Tag Archives: lagar

Märkligheten i att jag måste känna till en massa ointressanta märken för att få lov att handla utomlands

Piratkopiering är förbjuden. Ja, det är ju rimligt, logiskt och självklart.

Det jag däremot tycker är märkligare är att jag blir en brottsling om jag för in piratkopierade varor – även om jag inte har en aning om att de är piratkopierade.

Jag förutsätts känna till alla stora kända märken – för kläder, skor, elektronik etc. Eller, inte förutsätts, utan det krävs av mig. Om jag reser utomlands och hittar till exempel en tröja eller en väska som jag tycker om och vill köpa och ta med mig hem, så måste jag alltså 1. veta om det är ett ”känt” märke som någon kan ha ett intresse av att kopiera; 2. bedöma om exemplaret jag tänkt köpa är ”äkta” eller en ”kopia”.

Jag är i de flesta sammanhang totalt ointresserad av det som kallas märkesprylar. Speciellt när det handlar om kläder och liknande. Jag är ute efter funktion, kvalitet och förstås miljöaspekter. Men den här idén om att en liten lapp eller broderi eller metallbit eller nåt annat, med ett namn eller en logga eller nåt sånt, i sig själv skulle innebära någon sorts värde, det… är liksom inte min grej, om man säger så. Ska jag köpa en tröja, ett par skor eller en plånbok, så tittar jag på saken och gör en bedömning av om den motsvarar mina krav och behov.

Men så får jag alltså inte göra. För om den sak jag då väljer att köpa, baserat på en kombination av sakens kvalitet, mina behov och priset (eller för den delen över huvud taget det faktum att jag får fatt i det jag behöver när jag behöver det) råkar ha ett märke ditsatt, som jag inte bryr mig om eller kanske inte ens noterar och kanske än mindre vet vad det betyder, och saken inte har tillverkats av den som märket antyder, så blir JAG en brottsling, bara genom att jag köper med mig saken hem.

Jag tycker det är ett märkligt sätt att gå storföretagens ärenden. Att kräva att alla ska känna till dem är liksom också en sorts reklam.

Det är tur att jag så sällan åker utomlands ;-)

Tänk efter före så vi slipper slösa bort resurserna!

Jaha, så nu ska man då eventuellt ta om två stora (jättestora) rättegångar, dels i Malmö, dels i Södertälje.

Jag har så svårt för sånt. Alla dessa människor som lagt ner tid och engagemang. Alla dessa kostnader för löner till alla dessa domstolsmänniskor. Alla dessa människor som varit nervösa och oroliga, för att vittna etc. Alltsammans bortkastat, och så får man göra alltsammans en gång till. För att någon inte tänkte till tillräckligt. Och förstås för att vi har lagar som säger att då måste det göras om. Det är ju förstås bra att vi har lagar som menar att rätt ska vara rätt. Men ändå…

Det är ett sånt jävla slöseri! I alla möjliga sammanhang så finns et för lite pengar, för lite resurser, för en massa viktiga saker som behöver göras. Men i vissa sammanhang är det visst inga problem att skaffa fram pengar när någon klantat till det? Eller jo, det är säkert, tyvärr, annan viktig verksamhet som i slutändan får lida.

Jag har verkligen jättesvårt för det.

Det är lite samma som med ärtorna. Och det är det jag tänker på nu när Lindex drar tillbaka de plagierade rävkläderna. – Vad ska de göra med alla kläderna som slängs? Vilket jävla slöseri! Jodå, jag tycker också det är ett jävla sätt av Lindex, självklart ska de inte kopiera någon annans saker. Men kunde de inte tänkt på det lite tidigare?

Men ekonomerna måste ju bli nöjda, kantänka. För både omtaget av rättegångarna och de slängda kläderna måste väl liksom på något vis leda till höger BNP? Och ju högre BNP desto bättre?

Nej, det tycker ju inte jag då.

 

Så hur får man folk att göra rätt för miljön? Kort om styrmedel

Tja, ett sätt är ju att lagstifta. Att bara tillåta det som är miljö-okej.

Ett annat sätt är att styra folk med plånboken: att göra det ekonomiskt fördelaktigt att göra rätt – eller skitdyrt att göra fel.

Men så finns det ju en politisk eller ideologisk inställning hos många om att man inte ska skriva folk på näsan. En förhoppning om att om man bara gör det lätt att göra rätt och utbildar folk så att de vet hur de bör göra och inte göra så kommer de alla att agera som änglar och göra kloka genomtänkta medvetna val med miljöns bästa för ögonen.

Det tror inte jag funkar. Eller ja, en del av oss gör ju det. Men inte tillräckligt många för att vi ska kunna rädda världen.

Det finns alldeles för många som inte vill tro på det vi säger om miljöproblemen, för många som inte bryr sig och för många som hellre vill behålla sitt bekväma liv här och nu än att ”offra sig” för något de just nu inte kan se.

Att förlita sig till alla människors goda vilja känns godtroget. Hade det räckt hade vi varit mycket längre komna.

(Men om man nu verkligen från styrande håll tror så mycket på konsumentmakt, så borde man ju satsa mycket mycket mer på konsumentpolitik!)