Tag Archives: höst

Det är en konstig höst när minsta förkylning blir ett stort trassel

September. Höst. Förkylningstid.

Det är en ganska naturlig sak att åka på förkylningar efter skolstart. Omständigheterna är dessutom lite speciella i år. Dels har sextonåringen börjat gymnasiet: ny skola, ny kommun, nytt umgänge. Dels har tolvåringen, som inte gått i skola tillsammans med klasskamrater på nästan tre år, plötsligt gått in i klass igen och umgås alltså med jämnåriga igen för första gången på evigheter. Klart som sjutton att det innebär att det blir lätt att bli förkyld.

Första rundan kom när tonåringen hade gått i skolan i ett par veckor (tror jag). Han har haft envis påverkan av pollenallergi hela säsongen, men nu blev det värre och han fick stanna hemma ifall att. Eftersom rekommendationen var att testa för Covid ifall att, och eftersom hans bank-ID tydligen inte har full behörighet (så han inte kan logga in på vårdtjänster) så fick han efter många om och men bli testad på vårdcentralen. (Nej, han hade ingen Covid. Så efter en vecka hemma fick han gå tillbaka till skolan.)

När tonåringen varit hemma ett par dagar fick jag yttepytteont i halsen. Eftersom jag under rådande omständigheter ändå jobbar hemifrån påverkar det inte så mycket. Det största problemet består i att jag inte kan handla mat. Å andra sidan, att som ensamstående förälder inte kunna åka och handla mat är ganska begränsande.

Och eftersom rådande rekommendationer var att man ska testa sig för minsta symptom, så bokade jag test. jag bokade på torsdagen; första möjlighet att bli testad var följande måndag. Det innebär att jag var tvungen att ragga upp någon i bekantskapskretsen som hade möjlighet att åka och hämta mitt ID, bege sig till apoteket mitt på blanka eftermiddagen, komma ut till mig på landet, vänta medan jag testade mig (fy FAN vad äckligt och besvärligt det var!), och sedan åka och lämna mitt test på apoteket igen. (Även mitt test var negativt. Och mitt halsonda var long gone när jag väl fick testa mig.)

Ungefär samtidigt som jag började känna av det där lilla halsonda så nös tolvåringen en del. Så han fick också stanna hemma två dagar den veckan (sen var det helg). Honom testade vi inte ens. Han var ju egentligen inte sjuk. Ingen skulle ha reagerat på det där ett vanligt år.

Jaha. Sen gick det en dryg vecka innan nästa omgång. Halskli på mig och förkylningstendenser på tolvåringen i torsdags för snart en vecka sedan. För min del blev det inte mycket mer än extra trötthet och yttepyttehalsont och lite snorigt. men tolvåringen blev ordentligt förkyld. Och vi bokade test igen, nu för honom och mig, måndag morgon. Nu på drive-in! (Nope, det fanns inte förra varvet.) För om man får ett negativt provsvar får man gå tillbaka till skolan så fort symptomen är borta, och annars måste man vänta 48 timmar förbi symptomslut.

Så den här gången satt vi två personer i en bil på en parkering och följde instruktioner med att hälla saltlösning i näsan, peta långt in i halsen och reta kräkreflexen, peta i näsan och spotta i ett litet provrör. Örk.

Hans provsvar har kommit. Negativt. Mitt har inte kommit än. Han är på bättringsvägen. Jag har inte haft sjukkänsla på flera dagar (men idag kände jag mig lite lite snorigare igen :P )

Och eftersom jag ju är i väntan på provsvar så tycker jag inte jag ska gå och handla. Så två gånger den här hösten (hittills) har lösningen varit att jag kört till affären men suttit kvar i bilen medan tonåringen går in och handlar åt oss.

Det är nog egentligen det där som är det påtagligaste i tillvaron just nu: hur fruktansvärt låst man blir så fort man har minsta lilla känning av något förkylningsliknande. Alla sådana där saker som man i vanliga fall behövt lösa på egen hand till varje pris – nu får man inte göra dem. Istället måste man lösa dem genom andras försorg.

Tyvärr är det – att behöva få andra att hjälpa en och lösa saker åt en – betydligt mer omständligt. Och därmed också mycket mer belastande för en utbränd hjärna.

Atarax

Det är höst. Väldigt påtagligt höst. Och det är rörigt i huvudet av jobbsaker, och av cancer och skola och annat. Eller så är det ändå bara att det är höst. Oavsett orsak: Jag svajar. Jag är mentalt trött och rörig och jag svajar inombords.

Idag.

Rörigt hemma. Kommer iväg sent för att lämna barnen. Hinner inte med tåget. Får ta nästa. När jag väl kommer till Malmö unnar jag mig att ta bussen en bit. Inte den som går hela vägen, för då får jag vänta så länge, men den som redan står inne och tar mig en bit.

Bussföraren kör ryckigt och bitvis snabbt. Och det kommer ett gupp. Vi skumpar till rejält över ett gupp.

Rädslan kommer i samma ögonblick. Även om jag inte TROR att det är någon fara, så sätter det igång inombords. Hur satt jag? Hur gick det? Vända, vrida. Fast jag inte orkar det. Fast jag delvis låter det rinna av, av ren trötthet, så mal det ändå i det fördolda. Och jag känner efter. Känner saker – som förmodligen (?) bara är min egen oro som spelar mig spratt. Eller?

Jag är arg på mig själv för att jag tog bussen. Fast jag försöker låta bli.

Jag är arg på mig själv för att jag inte satt med stenkoll så att inget dumt ska hända. Fast jag försöker låta bli att vara arg.

Jag kommer till jobbet. Letar i väskan. För jag inser att nu är det läge för atarax. Läge att få hjälp att bryta cirklarna och släppa innan det fastnar för mycket. Det är det ataraxen gör.

Men ataraxen jag hittar i väskan gick ut 2011. Det är säkert ingen fara. Men jag vet att det finns recept på atarax åt mig på apoteket, utskriven i maj i år. Så jag ränner iväg till apoteket och hämtar ut atarax.

Nu har jag stoppat i mig atarax. Och skrivit av mig. Nu får det gärna sluta kännas saker i vänster sida av huvud och nacke – och fara runt tankar i huvudet.

Blåst och betor

Det blåser därute. Höstens första riktiga blåsväder, stundtals är det tjugo sekundmeter i byarna.

Och när det stundtals blåser lite mindre så hör man istället mullret av betskörden på åkern utanför.

Trött och te

Älsklingen är kvar på sjukhuset med dropp.
Jag är trött som en gnu.
Grannen höstplöjer åkern.
Om en stund kommer nog regnet.

Jag dricker te och hostar.

På köksgolvet tidigare ikväll sprang det runt en märklig insekt som insektsgruppen på facebook identifierade som en dödgrävare. Det låter otrevligt ödesbådande, för människor eller för huset. Försöker att tänka att det bara är ett namn och att det inte alls behöver vara något dramatiskt med att hitta en insekt som äter kadaver och kompost inne i huset.

Vi behöver höstvilan

I en krönika i Sydsvenskan skriver Jonas Nyrén om höstmyset.

Nu närmar vi oss den konstruerade trivselns verkliga högsäsong. I slutet på oktober försöker alla författa sina mysigaste manuskript.

Öppningsscenen ser likadan ut – var och en går hem till sig. Först där kan vi börja bygga upp historien. Ta på något stickat och tända många doftljus. Hälla upp en whisky. Inte tänka på ebola. Världen måste skärmas av. Bort med blöta höstlöv och islamiska staten, för nu ska jag fira höstmys med mina utvalda. Vi måste hinna hem, stänga in oss och börja skära ut mönster i en pumpa för att livet ska bli trivsamt.

Alla runtomkring oss förstärker bilden. Din livsmedelsbutik placerar ett berg av stearin alldeles innanför entrén. Redaktören för prylsidan i din veckotidning tipsar om att du kan få ljusen att brinna längre om du förvarat dem i frysen. Din matbloggare bjuder på sin bästa värmande soppa och varje konferenshotell erbjuder spapaketet som ger dig chans att “lura hösten”.

Jag älskar den här årstiden. Naturen slutar växa, klimatet blir kravlöst. Samtidigt övermannas jag av det sorgliga i hela flyktbeteendet.

Det är som att vi ger upp om världen, om att något kul ska kunna hända därute.

Idag är det den 2 november. Igår var vi i Köpenhamn, och min man gick i t-hirt hela dagen. Idag har vi varit ute i trädgården och grejat. Slagit av kirskål och annat högvuxet ogräs borta vid äppelträden, ryckt ogräs i odlingslådorna och mellan körsbärsbuskarna, repat bort de sista plantorna av kål, gurka, squash och annat ur några av odlingslådorna – inte för att de är döda, men för att vi vill kunna ta undan några av odlingslådorna under vintern och förbereda för nästa säsong.

Odlingssäsongen är lång. Löjligt lång. Gräsmattan växer fortfarande för fullt.

Och alltså, jag skulle behöva den där vilan som “höstmyset” ger. Jag skulle behöva sitta ner och ta det lugnt, och tanken på brasor och levande ljus och en kopp te kan åtminstone ibland få mig att sitta ner och göra just det: ta det lugnt. Och jag skulle gärna vilja att stillheten sänkte sig över världen därutanför, att växtsäsongen tog slut, att det blev kallt och frost och föll lite förlåtande snö över världen.

Och även om inte alla människor sköter en trädgår och renoverar ett hus, så tror jag att alldeles för många människor är väldigt aktiva och har ett ständigt dåligt samvete, en ständig känsla av att man borde åstadkomma mer. Jag tror vi är många som borde sitta ner och ta det mer lugnt. Jag tror att de ständiga kraven på att göra, att det ska hända något, kör slut på oss.

Vi behöver vilan.

Och jag tror att bristen på vila är en bidragande orsak till att folk slutligen flyr på flygresor till varmare länder mitt i vintern: för att det är enda sättet att kunna få lov att med gott samvete inte göra ett skit…

Och så sänker sig mörkret igen, på gott och på ont

Vi har ställt om till vintertid, och idag var det kolmörkt redan vid strax efter fem på kvällen.

Igår fick vi plåttaket på plats på brädgaraget. Huvudsakligen flöt det väl på bra, även om det visade sig att måtten vi beställt inte stämde med verkligheten och plåtsaxen fick tas till för att anpassa plåtarna till verkligheten. Idag har min man kuskat runt mellan diverse byggmarknader för att få fatt i vindskiveplåtar (heter det förstås inte) i rätt färg (det fick han ge upp, det fick blir svart istället), och sedan har han satt dit dem. Taket är på plats. Det känns tryggt.

Vi har sprungit runt i trädgården och snabbsamlat in “lättflyktiga” prylar inför den analkande stormen (klass 2-varning) som ska komma imorgon. Det är i sig lite deprimerande: trädgården är hösttrött, sommarens skönhet slätar inte längre över alla skavanker på byggnader, rabatter och annat, och man påminns om allt man inte hunnit eller inte gjort. På det sättet är det skönt med mörkret som kommer och gömmer – och det får mig också trots allt längta lite efter den förlåtande snön som gömmer ännu effektivare.

Det är fortfarande väldigt varmt för årstiden. Men trots det bestämde vi att det kunde vara läge för en liten mysbrasa, den första för säsongen. Det sket sig. Det blev inget drag i pipan, utan bara rök in, så vi fick lägga ner det. Det känns ju inte direkt bra inför den kommande stormen, att kaminen, vår fina värmereservslösning, uppenbarligen inte funkar för närvarande. Oklart ännu vad det beror på, men just nu är inte rätt tillfälle att klättra upp på taket och undersöka skorstenen. (Det blåser rätt bra ikväll också.) Men men, det var ju bra trots alt att vi upptäckte problemen nu, innan det är vinter på riktigt…

 

To drive the cold winter away

Det är verkligen höst. Jag hör det lätta småplingandet av pellets och suset av pannan. Det är mörkt om kvällarna, och stundtals även småmörkt på dagen. Luften är högre, himlen är högre, även när molnen ligger tätt och lågt.

Och då går det att spela favoritmusik igen. Musik som inte går att spela på sommaren. Spröda toner som inte gör sig mot stekheta kvava sommardagar.

Så jag sätter på Loreena McKennitts To drive the cold winter away. Inte för att köra iväg vintern, men för att välkomna hösten – och därmed på sikt även just vintern.

 

Trädgårdsblues

Vi har försökt börja plocka undan lite i trädgården också. Det är ganska deprimerande. Sedan semestern tog slut har vi knappt hunnit vara ute. I alla fall känns det så. Att gå runt i trädgården och plocka undan kvarlämnade saker är en enda stor påminnelse om allt man inte hunnit.

Undanplockande av saker från trädgrden hör för övrigt till det absolut tråkigaste trädgårdsarbetet. Vilket väl illustreras ganska väl av att vi aldrig nånsin blir klara med det.

Dagar som denna känns det helt enkelt ganska deprimerande att traska runt i trädgården. Nervissnade plantor, ogräs som borde rensats, trädgårdsmöbler och prylar som man inte vet var man ska göra av. En känsla av att aldrig nånsin räcka till. En liten känsla av att kanske ha tagit på sig något för stort.

Och samtidigt… en liten känsla av trygghet. Trädgården finns där. Den är ganska stor. Det är betryggande att tänka sig framtiden och veta att man kan odla morötter. Den som kan odla egna morötter och har en kamin och tak över huvudet klarar sig ganska långt ;-)

Det där med hösten…

Det är höst.

Och som vanligt på hösten är det lite för stressigt.

Egentligen är det alldeles hanterligt stressigt. Stressigt med huvudsakligen kul saker. Stressigt där jag egentligen inte är ytterst ansvarig för så mycket. Fullt hanterligt. Inget jag mår dåligt av.

Men ändå. Stressigt. Så där så att jag raskar på och försöker hinna det som måste hinnas och sopar undan en massa annat som jag inte hinner bry mig om, just nu. Det får bli sen.

Tänka och känna får också bli sen. För jag hinner inte nu. Och jag orkar inte nu.

Det märks inte minst på tåget hem. Den där stunden när jag normalt sett sätter mig och skriver ihop ett blogginlägg som legat halvfärdigt i huvudet. Jag gör inte det för tillfället. Huvudet orkar inte igång. Inte hjärtat heller. Jag spelar patiens på datorn istället. Det stör mig, för jag vill göra saker som ger mig nåt, och det gör inte patiensen, men jag orkar liksom inte blogga. och samtidigt är jag för rastlös för att bara sitta och göra ingenting. Fast jag säkert skulle behöva det.

Ekorrhjul. Eller, jag försöker hinna för mycket. Tar för lite hand om mig själv. Värnar inte min egentid. Min kväll i veckan ska vara just min. Även när jag kommit hem från träningen. Men barnen kastar sig över mig så fort jag kommer hem, vill att jag ska svar på ditten och göra datten, läsa för båda och sitta hos båda när de somnar och så vidare, och jag är för trött, och det dåliga mammasamvetet tar över och får styra och jag ägnar mig åt dem fastän jag egentligen inte orkar och inte borde.

Missförstå mig inte. Jag mår ganska bra. Tror jag, i alla fall. Och jag är enormt tacksam för sertralinet, för det ger mig balans, hindrar mg från att falla i ångest, hjälper mig att balansera och inte stressa upp mig.

Men det är ändå höst. Det påverkar mig ändå med hösten i kombination med brist på vila.

Och jag står där på träningen, i slutet av andra passet, och inser att nu måste jag gråta. Att tårarna börjar välla ut, rinna ur ögonvrån. Hulkandet. Och jag låter det komma, lite tacksam över halvmörkret i träningslokalen. Mn framför allt tacksam, och lite stolt, över att jag numera så väl vet att kommer gråten, då ska jag släppa ut den. För då behövs den. Och det hjälper att gråta. Få loss spänningar. Att jag gråter betyder att jag fått loss något. Men om jag stänger av och hindrar gråten som blir det med tiden bara värre.

Gråta är svårt. Åtminstone när man behöver det. Ja, alltså att lyckas komma i sådan sinnesstämning att gråten kan komma när problemet är att man spnner sig och stänger av så mycket att man likom aldrig får den kontakten.

Så jag är stolt över gråten. Stolt över att jag låter den komma.

Jag vandrar genom höstliga gator i delar av Malmö jag aldrig varit i förut. Och på något vis får det mig att hamna på höstliga gator i Malmö för tretton år sedan. Tillsammans med någon som oftast var långt långt borta. Intensiva känslor. Bruna temuggar. En balkong i ett kollektiv. Lasse Winnerbäck som ett soundtrack till hela tillvaron.

Det är märkligt hur hösten på samma gång liksom får mig att stänga av känslor och komma närmre dem.

 

Höst

Nej, jag vet, enligt SMHI:s definition är det inte höst på länge än; enligt den kommer hösten normalt sett hit i mitten av oktober.

Men höst låter sig inte definieras av något så enkelt som en medeltemperatur (och speciellt inte en medeltemperatur satt vid ett jämt tiotal grader enligt en viss skala). Höst handlar om så mycket mer,  eller så mycket mindre. Väder – blåst, regn, dimma – kombinerad med en känsla i luften. Höstlöv. En ny fas i trädgården, när vissa blommor blommat klart och vissa grönsaker är slut, vissnat, är förbi. Ljud. Dofter.

Hösten låter sig inte enkelt fångas i en siffra.

Enligt SMHI:s sätt att se det är det fortfarande sommar här hos oss – av den enkla anledningen att hösten inte kommit ;-) Jag kan meddela att det inte är sommar här. Visst kan jag fortfarande plocka tomater, men sommar är det inte. Inte alls, faktiskt.

För övrigt har vi slagit på värmen också. Bara på el, och det är inte mycket värme på (det är utetemperaturen som avgör), men ändå, lite grundvärme behövs det. Det är dags att beställa nya pellets.

Dessutom har vi faktiskt beställt en kamin. Men det får jag skriva mer om en annan dag.