Tag Archives: Corona

Trygghet

Jag gräver trädgårdsland. Sedan några dagar tillbaka jobbar jag på att gräva upp ett av de fyra fälten i trädgårdslandet.

För ett tag sedan erbjöd sig några kompisar, som ville låna jordfräsen, att passa på att fräsa mina land också. Men sedan drabbades de av coronan eller nåt liknande. Och i vilket fall måste det värsta av ogräset bort innan fräsning ändå, så jag började gräva ogräs i ett kvarter och sextonåringen i ett annat.

Det är väl egentligen bara jag som fortsatt efter första dagen. Och efter att jag grävt de värst ogräsiga delarna så har jag fortsatt att gräva rutan klart. För det känns så jobbigt att behöva köra jordfräs, och jag vet inte om jag vågar med mitt konstiga öga.

Jag känner på något vis större motivation att ta mig an trädgårdslandet och odlandet än jag gjort på flera år. Luften gick annars ur mig när jag blev “ensam” – det var som att jag helt tappade förmågan att sträva framåt, tänka framförhållning, bygga beredskap. Men nu… det är något med coronan som får mig att hitta ork till det igen. När stanna hemma är det man ska göra, hålla sig långt borta från alla är det bästa man kan göra, och det dessutom sägs att det kan bli grönsaksbrist pga coronan, då känns det liksom fullt rimligt att ta itu med och göra sitt bästa (eller något rätt okej) med det egna odlandet – och på köpet få lite av den där motionen man ju behöver trots att man bara är hemma.

Så jag går där och gräver i det som var potatisland 2019. Och medan jag går där och gräver så påminns jag om att det var potatisland även 2015. Jag minns hur jag gick och försökte rensa i potatislandet medan tårarna rann, i slutet av maj 2015, när vi nyss fått veta att han hade cancer och han var på sjukhuset och jag var ensam hemma. Då när jag bloggade utan att lägga ut, för att jag inte ville lägga ut saker om honom utan att han fått säga att det var okej.

Jag går där och gräver. Tung jord. Jag är otränad och det känns i mina ryggmuskler. Jag plockar bort grästuvor och rosetter av nävor, rötter av oxalis och spiralsnurrade vinderötter. Nånstans bakom alla tankar finns tårar, fast ändå inte.

Jag funderar på trygghet. På den trygghet som försvann med honom, och på den trygghet som försvann redan med beskedet om den dödliga cancern. Den där tryggheten som fattas hela tiden. Och så tänker jag på en annan sorts trygghet, kopplad till nuet. För tårarna som lite grann skrapar på insidan av mig hänger även samman med coronan, med att det trots allt är skrämmande att läsa om människor man kände till som blivit sjuka och dött och inte finns längre. Det finns en oro och en otrygghet i tillvaron nu, mer än vanligt. Och samtidigt med det, eller på grund av det, så finns det en trygghet i att fler än vanligt är oroliga. Plötsligt tycks vanligt folk, som normalt sett inte har ångest, ha mer ångest än jag. Det finns en trygghet i det.

Och så finns det en trygghet i att det finns något konkret jag kan göra i den här situationen. Att hålla mig hemma, att gå här och gräva i mitt trädgårdsland, det är konkret, och det är något som ökar min trygghet. Är jag här så minskar min risk att bli sjuk. I detta läge är ensamheten i sig en trygghet. Just det, att kunna göra något för att öka tryggheten, skiljer sig från hur läget var då för fem år sedan. För då försvann min trygghet, rann mellan fingrarna, utan att jag kunde göra något åt det.

Men nånstans i alla dessa tankar lurar också oron för att nya blixtar ska slå ner från oväntade håll. Det är snart fem år sedan den där dagen i maj. Och jag är livrädd för att invagga mig själv i minsta lilla trygghet och våga tro att något nånsin ska få vara bra. Jag vågar liksom inte riktigt tillåta mig själv att tro det på riktigt. Jag nöjer mig med att låta mig själv vila i stunden, men inte mer än så.

Hur man hanterar risker och ångest

Jag minns under svininfluensapandemin. Då var min ångest påtaglig. Vi hade två små barn. Och jag var livrädd att jag skulle förlora någon av dem eller min man.

Jag hanterade det ångestmässigt genom att vara beredd på det värsta. För det är bland annat så min ångest funkar: när andra tänker “det händer inte mig” så tänker jag snarast “varför skulle det inte hända mig?”. Istället för att tänka att det är så få som drabbas så det borde inte bli vi, så tänker jag “någon ska drabbas och det kan mycket väl bli vi”. En snedvriden syn på det här med risk, där jag inte på något vis menar att risksiffrorna är fel utan bara att någon kommer ju att vara den där procenten.

Så jag hanterade det bland annat genom att bereda mig på att någon av oss skulle dö. Eller, inte riktigt, och ändå just precis det. Om alla klarade sig så var det en bonus.

Ingen av oss dog av svininfluensan. Vi blev alla vaccinerade. Ingen av oss drabbades heller av narkolepsi. Vi kom igenom svioninfluensan utan förluster.

Några år senare fick min man cancer, och dog sedan ett år senare.

Nånstans i det där, i hans sjukdom och död, så fanns det där fortfarande kvar. Att jag redan i samband med svininfluensan räknat med att någon av oss fyra skulle dö. Att det ändå dröjt ett antal år till innan det hände, innan den där förlusten kom.

Det är svårt att förklara, men på något vis är det där med mig nu, i pågående Coronapandemi. Att jag liksom redan under svininfluensan ställde in mig på förlust. Och att jag “alltid” levt med dödsångest och haft svårt att ta saker för givet.

Jag har mindre ångest idag. Det är troligen till stor del en effekt av bra medicinering. Och så kanske en liten del en positiv effekt av jobbiga livserfarenheter (som ju samtidigt gjort mig ömtåligare på andra sätt, så det är totalt sett ingen vinst). Och som sagt, jag är privilegierad i den rådande Coronakrisen, inte minst för att jag knappt behöver träffa folk och därmed har förhållandevis liten risk att bli smittad.

Men ja, bara att skriva det här triggar förstås lite ångest. En rädsla för att jinxa skiten liksom.

Ångest will be ångest liksom.

Jag sorterar inte

En del människor verkar ha enormt mycket mer tid nu under Coronakrisen. Det pratas på radio om vad man ska göra för att slå ihjäl all tid.

Jag personligen upplever inte att jag har mer tid över nu. Och då är jag ju ändå halvtidssjukskriven.

Men visst, hade jag varit i ett annat läge än jag är nu så hade jag nog också dragit igång med sånt där som en del pratar om och i alla fall en del tydligen gör. Göra det där man aldrig hinner annars. Sortera, rensa, strukturera, göra sig av med, få ordning…

Men det där har jag ju liksom redan varit igenom. Jag har efterdöden-städat efter min man. Inte så att jag nånsin hann klart – det finns fortfarande massor med sortering etc som behöver göras, en hel del av den kopplad till honom. Men jag har redan gjort mer av det än jag pallar. Att sälja av hans datorskrot tog en mer än hel sommarsemester. Jag har gjort alldeles för mycket av det där, tryckt undan mina behov och jobbat undan av det där för att få det klart, fastän det är nästan omöjligt att nånsin bli klar med. Det där är en beståndsdel i min utbrändhet.

Jag vet att jag inte ska göra det. Jag övar på att låta bli att göra det. Jag övar på att vara lat och låta bli att göra tråkiga förnuftiga saker som vore bra att få gjorda. Jag övar på att inte använda eventuell extra frigjord tid till kloka saker

Bunkra, hamstra, eller bara handla lite annorlunda

Nej, hamstrat har jag inte gjort. Men däremot handlar jag lite annorlunda än innan.

  • Jag är noggrannare än vanligt med att se till att saker inte ska ta slut hemma, och ser istället till att det ska finnas god marginal. Det handlar om vanliga saker: mjöl, flingor, smör, matolja, etc. Och även godis och chips. Och alvedon och allergimedicin.
  • Jag har köpt några enstaka hållbara saker jag inte köpt på länge. Konservburkar med musslor är ett exempel.
  • Jag har skaffat hem lite mer nyponsoppepulver och fil/yoghurt, för det är bra mat om man skulle vara sjuk och orkeslös.
  • Jag har fler paket potatismjöl än jag nånsin haft tidigare. Typ tre stycken tror jag. För då kan man laga kräm på bären vi har massor av i frysen.
  • Jag handlar mer sällan än jag brukar. För det känns som att varje besök i mataffären är en risk att bli smittad. Därför försöker jag både handla på tider när det är färre i affären och handla mer sällan. Och det innebär ju i sig att jag behöver handla så att maten räcker längre. Framför allt handlar det om mer mjölk per tillfälle.

För övrigt går det åt mer mat än det brukar när barnen behöver stanna hemma från skolan vid minsta förkylningssymptom (och av andra skäl) och jag själv för tillfället bara distansjobbar.

Toapapper har jag däremot inte köpt just nu. Jag fyllde nog på med en halvbal precis innan bunkrandet började.

Så vi stretar på

För några veckor sedan skrev jag ett långt inlägg på facebook om vår situation. Det händer att jag gör det då och då, när uppgivenheten svämmar över, ensamheten blir för stor och otillräckligheten och längtan efter något normalt blir övermäktig.

Kanske lyckades jag uttrycka mig ovanligt begripligt. I alla fall kom det en del konkret respons. Människor som faktiskt ville och skulle hjälpa till konkret. Svar som väckte lite hopp.

Bara någon enstaka dag senare gick Corona från att vara något vagt och skrämmande på avstånd till att börja stänga ner samhälle och social tillvaron. Och konkret hjälp får nog helt enkelt vänta tills efter Corona. När nu det blir. I vilken värld det nu blir.

Huvudvärk

Jag hade huvudvärk häromdagen. Var det i tisdags kanske? Eller i måndags? Huvudvärk och lite ont i halsen. Så jag tog alvedon till slut. I två omgångar, tror jag.

Huvudvärk är för det mesta numera förknippat med stundande mens. Huvudvärken kommer ett par dagar innan mensen och varar i ungefär ett dygn. Eller så kommer den precis vid mensstart.

Fast det kom ingen mens. Det gjorde det inte vid förra huvudvärksomgången för typ tre veckor sedan heller. Min mens är officiellt typ en månad sen nu eller nåt sånt.

Och det är fullkomligt logiskt. Numera så kommer min mens inte om jag inte tränar. Det vet jag av erfarenhet, upprepade gånger. Och jag har inte tränat sedan före jul. För på nyårsdagen fick jag glaskroppsavlossning. (Då tänkte jag VERKLIGEN att jag borde bloggat något – men det gjorde jag ju inte.) Och sedan dess har jag inte tränat. För man ska vara försiktig ett tag. Och sedan satt effekterna kvar längre än väntat. Och sedan kändes inte direkt lockande att gå på pass när Corona blivit ett reellt problem. Jag har tränat till Lazy Dancer tips på youtube några korta pass nu på sistone, men det är allt. Och det kom också av sig, eftersom jag haft lite förkylningssymptom…

Nå. Huvudvärk. Igår kom den smygande igen. En alvedon på eftermiddagen när jag insåg att det här småmolandet jag haft hela dagen inte tänker ge sig. Två på kvällen (liiite för tidigt, så sen hade jag ångest över det och leverskador :P ). Och sedan vaknade jag 04.30 med huvudvärk som snabbt var på väg åt det sprängande slaget och insåg att jag måste ner och stoppa i mig alvedon.

Bredvid sängen har jag en sådan där förgreningssladd med röd påochav-knapp. Den lyste i mörkret. Och jag vet inte om det var min sprängande huvudvärk, eller effekter av glaskroppavlossningsbrytningar i ögat, eller nyvakenhet, eller någon sorts märkliga sjukdomssymptom. Menbredvid den röda lysande knappen såg jag liksom en blå lysande knapp, en återspegling fast fel färg (inte den färg den borde få ens), som flyttade runt – och när jag vände bort huvudet så svepte den blå knappen igop i en virvel, som i en filmanimation.

Som sagt var, jag vet inte varför. Men lite småläskigt var det.

Nu (kl 10) har jag ännu inte hamnat i läget att jag måste ha i mig mer alvedon.

Men en sak jag lite smått oroar mig för är om man drabbas av Corona och behöver ta alvedon… och om det behövs fler dagar än de man egentligen får. Speciellt om man haft sån här skithuvudvärk tidigare och liksom “förbrukat” tillåtna dagar på den.

Privilegier och sammanhang

Jag är normalt sett inte direkt någon privilegierad människa, i alla fall inte sett i svenskt perspektiv. Ensamstående mamma till två barn varav ett med npf. Även om min lön inte är låg så är den definitivt inte hög heller – arbeten i det offentliga är sällan särskilt välbetalda, speciellt inte inom ämnesområden där folk drivs av känslan att arbetsuppgifterna är viktiga rent värderingsmässigt.

Men i Coronakrisens tidevarv inser jag att jag plötsligt är privilegierad.

Jag kan jobba hemifrån. I vanliga fall (och även nu) är det visserligen en nödvändighet för att kunna reda ut familjesituationen. Men nu är det också en fördel på andra sätt.

Och jag har en trygg inkomst. Jag jobbar inte på ett företag som riskerar att gå omkull pga Corona, jag är inte beroende av att människor ska konsumera vare sig mat, kultur eller annat.

Jag har ett jobb, jag har ett billigt boende, jag kan jobba hemifrån, och jag har ingen akut ekonomisk kris för egen del.

(Däremot har jag ont i huvudet och är kanske på väg att bli sjuk. Jag tror jag hade mer att säga om ovanstående men det försvann nog när huvudvärken kom.)

Hallå alla! Försök att vara snälla mot varandra!

Hallå alla! Försök att vara snälla mot varandra! Det är en påfrestande tid för de allra flesta. Många är oroliga. Oron har olika skäl och tar sig olika uttryck. Och beroende på vad och hur och så vidare så behöver oron bemötas olika – men att håna den som är orolig är väldigt sällan en bra idé. (Jag vet inte om det nånsin är bra egentligen?) 

För en del människor är det här en påtaglig reell fara. En del människor är faktiskt i riskgrupper.

Lyssna. Och avfärda inte. Vifta inte bort. Man har rätt att vara rädd när man är i fara.

Du kan inte ta bort oron. Men du kan finnas som medmänniska. Se människan. 

En del kanske är i riskgrupp fast du inte vet det. Kanske vill de inte berätta det (det finns många stigman, och det finns massor med personliga skäl). Du vet inte allt om en människa. Och även den som inte själv är i riskgrupp kan ha någon nära – familj eller vän – som är det. 

Sen finns det många som inte tillhör någon riskgrupp och inte har någon nära som är det heller, men som är oroliga ändå. Det är mänskligt!

Vi är många som är “bra” på att oroa oss. Och det hjälper inte att avfärda, håna eller förlöjliga oron. Inte ens när den är så gott som obefogad. Tvärtom förvärrar det. Är man orolig så är man. Och då behöver man få berätta om sin oro. Vädra den. Det är ofta en väg till att bli åtminstone lite lugnare.

Men om man då bemöts med avfärdanden och hån så sluter man sig istället. Känner sig förminskad och håller tyst. Men har kvar oron inombords. Om du har någon i din närhet som är orolig, fast du tycker att hen inte borde vara orolig, fråga – snällt och vänligt – vad det är som oroar. Vad hen tänker. Hur hen resonerar. Försök hitta trådarna oron är byggd av. Och försök sedan resonera och förklara. SNÄLLT OCH VÄNLIGT! Inget raljerande. Inget avfärdande. Det hjälper inte.

Men att resonera kring det kan hjälpa. Att bli lyssnad på kan hjälpa. Att få vända och vrida på det man oroar sig för, och kanske på vägen kunna avskriva några av orosmomenten, kan hjälpa. Att känna att man inte är fånig, att man blir lyssnad på, att bli bemött på ett vänligt sätt, kan hjälpa. 

Att bli hånad och mötas av dömande kommentarer och blickar etc hjälper däremot inte alls. Det bara ökar oron. 

Mitt utgångsläge i det här är min egen ångest. Den är visserligen rätt lugn i just det här. Men jag vet hur den funkar. Och av det jag sett av folks oro nu så tror jag många fungerar åt det hållet i denna situation. 

Coronakris kontra min normala verklighet

Det yr många tankar i det här tillståndet av Coronakris. Jag är fascinerad över hur mycket under den här krisen som på något vis gör att många fler människor plötsligt är i en situation som påminner om vår, på olika sätt.

Vår vanliga tillvaro är den här:

Elvaåringen ska vara i skolan mellan 9 och 11.30 fyra dagar i veckan och sedan ta bussen hem. Jag ska jobba 3,75 timmar per dag, samma dagar som han ska vara i skolan.

Ibland lyckas jag inte alls få upp honom ur sängen.
Ibland får jag upp honom men vi kommer inte iväg till skolan.
Ibland kommer vi iväg till skolan, men det blir stopp på skolans parkering: han sitter kvar i bilen, säger hej på läraren, och sedan kör vi hem igen. (Detta kan räknas som framgångsrikt.)
Ibland stannar han på skolan. Och det händer rentav att han gör skolarbete effektivt (om än inte så ofta). Och äter där. Och tar bussen hem! Men det kan också vara så att jag får åka och hämta honom. Eller att han behöver ha mat när han kommer hem.

(Mat, ja. Det har kommenterats de senaste dagarna om vilken belastning det kommer att bli för folk med den extra utgiften med mat för skolbarn som tvingas stanna hemma pga Corona exempelvis nu vid distansundervisning. Den extrautgiften har jag haft för mitt barn under majoriteten av skoldagarna de senaste 3,5 åren.)

Och min jobbtillvaro anpassas ju efter det där. Även om jag har planerat att åka till jobbet så får jag väldigt ofta ställa om, hastigt och lustigt.

Jag jobbar i normalläget 75%. Nu är jag sjukskriven på halvtid, för utmattning och ångest, dvs jag jobbar 37,5%.

Jag sköter mina jobbmöten via skype.
Jag har ofta ett barn hemma som jag ska förhålla mig till, försöka motivera till att göra saker samtidigt som jag jobbar (numera finns den teoretiska möjligheten för honom att göra skolarbete via Google Classroom, men det är enormt höga mentala trösklar och händer absolut inte utan min medverkan och ofta inte då heller), som kommer och vill kramas eller sätter en katt i knät på mig eller vill ha hjälp med något.
Jag får hitta på lösningar för lunch åt både honom och mig.
Jag ska ständigt hantera att göra avvägningen när jag började jobba och slutade jobba och när jag gjorde annat och ändå komma ihåg att ta fikaraster och inte jobba för mycket.
Jag är konstant multitaskande.
Och jag vet aldrig från dag till dag vad som gäller, hur min tillvaro ska se ut imorgon eller nästa timme.

Dessutom är jag konstant socialt understimulerad. Jag träffar alltför sällan mina arbetskamrater. Jag har väldigt sällan möjlighet att hitta på något med andra människor. Jag är ensamstående förälder, jag har ytterst sällan någon som kan “hoppa in” istället för mig här hemma. Och så bor vi på landet. Vi har inga grannar på nära håll. Vi har inte så mycket sociala kontakter i vardagen.

Vi har fått rätt till avlösare kopplat till elvaåringens asperger. Men det funkar sådär, för elvaåringen själv är obekväm med det, och i praktiken innebär det inte så väldigt mycket avlösning.

Sammantaget innebär detta att jag inte riktigt reagerar på det nuvarande, med Corona, som på en kris. Dels för att det är min vanliga vardag. Och dels för att jag redan levt i en ständigt pågående kris de senaste fem åren. Eller sedan mitten av maj 2015.

Framför allt maj 2015 – maj 2016 var verkligen en konstant pågående kris. Det blir så när man fått veta att ens livskamrat fått obotlig cancer. Vi levde med döden ständigt närvarande. Ständiga småkriser. Och samtidigt så levde vi vanligt vardagsliv, med en onormal intensitet. För hinna leva var ju det viktigaste att hinna med, innan döden kom och tog honom.

Sen kom döden. Att hantera döden är en kris i sig, på så många nivåer. Och så lagom tills jag hade börjat resa mig ur det en liten aning så rasade minstingens skoltillvaro samman. Och sedan dess har det inte funnits något normalt alls egentligen. Det har varit ständigt pågående nödlösningar, pusslanden och trassel för att få ihop det och överleva.

Det är utmattande att leva i en konstant kris, konstant på helspänn. Det går inte att leva så i längden. Ska man överleva så får man låta det mattas av.

Det är nyttigt för mig att se hur andra reagerar på Coronakrisen: på att distansarbeta, ha barnen hemma för distansundervisning, dra ner på alla sociala kontakter, och att inte veta från dag till dag vad som gäller. Om ni andra kan bli stressade över de saker jag levt med som verklighet i flera år, med ständig osäkerhet, ständiga nödlösningar, ständigt omöjligt att ha normal vardag, då är det kanske inte så konstigt att jag är utmattad?

Hej fyrtiotalist!

Det här är ett meddelande till dig som är 40-talist. Eller för den delen dig som är född i början av 50-talet, och för all del även dig som är född på 30-talet.

Du har sannolikt haft ett ganska gott liv. (Inte alla, jag vet.) Du har levt ett liv där saker blivit bättre och bättre, världen utvecklats, och det materiella välståndet ökat.

Du är van vid att klara dig bra. Du vill inte se dig själv som gammal. Visst, du har fyllt 70 år, men ålder är bara en siffra! Du är inte alls gammal på det sätt som gamla människor var när du var ung. På den tiden var en 70-åring nära döden, men du lever ditt livs dagar och känner dig ibland som en tonåring som äntligen kan leva ut dina drömmar.

Men du: Du är ingen tonåring längre. Du behöver inse det. Och det är okej att leva ett gott liv under vanliga omständigheter, absolut (så länge du inte tär på kommande generationers möjligheter att ha ett drägligt liv – men det där kan vi ta en annan gång).

Men nu har vi Coronaviruset här. När det kommer till Coronaviruset så tillhör du en riskgrupp. Ja, baserat på din ålder tillhör du en riskgrupp. Även om du inte vill erkänna det så är du faktiskt gammal, rent medicinskt.

Resten av samhället ställer om. Människor distansarbetar, skolor ställer om till distansundervisning, sportevenemang och kulturella evenemang ställs in, landsgränser stängs. Allt detta görs för att skydda riskgrupper. För när människor i riskgrupper blir sjuka så blir en del av dem VÄLDIGT sjuka. Så sjuka att de behöver avancerad specialiserad sjukhusvård av ett slag som sjukvården bara klarar av för ett fåtal personer i taget.

Därför försöker vi, gemensamt, som samhälle, platta ut kurvan. Alltså se till att inte alla ska bli sjuka samtidigt. Att vi fördröjer förloppet så att sjukvården hinner med.

Då säger en del av er: Ja men JAG är så frisk och pigg. JAG blir inte sjuk. JAG är inte riskgrupp. Och skulle jag ändå råka bli sjuk och dö så är det väl ändå dags och skitsamma.

Men du. OM du blir sjuk, allvarligt sjuk, så kommer du att hamna på sjukhus. Du kommer inte att ligga och dö hemma, du kommer att hamna på sjukhus. Du kommer att ta upp en av de där ytterst få platserna med avancerad utrustning. Och när du tar upp den platsen så är det någon annan som inte kan få den platsen. Kanske en ung människa som är riskgrupp av andra skäl. Kanske dör du fastän du tar upp den där sjukhusplatsen. Kanske dör någon annan också för att du uppehöll en plats.

Och det är ju så det är: om många blir sjuka samtidigt kan vi inte rädda alla. Därför behöver vi alla hjälpas åt att se till att fördröja förloppet, så att sjukvården hinner med. Gemensamt. Solidariskt. Som ett samhälle.

Och det gäller även dig. För även om du känner dig pigg och frisk så ÄR du riskgrupp, bara genom din ålder. Ålder må vara en siffra när det gäller själen men inte när det gäller kroppen.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.