Tag Archives: bloggande

Det är väl dags nu, kantänka

Att berätta:

Det blev böcker. Tre stycken böcker har jag gett ut nu.

All info om böckerna finns på www.elsinorien.se. Och där finns också en blogg, med skrivrelaterade saker.

Och ja, det där är en av orsakerna till att det blir ganska lite skrivet i den här bloggen numera. Det är ju trots allt begränsat med tid på ett dygn.

Nej, jag är fortfarande inte intresserad av att publicera inlägg för pengar

Det var länge sedan nu, men nu kom det ett sånt där mejl igen, från någon som vill betala pengar för att få lov att posta inlägg på min blogg:

Bäste läsare,

Mitt namn är Rik, jag jobbar för shoppingportalen XXX som säljer märkeskläder till de bästa priserna, och vi letar just nu efter nya annonseringspartners.

Accepterar du informativa inlägg? Artiklarna kan skrivas av oss (om du inte hellre vill skriva dem själv). Ämnet kommer att vara relevant och passa in på din webbsida. Du hittar några exempel på hur de kan se ut nedan. Du kan också hitta en video nedan som förklarar vad vi letar efter.

Om ja, hur mycket kostar det att publicera en artikel på din webbsida? Här är två exempel på sponsrade inlägg som vi publicerat tidigare:

Jag ser fram emot att höra ifrån dig!

Rik

Så här svarade jag:

Hej Rik!

Jag är väldigt nyfiken på hur du hittade min webbsida/blogg, vad som fick dig intresserad och om du verkligen varit inne och tittat på sidan.
För OM du varit inne och tittat runt så bör du ha noterat att de ämnen jag skrivit mest om de senaste åren är dels miljö och klimat, dels sorgen efter min döde man. I övrigt är det fråga om mitt tyckande, mina reflektioner. Det är min plats i etern, där JAG uttrycker mina tankar.
Det är en förolämpning mot mig, och mot mina läsare, att tro att jag skulle vara intresserad av att sälja utrymme till någon annan på min blogg. Ursäkta, men vad tror du om mig liksom? Och att tro att jag skulle vilja ha in texter som ska få folk att köpa saker de inte behöver för att tjäna pengar?! Jag ska inte skriva vad jag tänker om dig, men det är inte snälla tankar.
Om du är intresserad av att veta hur jag resonerar kring konsumtion så föreslår jag att du går in och läser under exempelvis under http://www.sanneskriver.se/tag/konsumtion/
Passa gärna på att läsa under http://www.sanneskriver.se/category/miljo/
Jag tror nämligen att du behöver de perspektiven.
/Sanne

Sanne

Jag tror att det var redan under den där månaden vi mejlades vid (det måste det ha varit, även om jag inte har det mejlet kvar?), innan vi blev ihop, som jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne. För det gjorde familjen.

På den tiden var det verkligen bara familjen som kallade mig Sanne. Och inte de heller hela tiden, förstås. Och det där, att jag påpekade att han kunde kalla mig Sanne, var på något sätt ett väldigt tydligt steg till att det här var en väsentlig bekantskap, eller hur man ska säga. Som att jag faktiskt gjorde honom till familj redan där och då, alldeles oavsett position i familjen.

För honom blev jag alltså Sanne nästan från början. Och det innebar efterhand att han kom att presentera mig som Sanne för andra, att Sanne var det självklara till sådan grad att jag blev det för väldigt många andra. Så mycket att jag tror att jag vid något tillfälle, efter ett par år, hade ett allvarligt snack med honom om att det faktiskt inte var okej, för Sanne var liksom mer privat och absolut inte något som var självklart att alla kunde kalla mig.

Fast det släppte efter med tiden. Jag vande mig. Och det hängde nog samman med en ökad öppenhet i övrigt. Om man använder sitt privata smeknamn öppet så kan man inte stänga till om sig själv på samma sätt, på nåt vis.

Se det som personlig utveckling eller nåt.

Så när jag sedan började vistas ute på nätet i diverse sammanhang föll det sig tidigt ganska självklart att det var Sanne jag använde som alias, i olika varianter. Det är ju Sanne jag ÄR.

Så… jag har numera inget problem med att vänner, folk jag känner privat, kallar mig Sanne. Det är helt okej.

Däremot vill jag inte kallas det i jobbsammanhang. (Fast det är inget problem om kollegor jag umgås med privat kallar mig det!) Eller av barnens lärare i skolan. Eller personer som jag liksom har föreningsmässiga eller politiska eller liknande relationer till.

Sanne är fortfarande förbehållet vänner och familj. (Oavsett om det är vänner online eller IRL.) Och det innebar att förstås i praktiken att för väldigt många vänner så är det Sanne jag är. Och det är fine.

Lösningen på alla problem

När man har en blogg får man en massa spamkommentarer. Det är många kommentarer som består av länkar till ställen där man kan köpa olika mediciner och dylikt, en hel del kommentarer på kinesiska(?) och ryska(?), och diverse annat meningslöst dravel.

Och sedan ibland dyker det upp mer fascinerande saker. Som den här, idag:

(Klicka på bilden om du vill se den större.)

Ja, tänk så fint det vore om allt det där kunde lösas så enkelt… Men jag tror någon bör börja med att lära sig översätta bättre.

Och ja, jag slängde kommentaren. Båda gångerna den kom idag.

Tankar om den moderna tekniken – och mig

Apropå det här med mobiltelefoner och datorer och uppkoppling, så var det någon som skrev något om att ”… den moderna tekniken gör oss beroende och därmed också mer avstängda och inne i vår egen lilla sfär…”

Och jag som tycker att det är precis tvärtom. Att  just den moderna tekniken har gjort det mycket lättare att öppna upp min lilla sfär och släppa in folk.

Jag har nog ofta betraktats som en ensamvarg. Jag har nästan alltid varit lite för avvikande för att passa in helt och hållet. Lite för konstig. Tyckt lite för mycket om det mesta för att folk ska vara helt bekväma med det. Varit lite för mån om att vara mig själv istället för att anpassa mig. Och när jag svarat ärligt så har folk alltför ofta tolkat saker helt annorlunda än jag menat och dragit konstiga slutsatser och placerat mig i fack och gjort mig till någon jag inte varit. Blivit pikad. Fått elaka kommentarer. Drivits med. Inte bara av jämngamla utan även av vuxenvärlden. Och även om kanske de allra flesta egentligen inte skulle tolka fel eller göra narr av, så gör det att man blir restriktivare med att försöka förklara, med att alls prata om det man har på hjärtat. Dessutom är det ju oftast bara de som har något elakt att säga som säger nåt – de andra säger inget alls.

Så jag har väl hållit mina tankar för mig själv. Tänkt mycket. Pratat med fiktiva bekanta i huvudet. Pratat med riktiga bekanta i huvudet, utan att nånsin prata om sakerna på riktigt. För säkerhets skull. För så där öppen är inte värt att vara. Eftersom risken finns att det blir fel. Kommer ut fel i stunden. Tolkas fel. Eller att det råkar vara fel person man pratar med trots allt.

Därför har jag också hållit mig mer till det som är fakta än till känslor när jag pratat på riktigt. För att fakta rimligen inte ska gå att ifrågasätta. Visserligen gör folk det också, men det går i alla fall inte lika djupt när jag ändå vet att jag har rätt. När det handlar om känslor är det svårare att hävda att man har rätt, och då går det djupare.

Och så har jag gått mina egna vägar. Och det har jag väl i stort trivts med. Fast ändå… social kontakt och gensvar på sina tankar är trevligt att få. (Och nej, jag har inte alltid varit helt ensam med mina tankar. Inte alltid.)

Och skrivit har jag gjort. Fast mest skönlitterärt och skoluppsatser. Så många kvällar jag suttit hemma på mitt rum hos mamma och pappa och skrivit på den där boken som blev klar fast ändå inte. Där har jag fått utlopp för tankar och fantasi i min ensamhet. (Tänk om jag då hade haft möjlighet att skriva i ordbehandlingsprogram och kunnat flytta om och ändra och ha mig :-) – Fast det fanns en viss trivsamhet med blyerts och kollegieblock. Men alla textstycken som jag suttit och vänt och vridit på innan jag skrivit ner, och sedan suddat ut och börjat om…)

Men tänk om jag hade kunnat blogga på den tiden! Tänk om jag hade kunnat skriva ner mina tankar anonymt på nätet – och kanske hitta andra gelikar! Eller om jag hade kunnat hitta andra på nätet, som också tyckte om att sy kläder i gammaldags stil och som också ibland fantiserade om att leva i en annan tid – istället för att få glåpord för mina klädkreationer som jag lagt ner min själ i. Det hade gjort en sådan enorm skillnad för att fortsätta våga.

Så kom då tekniken. Möjligheten att skriva ner sina tankar på ett effektivt sätt, att få tänka igenom vad man ville säga och få iväg det snabbt och smidigt till den som man ville nå.

Det började med mejl. Med möjligheten till en allmänt förvirrad studietidssoppa där egentligen alla var förälskade i någon annan och inget ledde till nåt ;-) Men ändå :-)

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl hade jag förmodligen aldrig fått med mig vänner till Brekille.

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl så hade jag nog egentligen aldrig ens kommit att behålla kontakten med han den där jag träffade i Brekille. Och aldrig kommit att vända ut och in på mitt liv och mina känslor och tankar och inse att här fanns en människa som förstod och accepterade. Och förmodligen hade vi inte lyckats få det att hålla ihop på avstånd – eller få mig att hålla ihop hjälpligt under den jobbiga period när jag mådde skit och faktiskt behövde räddas. (Och jag hade kanske aldrig fått rätsida på senare sådana.)

Hade det inte varit för den moderna tekniken hade jag inte heller haft någon att dela alla tankar och frågor med under graviditeterna.

Och utan den moderna tekniken hade jag förstås aldrig börjat blogga.

Bloggandet har gett mig så oerhört mycket. Först helt anonymt, sedan åtminstone inte anonymt för vänner – med tiden allt mer öppet. Det har gett mig möjligheten att prata till punkt, förklara hur jag tänker och känner utan att bli avbruten. Det har också gjort att jag lärt känna mig själv bättre. Att jag i större utsträckning accepterat mig själv. Jag har utvecklats. Hittat tillbaka till mig själv. Trots all hjälp från andra håll så är det nog egentligen den allra viktigaste terapin. Det allra viktigaste hjälpmedlet för att fortsätta kunna vara jag och må bra.

Och tack vare bloggandet, och diskussioner på bland annat facebook, så känner nog många mig bättre än de skulle gjort annars. Inte de där som skulle komma med elaka kommentarer, utan de där som kanske inte sa något alls, för att jag aldrig gav dem chansen att lära känna mig av rädsla för att någon skulle vara elak.

Ja, jag kan prata också. Självklart. Men det skrivna ordet har alltid varit lättare för mig, speciellt så fort det är känslor inblandade. Det visste jag redan nånstans i tioårsåldern, när jag skrev brev till mamma när vi bråkade och det låste sig totalt och vi bara stod och skrek och inte hörde varandra. Och om jag kan få förarbeta med det skrivna så blir det lättare att prata sedan. Och mindre risk för missförstånd.

Tekniken hjälper mig att vara  mig. Att bejaka mig själv, att vara öppen med vem jag är, att uttrycka mig.

Dessutom har tekniken gett mig övning i skrivandet på ett sätt som aldrig varit möjligt annars. Det har jag oerhört stor nytta av i mitt jobb. Ifall nu mina välmåendeargument inte skulle räcka :P