På ytan

Ledsenheten ligger ytligare än den brukar. Som en gäckande gråt precis under ytan eller nästan på ytan. Kanske är det ledsenhet som blivit över från de här jävliga åren. Kanske är det bara mitt själsliga vemod. Kanske är det oavsett vilket bra att den ligger och guppar på ytan.

Jag vet inte om det beror på medicinbytet, från medicin med huvudinriktning depression till huvudinriktning ångest, eller om det handlar om att semestern börjat och jag har mer tid och utrymme att känna.

Fast det vore bra att ha någonstans att göra av den. Om det är instängd ledsenhet från de gångna åren så är den ju instängd för att det inte funnits någonstans att göra av den. Och det finns det fortfarande inte. Sorgen är mindre men ensamheten är fortfarande lika stor.

Samtidigt har jag svårare än vanligt att fånga tankar och nöta fast det som försöker glida undan. Förmodligen är det bra. Det där att nöta fast saker för att inte glömma är inte jättebra. Och det innebär samtidigt också att saker jag inte vill ska fastna snabbare glider undan. Det är absolut bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *