Category Archives: Inget särskilt

Det är sommar. Grillsäsong. Och ibland undrar jag om världen blivit fullkomligt grilltokig. Allt ska grillas. Hela tiden, ständigt och jämt, ska det grillas. Och många grillar både vår och höst och till och med på vintern.

Jag tycker det är gott med grillat. Då och då. Men inte hela tiden.

Numera är det, av naturliga skäl, jag som är huvudansvarig härhemma när det ska grillas. Jag, som faktiskt aldrig skött en grill innan älsklingen blev sjuk.

Jodå, jag reder ut att grilla. Men jag har svårt att förstå att folk tycker det är så förbannat charmigt och vill göra det hela tiden. Jämfört med vanlig matlagning är det så väldigt osmidigt. Först ska man lyckas dosera lagom mängd kol eller briketter. Sedan ska man få fyr på den och få den lagom varm. (Vi använder eltändare, så det är aldrig några problem att tända, men ändå.) Och så ska man lyckas hålla det man grillar lagom varmt lagom länge. När man sedan är klar är det förstås alltid en massa värme kvar som inte kommer till någon nytta utan bara står där, liksom.

Slöseri med tid. Slöseri med en massa energi. Så väldigt inexakt och opraktiskt.

Dessutom så tråkigt att stå och passa. Och hur man än gör så blir det alltsomoftast bränt nånstans. Bränt på nåt ställe och rått på något annat. Och med det brända har man ju cancerångesten att hantera.

Jag vet att det är tyst i bloggen för tillfället. Det beror på…

… äh, jag vet inte riktigt vad det beror på.

Jo, jag skriver. Men den tid och det fokus jag uppbringat för skrivande har på sistone landat i… annat skrivande. Inte i bloggande.

Det är inte en direkt medveten prioritering. Eller kanske? Det är inte bloggandet som käts angelägnats, bara.

När jag och åttaåringen vaknade i fredags noterade jag att han var ljust röd över ena ögonlocket och ovanför det ögat, i en rundning. Och kanske kanske såg det lite svullet ut – eller också inte. Eftersom runda färgade fläckar så där är observandum för fästing och borrelia så var det liksom min första tanke. Så jag tittade närmre och såg ingen fästing. Och en stund senare var det röda borta. Så jag antog att det bara var fråga om att han legat konstigt.

När vi vaknade i lördags morse tyckte jag att jag såg något litet som satt fast på ögonlocket eller snarast under ögonbrynet på honom (ja, samma öga). Något som skulle kunna vara en pytteliten fästing. Fast det var svårt att se säkert. Så jag ville att vi skulle gå iväg och titta i bättre ljus. Men han ville först springa in på sitt rum och titta i spegeln. Och sedan kom han rusande tillbaka och sa att den hade trillat av ner på golvet.

Fast jag tittade närmre och konstaterade att det satt något litet kvar. Det kan ha varit bakändan på en fästing som jag en stund senare plockade bort med pincett. Eller också inte.

JAG VET INTE!

Och jag kan ju inte gärna ringa till vårdcentralen och diskutera det som kanske var en fästing och kanske inte. Och det känns som bakvänd ordning att ha sett det röda först :P Och det är hopplöst att redogöra för en sådan där historia som bara innehåller ”jag vet inte” och ”kanske”. Vilket gör att jag inte tycker jag ska ringa. Och så får jag ångest över det. Fast skulle jag ringa så skulle de bara säga att jag ska avvakta och hålla koll.

Jävla ångest. Jävla jävla ångest.

När jag kom hem på förmiddagen idag skulle jag ta mig ett glas vatten. När jag drack insåg jag att det var en bit av kanten som var avslagen – och att jag fick nåt smått fnas i munnen av glas.

Jag fångade upp de där små fnasen med fingret. Och jag skar mig inte vad jag vet – det var inte att det var vasst som fick mig att reagera utan bara att det kändes skumt.

Jag åt ett äpple efteråt, med tanken att om jag svalt nåt glas så är det säkert bra att det finns något mer än vatten som kan mildra färden genom kroppen.

Men ja, självklart har jag ångest. Och eftersom jag nämnde det för åttaåringen så påminner han mig med jämna mellanrum om det…

Och nu känner jag något ”ont i bröstet”. Ont av ett slag som rimligen inte alls är relevant för svalda glasbitar. Ont jag inte alls skulle bry mig om annars, för den delen. Men ångest är… ångest.

Katterna behöver ha medicin. Maskmedel. För mamma upptäckte häromdagen när hon var här att den ena hade mask.

I måndagas gav jag båda katterna sådan där spot-on, i nacken, eftersom den andra katten tvättar bort håret ur pälsen och det skulle kunna bero på loppor.

Att ge spot-on, i nacken, en gång, är en mild sunnanvind jämfört med att ge medicin i munnen. Våra katter är kraftiga gamla damer. Griniga, kinkiga, sura, inget man muckar med. I alla fall om det kommer till behandling de inte gillar.

Men det är jag som måste ge dem medicin. Det finns ingen annan.

Och eftersom senast någon gav tabletter till någon av dem, för flera år sedan, så fick han en klo in i en nerv i ett finger och tappade känseln i ett halvår – och den medicinkuren avslutades i och med den skadan – så tog jag inte tabletter utan flytande, till att ge med spruta i munnen, den här gången.

Givet vad katterna väger och hur mycket medicin de ska ha per dag och hur mycket som får plats i sprutan, så ska de ha tre sprutor per dag. Var. I tre dagar.

Och det finns ingen annan än jag som kan göra det. Sa jag det? Det finns ingen annan än jag som kan göra det. JAG MÅSTE GÖRA DET.

Så det blir ytterligare en sådan där sak som måste göras. En sådan där hemsk och jobbig sak som måste göras. Som jag måste bita ihop och klara av. För jag har inget val. Fastän jag inte pallar det, vare sig fysiskt eller mentalt. Jag har inget jävla val.

Så jag biter ihop och gör.

Livet består av plågsamma saker som måste göas, och så stunderna emellan. Och i bästa fall lite verklighetsflykt.

Det behövs massor av verklighetsflykt för att kompensera för de jävliga stunderna.

Och inte fan vet jag om katterna får i sig medicinen heller. Jag får kämpa med att hålla fast och lirka och komma åt att få in nåt i munnen och inte bli sönderriven, och jag skulle behöva allra minst en hand till för att det alls skulle vara möjligt. Och med tanke på hur mycket medicin av den där ynka millilitern i varje spruta som hamnar på golvet och på mina kläder så tycker jag att de rimligen inte kan få i sig något alls. Och jag tror de får i sig mindre för varje gång. Fyra gånger tror jag jag fått i dem nu. Var. Jag har ingen aning om hur jag ska överleva att få i dem mer. Varken fysiskt eller mentalt.

Mitt i min verklighetsflykt, när jag tittar på Sherlock och har mindre än fem minuter kvar av sista avsnittet, så ringer mamma och vill småprata. Om hur det går med medicinen till katterna.

Jo mamma, jag går totalt sönder. Totalt sönder går jag. Den där lilla mentala kraften jag har i nuläget, den lägger jag på att försöka få i katterna maskmedel. Och nu finns det fan snart inget kvar av mig.

Hej igen älskling!

Du, mina skor behöver limmas. och du har ju en massa limsorter. Men jag har inte koll på vad jag borde använda. Är det något i lådan du skulle rekommendera? Eller är det dumt, det kanske inte är någon av limsorterna som passar?

Fan vad många saker man behöver dig till.