Tag Archives: kunskap

Skolan måste lära barnen veta HUT! (Hållbar utveckling, alltså)

Det pratas ibland om att skolan har en viktig roll i att lära barnen om miljöfrågor. Det håller jag helt med om (och jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att förklara för barnen). Men det är viktigt att komma ihåg att hållbar utveckling i skolan inte bara handlar om att lära ut de teoretiska resonemangen, de kemiska, fysikaliska och biologiska orsakerna till miljöproblemen eller för den delen att lära barnen de klassiska lösningarna (res med tåg, släck efter dig och ät ekologisk mat, typ) att rabbla utantill som gamla historiska årtal. Kunskapen är viktig som bakgrund. Men för att få riktig effekt så behöver barnen också lära sig vad det konkret innebär i vardagen (det gäller förstås vuxna också) och göra. Praktiska färdigheter. Mycket handlar ju om att ändra vanor, och när det gäller barnen kanske man kan hindra dem från att skaffa sig alltför många miljödåliga vanor eller i alla fall bryta dem innan de fastnat för hårt.

Det handlar om praktiskt kunnande i slöjden. Att kunna laga saker som går sönder – kläder, möbler och så vidare. Men också kunna skapa och tillverka av det som blir över. Av ett antal restlappar av tyg kan man sy en barnklänning. Av ett gammalt lakan en skjorta. Gamla utslitna jeans ger lappar till att laga andra jeans. Men då krävs att man 1. tänker tanken och 2. vet hur man ska göra och 3. har provat något liknande och därför vågar prova. Med lite kunskap kan man våga sig på att piffa till gamla saker som loppisfynd och liknande så att de istället blir kul och förnyande. Byxlappar kan få en kul form, ett hål i kappan kan lagas med ett snyggt broderi, och t-shirten som börjat bli sjaskig i färgen kan färgas om. Den som skaffat sig syvana kan sy egna personliga tygkassar att ha med till mataffären istället för att köpa plastkassar.

(Över huvud taget behöver den kreativa verksamheten inom skolan bli mer inriktad på saker som faktiskt kan ha någon funktion. Eller i alla fall komma ifrån massproducerandet. Som det är nu kommer barnen hem med oändliga mängder saker som måste sparas till tidens ände under en konstant dammsamlande. Fram för mer kreativitet där man samtidigt försöker tillverka saker som fyller någon sorts funktion! Det ger dessutom en annan sorts stolthet.)

De behöver plocka isär saker, se hur de är byggda, hur de fungerar, och också prata om hur de olika delarna tillverkats, och vilken påverkan de haft på miljön när de tillverkades och vilken påverkan de kommer att ha när de till slut blir avfall. De kan testa att bygga solpaneler och titta på att man själv kan producera el till cyellyset med en dynamo. Och skolan kan ordna bytardagar där barnen själva kan byta bort leksaker och annat de tröttnat på (för säkerhets skull förankrat med föräldrarna, antar jag…)

I hemkunskapen behöver de lära sig att laga god klimatsmart mat. Det är bara om man känner sig bekväm med de kloka råvarorna som man ger sig på att laga dem (eller, det gäller åtminstone för många). Det man är van att laga lagar man. Om man lärt sig laga god vegetarisk mat och vant sig vid vegetarisk mat som en normal företeelse ökar sannolikheten att man också äter det ibland. Bara det faktum att man själv har lagat maten ger en stolthet som kan få en att våga smaka saker man annars aldrig skulle våga eller gå med på. De behöver lära sig resurshushållning: att ta tillvara alla delar av ett djur, koka buljong, etc. De behöver lära sig att tacokrydda inte är ett färdigt pulver som växer i färdiga påsar utan något man kan blanda själv av riktiga kryddor. Och det är jättebra om de dessutom kan få prova på att odla en del grönsaker själva i skolans regi.

Eleverna kan ägna sig åt “grävande journalistik” (kanske som ett samarbete mellan svenska och SO-ämnen?) och fråga i affären var maten kommer ifrån och hur den transporterats dit, eller ha veckovis ansvar för att se till att lampor släcks och dörrar inte står öppna för länge.

Det finns helt enkelt möjlighet till ungefär hur mycket hållbart lärande som helst i skolan :-)

Det handlar om attityder och värderingar. Det kan bli hippt och coolt med lagade kläder och begagnade prylar, även bland barnen. Barnen behöver lära sig att värdera att någon lagt ner arbete på en sak istället för att det ska handla om nyaste och flesta prylarna. Där har skolan deifinitivt en viktig roll, både i att bemöta jämförelser och kommentarer i vardagen och i att arbeta med långsiktiga värderingsövningar.

Det handlar mycket om att knuffa i rätt riktning och att se till att det helt enkelt är enklast att göra det som är rätt och bra, eller inte ens bara enklast utan att det helt enkelt bli självklart. (Det kallas visst för nudging.)

För övrigt ska jag be om ursäkt för rubriken. Hållbar utveckling förkortas ofta HUT, och jag kunde inte låta bli. Speciellt med tanke på att jag tänkte att kanske någon som aldrig annars skulle läst texten gör det nu.

Myndigheter, tillit och rekommendationer

“Litar du på myndigheter?”

Ovanstående är en vanlig webbfråga på aftonbladet och liknande ställen. Eller någon variant: “Har du förtroende för myndigheter?” eller “Litar du på myndigheternas rekommendationer?”

Orsaken är oftast någon artikel som ifrågasätter något en myndighet har gjort. Ibland handlar det om att någon på en myndighet – chef, eller tjänsteman, eller någon annan – gjort bort sig. Men lika ofta handlar det bara om att tidningen, eller någon som tidningen skriver om, inte håller med myndigheten. Eller att myndigheten gjort en annan bedömning, kanske beroende på tillgång till andra kunskapsunderlag eller andra värderingar. Eller att myndigheten helt enkelt bara gör sitt jobb, det vill säga genomför det som riksdagen beslutat om. (Eller kommun- eller landstingspolitiker i tillämpbara fall.)

Ser man till svaren på webbfrågorna så är det skrämmande få som litar på myndigheter. (Nej, jag vet att det inte är ett representativt utsnitt av befolkningen som röstar.) Läser man kommentarer till artiklar eller följer diskussioner på en del webbforum eller på insändarsidorna i dagstidningar så är tilliten ännu sämre.

Läser man vidare så inser man att många av dessa människor har en märklig uppfattning om vad som ska betraktas som myndigheter. De inkluderar banker, försäkringsbolag, idrottsföreningar – kort sagt alla sorters organiserade sammanslutningar av människor (utom de som de själva är med i). Alla som inte håller med dem är onda myndigheter som är emot dem och vill dem illa.

Om vi nu trots allt håller oss till riktiga myndigheter, så är det ju i många fall så att de inte själva har någon möjlighet att påverka hur besluten ska tas. De har att hålla sig till de lagar och andra beslut som riksdagen tagit – myndigheten är bara genomförare. Det är inte försäkringskassans fel att riksdagen fattat beslut om idiotiska regler för sjukförsäkringen. Och riksdagen i sin tur är vald av svenska folket. Det är svenska folket som är orsak till sjukförsäkringens utformning. (Men det är sant, de flesta av de här myndighetstvivlarna är väl förmodligen även politikerföraktare.)

I de fall det är myndigheter som beslutar om förutsättningar, eller gör rekommendationer, så gör de det baserat på tillgänglig kunskap och utifrån erfarenhet. Jag utgår från att de allra flesta som jobbar på myndigheter är gott och väl kompetenta att göra sitt jobb. De som har tjänster som kräver kunskap har oftast gedigen utbildning. I de flesta fall är de dessutom eldsjälar och brinner för de frågor de jobbar med. (Nej, man jobbar inte på myndigheter för att det är ekonomiskt lukrativt.) Visst finns det rötägg, men knappast fler än inom det privata. Och generellt sett bör den som jobbar med frågorna ha bättre kunskap i ämnet än jag som lekman.

Litar jag då alltid blint på alla uttalanden, beslut och rekommendationer från en myndighet?

Självklart inte. Man måste alltid väga det mot sin egen kunskap, sina egna principer och sin egen moral. En rekommendation från en myndighet tar inte nödvändigtvis samma hänsyn som jag önskar, och då får jag prioritera annorlunda. Ett myndighetsbeslut kan vara felaktigt fattat, utifrån lagar och andra regler, och då bör man förstås överklaga. Eller så kan man tycka att lagen i sig är felaktig, och då får man jobba för att ändra reglerna, d.v.s. driva frågan politiskt, oavsett om man gör det genom partipolitik eller genom andra metoder som insändare, namninsamlingar eller demonstrationer. Och ja, självklart har myndigheter gjort, och gör, många felaktigheter. De som jobbar på myndigheter är också människor.

Jag menar alltså inte på något vis att allt som myndigheter gör är bra. Det jag vänder mig mot är det slentrianmässiga att betrakta allt som kommer från myndigheter, allt myndigheter gör, som ont och dåligt.

Å andra sidan så tycker jag inte heller man blåögt ska lita rakt upp och ner på allt bara för att det kommer från en myndighet.

Ska jag, som privatperson, ta ett viktigt beslut gällande mitt liv – det kan handla om utbildning eller vaccin eller nåt helt annat – så har jag själv ett ansvar att ta reda på fakta. Myndigheterna kan hjälpa mig, bistå med fakta och underlag och rekommendationer. Men precis som i alla andra viktiga sammanhang så bör jag undersöka flera olika kunskapskällor, och sedan ta ett välavvägt beslut. Om jag sedan inte är nöjd med det beslut jag tog, kan jag inte heller skylla på myndigheterna. Rekommendationer är just rekommendationer. Och myndigheter kan inte heller med exakthet förutspå framtiden – lika lite som någon annan. Att en myndighet inte lyckades förutspå allt är inget skäl att inte lita på myndigheter. (Vad gäller svininfluensavaccineringen så tror jag att de allra flesta, liksom jag, läste en massa, resonerade och vände och vred, innan man slutligen bestämde sig för det ena eller andra. Det var inte några hastiga ogenomtänkta beslut där man blåögt svalde allt. Och man var medveten om att det trots allt fanns risker – men att det var en avvägning av vilka risker som var störst.)

Alltså, sammanfattningsvis: Jag anser att man ska utgå från att myndigheter är kompetenta och gör huvudsakligen goda bedömningar och tar korrekta beslut utifrån givna förutsättningar samt att de vill väl, men man ska alltid (i alla sammanhang) har ett grundläggande kritiskt synsätt och själv väga samman sin kunskap till ett beslut man själv kan ta ansvar för.