Tag Archives: nostalgi

Att skiljas är att dö en smula och visst gör det ont när sängar säljas

När åttaåringen var 20 månader fick han överta min gamla växasäng. Nejdå, inget jag haft sedan barndomen; den skaffades när jag redan flyttat hemifrån för att ha i mitt gamla barndomsrum, så jag har ”bara” haft den några somrar. Men ja, en vettig furuutdragssäng, med bäddmått 80×200 i maxutdraget mått. Han har sedan haft den fram till ganska nyligen, när vi bytte till en säng som funkar bättre för en nästanungdom med föräldrar som ska läsa godnattsaga och också sitta i sängen.

Så igår fick vi sålt den gamla växasängen.

Det är inte för pengarnas skull vi sålde den. Men det är inte rimligt att en bra, fullt användbar säng står och samlar damm, eller kanske snarast står och ruttnar på grund av dålig förvaring. Saker är till för att användas. Hushållning med resurser innebär att färre saker ska in i systemet och att de som kommit in i systemet ska användas tills de är slut. Typ. Alltså ska saker man inte har nytta av längre och inte heller kommer att få nytta av inom överskådlig framtid, säljas. Och vi har inte plats att ha en säng ståendes.

Men det har gjort riktigt riktigt ont i åttaåringen av att behöva skiljas från sängen. Även sedan han fått den nya sängen, och gillar den, så har han haft väldigt svårt för det här att vi ska sälja den gamla. (Han har över huvud taget svårt med det här att skiljas, till exempel när någon som hälsat på ska resa hem igen eller så.)

Och jag tänker att även om många människor inte visar sina känslor så tydligt som honom, så är det nog många som fungerar på liknande sätt, och att den där nostalgiska sidan ofta är ett hinder för begagnatmarknaden. Det är helt enkelt för svårt att göra sig av med saker som man fått en känslomässig koppling till, även om de inte fyller någon funktion längre.

Ja, även jag är nostalgisk och sparar saker som inte är vettiga att ha kvar. Definitivt.

Ärvda kläder och nostalgi

Som jag minns det så pratades det när jag var liten/yngre om ärvda kläder som något besvärligt. Alltså, det var typ sånt där som togs upp i Bullen eller Barnjournalen eller Spara och slösa eller Bamse eller var det nu kan ha varit. Uppenbarligen var det ofta så att de som hade ärvda kläder ofta var utsatta och synd om och så, och så fick det inte vara.

(Jag var äldst, så jag ärvde ju inget av syskon. Däremot ärvde jag nog en del från andra ibland. Det upplevde jag aldrig som ett problem. Jag kan inte minnas att någon nånsin var elak mot mig av den anledningen. Jag tror inte att det hade något med saken att göra när folk var elaka mot mig – vilket folk periodvis var.)

Hos oss ärver barnen (förstås) också. Eller ja, minstingen ärver av 7-åringen. Vilket än så länge inte verkar vara något problem. Han brukar bara bli glad och förtjust när jag plockar fram ”nya” kläder (vilket ju förstås är ett bevis för min goda smak – ett barn till som gillar det jag valt!). Men ja, än så länge är han ganska liten. Och vi har ganska nyligen börjat komma till kläder som faktiskt hunnit bli en aning slitna av första barnet. Annat blir det när vi kommer till de kläder som sjuåringen nyttjar nu. Då kommer vi bli tvungna att köpa en hel del nytt… :-)

Och ja, jag borde säkert köpa en del begagnat till sjuåringen också. Av rättviseskäl, så att han inte bara får nytt. Av miljöskäl. Och det skulle kanske vara bra rent ekonomiskt också.

Men det tar betydligt mer tid att handla begagnat. Speciellt när man inte bor i stan. Och jag vill behålla min möjlighet att påverka som kinkig konsument. Om alla som vill ha ekologiskt och genusbra bara köper begagnat, så får ju producenterna ingen anledning att bli bättre. Och om ingen handlar av de som är goda föredömen och bara har ekologiska unisexkläder så går de ju förstås i konkurs. Och om jag gör bra val så får ju fler glädje av det när våra kläder vandrar vidare – som begagnade kläder när båda våra barn vuxit ur dem. Jag hoppas i alla fall att M och P tycker det är bra kläder vi valt :-)

För ja, vi gör oss av med de flesta av kläderna när de blivit för små för våra barn. Mina föräldrar sparade en väldig massa av kläderna från att jag och min bror var små. När jag och min man väntade första barnet åkte lådorna fram. En del var egentligen utslitet. En del innehöll resårer som hade torkat så att det var oanvändbart. Och en hel massa kändes inte funktionellt. Det var inte mycket vi använde i praktiken. Inte från motsvarande lådor hos svärföräldrarna heller.

Det är helt enkelt bättre att kläderna kommer till användning nu än att de ligger och torkar och blir uppätna av silverfiskar innan våra barn eventuellt skaffar barn någon gång kring 2040. Jorden har begränsade resurser, så har vi tärt på dem nu så ska i alla fall produkterna användas så ”slut” det går nu och inte om 30 år. Dessutom tar det ofantligt mycket plats att spara kläderna.

Men ja, några plagg plockar vi undan och sparar. Saker som känns extra viktiga på något vis. Saker med sånt däringa affektionsvärde. Och just när jag ibland står och går igenom en låda för att lämna iväg det mesta och välja enstaka saker att spara, så blir jag fasligt nostalgisk och har svårt att släppa en del av sakerna. Inte för att det är motiverat att ha kvar dem. Och verkligen inte för att jag saknar den tiden – det blir ju fortfarande bara bättre! Men kanske för att jag lagt ner en massa kraft och omsorg på att verkligen välja rätt saker. Och för att jag förstås har kärleksfulla minnen av barnen i kläderna.

Så lite ont i hjärtat gör det ibland. Men hade det inte varit för att kläderna skulle gås igenom så hade jag förmodligen inte titta i de där lådorna på tiotals år, och då hade de redan varit i torresårstadiet. Vilket ju hade varit ett mycket dumt slöseri. Bättre att de noggrant valda kläderna (och en del mindre noggrant valda) används av fler barn.

Jag hoppas bara att M och P säger ifrån när de inte längre vill ha våra avlagda klädrester.