. Saker trillar bort. Det känns som att jag inte på samma sätt kan tänka efter och formulera mig. Jag kommer på mig själv med att tycka att jag inte kan formulera vad jag ska säga. Fast jag formulerar mig och säger saker. Man kan tydligen prata utan att ha förberett vad man ska säga innan? Det jag säger blir ändå vettigt, så det är inte förvirrat och konstigt, det är bara inte som processen brukar funka för mig.

Det är överlag mer av… skitsamma. Att det som kommer ut är det som kommer ut. Att det som händer det händer. En viss avslappning i själen.

Det är skitsvårt att sätta ord på. Och det är vansinne att ens försöka beskriva eller analysera eller ha tankar om effekter efter tolv timmar. Jag vet. Och ändå… de där gångerna jag vaknade inatt, och när jag vaknade på morgonen, då var det ju verkligen inte så att jag letade efter effekter av att ha bytt medicin. För det var inte min första tanke alls. (Bara det liksom? Inte det första jag tänkte på?)

Nå. Medicinbyte innebär att jag sak vara beredd på extra svajighet de närmsta veckorna. Jag vet. Men just precis nu känner jag inget behov av att stoppa i mig atarax för att hantera omställningen. Just nu känner jag rentav en försiktig hoppfullhet.

Men det är märkligt. Det är ovant att hjärnan inte kan haka i på samma sätt, vare sig när det är avsiktligt eller ett problem. Är det så vanligt folk har det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *