Röda och gröna lagningar som syns hur mycket som helst

Det var en gång en älskad ylletunika. En svart ylletunika med trekvartsärm som jag gick i stora delar av vinterhalvåret, långt fler dagar än vad som anses rimligt för ett enda plagg i vår samtid. Vintrarna var kalla, min rygg gjorde ofta ont, och värmen ner om ryggslutet gjorde nytta för att förebygga problem.

I ärlighetens namn var det inte min första ylletunika av samma märke. Jag har en ännu tidigare: en grå ärmlös sak som jag också älskade. Men den svarta hade fickor! Och den svarta hade ärmar, av praktisk längd dessutom.

Tunikorna var av god kvalitet. Men saker som nyttjas så oerhört flitigt slits trots allt. Till slut hamnade jag i läget att den svarta hade fått hål på ena armbågen.

Jag lagade. Lagningen blev en blomma. Det var min första lagning som var menad att vara fin och synlig på det sättet.

Jag fortsatte att använda den numera lagade svarta tunikan. (Och den gråa för den delen, även den med små lagningar – men den svarta användes mycket mer.)

Någon gång i samband med älsklingens död försvann tunikan. Alltså, jag tror det var den helgen. Jag tror jag hade med den på palliativa, och när jag sedan inte kunde hitta den så undrade jag ett tag om den blivit kvar där – även om jag egentligen tyckte det kändes helt orimligt. Men jag letade och letade och letade. Hittade den inte. Köpte slutligen en “ny” likadan begagnad via nätet (men det har aldrig blivit att jag använt den, den bara hänger på en galge i vardagsrummet sedan ett par år).

Efter låååång tid hittade jag den gamla svarta tunikan. Den hängde tillsammans med ytterkläder och arbetskläder och kassar i den hall vi sällan använder. Och tyvärr var det inte jag som hittade den först, det gjorde nämligen malarna. Massor med hål i hela tunikan! Stora hål och små hål.

Det enda rimliga var väl att slänga den. Ju. Men det tog emot. Man ska inte slänga saker! Man ska laga! Och det var ju min favorittunika. Så den blev liggande i väntan på att jag skulle orka ta beslutet…

Häromsistens började jag trots allt laga den. Återigen med ambitionen att hellre låta lagningarna synas än att dölja dem. Alltså har jag gjort dem i grönt och rött. Så mycket lagningar skulle för övrigt ändå vara svårt att dölja. Men jag har inte riktigt heller haft ambitionen att det ska vara riktigt snygga lagningar, för det skulle kräva alldeles för mycket tid och ork. Tid är alltid en brist, och jag är en rastlös typ. Och tja, egentligen är den tid jag lagt ner på det här säkert fullkomligt orimlig givet vår samtid och hur lågt värderat det är med den här sortens arbete kontra vad billigt det är att köpa nytt istället.

Men ändå. Nu har jag gjort det. (Och förmodligen kommer jag att hitta fler hål i den så fort jag plockat undan lagningsgarnet.)

Framifrån.

Bakifrån.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *