Tag Archives: barnkläder

Man ska sälja saker, ska man

Jag vadar runt i saker jag försöker sortera ut och bli av med. Det tar aldrig slut.

Barnkläder. Utsorterande av barnkläder är en ständigt pågående process sedan tretton och ett halvt år. Barnkläder blir urvuxna. En del läggs undan och sparas till nästa barn. Annat kommer aldrig användas av nästa barn – när de var små för att de är födda på olika årstider och det vinterplagg som behövdes i en viss storlek till den första aldrig behövdes till nästa; numera för att de har olika smak och det faktiskt går att fråga barn två redan när saker rensas bort från barn ett om han vill ha det eller inte. (När det rensas bort från barn 1 är det för övrigt ofta lagom i storlek till barn 2; trots 4,5 års åldersskillnad går de delvis omlott i storlekar.)

Så jag rensar bort barnkläder. Och jag har inte längre någon självklar avsättning för barnkläderna: ingen självklar övertagare i närområdet. Alltså måste det lämnas iväg. Och då måste man fundera över vart man ska lämna det: vilken instans är bäst? Vem är mest behjärtansvärd? Vilken organisation kommer att se till att sakerna kommer till bäst nytta? Vem är mest behövande? Och samtidigt ska det vägas mot vad som är en rimlig arbetsinsats.

Dessutom ska det förstås vägas in att saker som ska säljas eller skänkas till behövande antas behöva hålla en viss kvalitet. Det vill säga sådant som jag själv tycker borde lagas, eller till och med redan har lagat upprepade gånger, och som jag tycker borde användas ett tag till, utifrån resurs- och miljöhänseende, de anses egentligen inte okej att skänka till någon annan. Vilket innebär att miljömässigt borde jag behålla det och göra något med det.

Fast det där går ju bara till en viss gräns, innan jag drunknar under mängderna. Jag har i dagarna till exempel slängt hälften av de gamla avlagda trasiga jeans jag sparat i tygskåpet till att ha till lappar, för i nuläget låg hälften utanför skåpet för att det inte fick plats. Nu har jag bara sparat så mycket som får plats på hyllan som är avsedd för sånt. Resten har fått gå till textilåtervinning hos H&M.

Och det som är i bättre kvalitet borde jag sälja. Jag vet det. Det är så man ska göra. Sälja av på Blocket eller skicka iväg till Sellpy eller något annat sånt. Både för att det finns ett ekonomiskt värde och för att det underlättar för den som är ute efter något specifikt. Men jag ORKAR INTE. Hinner inte. Vill ha ett liv utöver att bara vara handelsresande i lump, liksom. Tiden som ensam förälder till två barn i hus räcker ändå aldrig till.

Så jag står här med mina kassar med barnkläder.

Och nu i veckan har jag gett mig på sorterandet av studion. Ja, studion. Det där rummet som skulle bli vår musikstudio (och med lite plats för en balettstång och några väggspeglar). Det där som adrig blev, utan som mer blev lagringsplats för synthar, urgamla datorer älsklingen fyndade på olika ställen, samt diverse annat blandat dret. Plus att vi har garderober därinne. Och bokhyllor. Och en del annat. Och ju mer överbelamrat desto mer övergivet. Och så där.

Men den här veckan var ambitionen att faktiskt få till en studio av det. En kompis har tidigare hjälpt till att sälja av en hel del av synthar och dylikt. Och jag började veckan med att försöka hitta golvet innanför dörren till rummet. Jag hittade mängder med skräp. Färskt kattkiss och intorkat kattkräk. Lådor med älsklingens brev och slöjdalster. Och sedan gav jag mig på att sortera tygskåpet, och gav mig sedan in i garderoberna.

Det innebär att jag nu sorterat ut en hel massa kläder som jag själv inte använt på länge. Och dessutom älsklingens byxor och tjocktröjor. Sex kassar kläder bara på det, tror jag. Det finns mer kläder som behöver gås igenom, men i skåpet efter fixade jag mest till ordningen lite. Och i sista skåpen la jag handdukar och sånt i ordning och la det som luktade lite muggigt till tvätten. Samt spred iväg diverse av sakerna till andra delar av huset, för att hanteras vid andra tillfällen. Djembes och bodhrans och trähyllor och golvlistbitar och…

Sedan kom vänner och hjälpte till att sortera upp elektriska saker :-) Ställa i ordning synthar och trummaskiner och inspelningsutrustning och sortera sladdar. Och vi bar ut nästan alla datorsaker ut i matrummet, och ställde sedan tillbaka in dem i någon sorts ordning. Och jag la upp alltsammans som loppis på FB:

Jag vill inte ha kvar alla gamla datorprylar älsklingen samlade på sig.
– Är det något av det du vill ha? Lämna ett bud (eller erbjud dig att ta emot gratis).
– Är det något av det du har en uppfattning om vad det faktiskt är värt (och det är värt mycket så du tycker jag borde undersöka en ”riktig” marknad, liksom)? Säg det!
– Är det något av det du tycker jag gör ett misstag om jag gör mig av med för att jag borde behålla det? Förklara för mig :-D

OBS! Jag har ingen koll på vad som funkar eller inte

Och snälla vänliga människor talade om för mig vilka saker som borde läggas upp till försäljning i grupper för retrodatorer och vad som ska gå till återvinning eller möjligen loppis.

Och jag vet ju det: det är roliga gamla prylar för den som har intresset. Konstiga, udda saker från tider när datorerna liksom inte hade styrt in i en eller ett par linjer. Lite som fossil från kambrium. Det är synd att de ska gå till spillo när det finns folk som kan få ett plirigt lyckligt leende av att få lägga beslag på en SÅN! Och dessutom inser jag att en del av prylarna säkert kan inbringa stora pengar om man ger sig ut på Rätt Marknad TM.

Sälja bör man. För det ekonomiska värdet, och för att sakerna ska hamna hos rätt ägare.

Och sälja innebär alltid jobb. Hitta rätt ställe att sälja på, svara på frågor, leta försvunna delar. Fixa med transportlösningar: skicka med post eller DHL eller annat, eller vara hemma när folk kommer för att köpa. Hantera praktiska lösningar. Tankearbete. Mentalt påfrestande på så många nivåer. Och tidskrävande.

Jag vill inte dra i det. Men när jag väl börjat gräva runt i det så hamnar jag ändå där: Lägger ut annonser för en hel drös av de märkliga maskinerna på retrodatorförsäljningsforum. Säger först att det är hämta på plats som gäller, men ändrar mig sedan för de mindre prylarna.

Jobb. Jobb och jobb och jobb.

Och jag vill bli av med skiten. Jag känner frustration över allt som står där och inte bara försvinner. Lådorna med elektronikskrot som behöver köras till återvinningen. Högarna med datorgrejer som bedömts värdelösa och meningslösa och möjligen ska ställas in i Lions loppiscontainer. Högarna med retrodatorgrejer som auktioneras ut, och de som jag ännu inte hunnit lägga ut på dito ställe. Kassarna med vuxenkläder som kanske ska till nyanlända eller också inte, kassarna med barnkläder som jag just nu inte alls vet vart de ska, kassarna med herrkläder som av olika skäl ska till stadsmissionen i Malmö…

… kassarna med tapetrester, gamla och nya, lådorna med älsklingens osorterade minnen från olika delar av livet…

… och utöver det vet jag att det finns oändligt med små fickstorleksspel- och datorprylar kvar i sovrummet, och bokhyllorna i studion är full med böcker om datorer och programmering och annat som ingen här bryr sig om och som också borde sorteras ut…

… och dessutom vill jag sortera i pysselhyllan, för det är ingen här som pysslar längre, och hyllan med ”brädspel” behöver också sorteras, för det mesta där är sånt ingen vill spela, och…

Jag vadar runt i ett kaos av saker som behöver rensas ut och sorteras, och saker som redan är sorterade och redo att skeppas iväg men ännu inte lämnat huset. Ibland försöker jag förtränga det och få tid till att leva. Fast det betyder ju allt som oftast ändå bara att laga mat, tvätta och tjata på barn. Och det där som behöver sorteras och rensas hänger som en boja runt halsen. Jag vill bli av med det, bli klar, bli fri. Men det är så mycket. Det känns som att jag aldrig kommer att bli klar. Som att jag har att välja på att hinna leva eller få plats att leva.

Göra rätt. Sälja. Få in pengar. Hitta rätt mottagare. Saker ska komma till nytta. Tänka på miljön. Spara på resurser. Laga och återanvänd och se till att allt kommer till bästa möjliga användning.

Jag kräks. Mitt huvud sprängs.

Semester, kallas det. Återhämtning. Liv.

Pytt heller.

 

Jag är fortfarande lite arg på dig för det här. Både för att du aldrig kom till skott att börja använda dina studiosaker och få ordning, och för att du lämnade till mig att ta hand om din skit, liksom. Fast vad gäller det senare har jag ändå svårt att fortsätta vara arg. För det där ska ju liksom hela tiden vägas mot annat. Om du hade ägnat sista året åt att göra dig av med saker för att jag skulle slippa så hade det ju blivit mindre tid till att leva tillsammans så länge du fanns kvar, typ.

Det kommer alltid tillbaka till mig själv, hur jag än gör. All skuld och allt ansvar och allt sånt landar alltid hos mig, hur jag än gör. Den enda som lyckades lite med att hålla mig ifrån det var ju också du…

Lagnings- och begagnattankar

Det är lördag. Jag borde sätta mig och laga kläder. Det finns alltid kläder som behöver lagas…

Det blir mer lagning av kläder nuförtiden. Och en bidragande orsak är att vi köper mer begagnade kläder. Begagnade kläder innebär att de redan har en viss nivå av slitning och det därför går kortare tid innan de behöver lagas. Och ju slitnare kläderna blir desto oftare behöver de lagas, och ju svårare blir det att åstadkomma något som håller ihop.

En annan nackdel med att köpa begagnat (utöver att det tar mer tid att leta reda på det man behöver) är att man blir tvungen att acceptera kläder som stämmer betydligt sämre med det som funkar. Just för att valmöjligheterna är enormt mycket mer begränsade. Det innebär att man måste köpa många fler klädesplagg, till exempel många fler par byxor till barnen, för att det faktiskt ska finnas hemma byxor som funkar i alla situationer, istället för att köpa färre byxor som allihopa faktiskt är valda för att funka i alla möjliga sammanhang. Och därför blir lådorna överfulla, och det blir dålig överblick, och trots det finns det egentligen inte ens alltid allt det som behövs.

Och det sägs att de flesta av oss akulle kunna klara oss med de kläder vi har resten av livet. Ja, det gäller väl oss vuxna, då. Men det vete sjutton. Jag har aldrig varit någon storshoppare, och många av de kläder jag har är redan väldigt slitna, och så gott som alla byxor jag har är lagade flera gånger och en del snart bortom all räddning.

Såklart

Vi ska på fyrtioårskalas på lördag och ska packa kläder. Jag frågar fyraåringen:

– Är det några särskilda kläder du vill ha när vi ska på kalas?

Svaret kommer snabbt. Det svar jag egentligen redan gissat på:

– Den röda klänningen!

Förstås. Det är alltid den han vill ha när det ska vara kalas eller fest. Och röd klänning är ju ett underbart sätt att känna sig festklädd :-)

Att överge sina urvuxna kläder

En del i det här med att rensa barnrum är att gå igenom kläder. Eller, det är ju egentligen ett ständigt rullande jobb, men vi tar en extra drive med det. Kläder som är urvuxna ska plockas undan och sparas. Från åttaåringen till fyraåringen, och från fyraåringen till yngre kusiner eller bekanta.

Det där är en ständig kamp. Åttaåringen har i huvudsak tröjor i 134-140 och byxor i ungefär 128. Enstaka plagg större än så. Och så en hel massa mindre.

Han släpper inte ifrån sig kläderna förrän de verkligen är för små. Det innebär att han fortfarande har en hel del kläder i storlek 110-116 (vilket ju ”ska” motsvara 5-6 år), inte minst t-shirts.

Fyraåringen har också en hel del kläder i 110-116, även om han fortfarande har en hel del 98-104.

Det innebär att en del kläder alltså går direkt från åttaåringen till fyraåringen. Och det skiljer alltså fyra och ett halvt år på dem.

Jag funderar ibland över det här med syskon som ärver kläder av varandra. Vi har ju liksom ganska långt mellan barnen. Om man har låt säga två år mellan dem – då kan det ju liksom inte funka att ärva? Eller släpper andra barn ifrån sig kläder innan de är urvuxna?

Har barnen alltid vuxit ur kläderna lagom till skolstart?

Skolstartsdags. Massor med annonser om att köpa nya kläder till barnen inför skolstarten. Enligt Sydsvenskan är skolstarten viktigast för försäljningen för barnklädesbranschen. Och jag hör ju att andra föräldrar pratar om att åka och köpa kläder till barnen inför skolstarten.

Jag fattar inte. Visst, ofta växer barnen lite mer över sommaren, men ändå? De flesta kläder som passade före sommarlovet gör det fortfarande nu, två månader senare. De skor som köptes i våras funkar i de flesta fall fram tills det är dags för vinterkängor.

Vi köper kläder till barnen när det behövs, och när vi hittar bra saker.

Och visst, vissa saker kan jag förstå att det finns extra behov av att köpa på hösten. Ny klass = nya förutsättningar, och därmed kanske nya krav på gympakläder. Eller att man börjar träna en ny sport på fritiden. Men det kan ju knappast vara det som är så avgörande för barnklädesbranschen?

Onepiecens fördel

Jag tycker inte att sådana där heldräkter i joggingtyg är snygga, inte alls, och jag tycker på det hela taget det verkar ganska opraktiskt med sådana kläder också.

Men så i slutet av vårterminen var jag och hälsade på på skolan en dag. Och satt och tittade på när ungarna lekte ute på skolgården på rasten. Killar i normala, lekvänliga kläder. Tjejer i opraktiska kläder – snäva, ömtåliga, och så vidare. En del av tjejerna struntade i klädernas begränsningar och kröp ändå runt på knä i sandlådan. Andra tjejer deklarerade upprepade gånger för mig (trots att jag alltså inte frågat dem) att de minsann inte lekte utan helst bara gick runt och pratade (nu snackar vi 6-7-åringar, alltså), och så visade de upp sina örhängen för mig (också oombett).

Senare samma dag såg jag någon av de äldre tjejerna på skolan i onepiece. Och då kände jag att min uppskattning för detta märkliga plagg ökade drastiskt. Om skoltjejer kan ”få” vara moderiktigt klädda, och ändå kunna leka obegränsade, då är jag positivt inställd.

Dagens lilla glädjeämne: ekologiska kalsonger till barnen

Ibland gläds man åt det lilla ;-) Som att jag idag hittade ekologiska kalsonger till barnen på H&M. Jag har ju skrivit tidigare om att det bara funnits ekounderkläder på ”flickavdelningen” (och att jag just när det gäller underkläder faktiskt föredrar att köpa pojkkläder; de på flickavdelningen är av så märklig passform och typ att jag inte heller skulle vilja ha dem, för övrigt). Men idag fanns det alltså ekobarnkalsonger på H&M! Till och med i flera färgkonstellationer, och till och med i storlek till ”stora” barn.

Kläder eller accessoarer?

Jag letar jacka till åttaåringen. Den han har börjar bli lite liten. Men han vill helst ha något som är ungefär likadant som den han har: typ olivgrön, enkel, i grovt bomullstyg.

Det finns inte.

Jag har kollat ett antal affärer, och letat på nätet, men jag hittar inget av den typen. Det är väl inte modernt. Jackor till stora barn ska nu vara av två typer. Den ena typen är funktionsjackor, som ska skydd mot både vind och vatten. Tunna märkliga material. Konstiga färger. Och vad ska han med sådana multifunktionsjackor? Han ska ha jackan när han leker på rasterna,när han är ute i trädgården hemma, när han är hos kompisar – inte för strapatser på bergstoppar. Regnar det tar han på sig regnjackan.

Den andra typen är de könskodade, som finns i typ 1 och 2. Typ 1 är stora, bylsiga (konvexa), skateiga (?), med psykedeliska hysteriska mönster i massor med färger. Typ 2 är istället konkava, gärna med ett bälte i den markerade midjan, oftast enfärgade, i rosa eller någon likartad färg.

Det är dessa jackor som är moderna. Andra finns i princip inte.

Ändå passar jag på att kolla några affärer till på vägen från jobbet till tåget. Inne på H&M inser jag efter en stunds letande att det i princip inte finns några jackor alls på pojksidan – bortsett från en skinnimitationsgrej, en kavajliknande sak och några jackor jag skulle kalla regnjackor (men det är de nog inte).

Och då slår det mig plötsligt: Klädaffärerna av idag säljer inte kläder. De säljer modeaccessoarer. Visst, de där accessoarerna har ibland stora likheter med kläder, och en hel del av dem kan användas som kläder. Men klädaffärerna har ingen ambition att man ska kunna köpa de kläder man behöver hos dem.

Det är ju på sätt och vis begripligt. Man tjänar förstås mer pengar på att sälja mer. Och om folk bara köpte de kläder de behövde, så skulle klädkedjorna behöva minska rejält. Självklart är det lönsammare att få folk att köpa nya ”kläder”=accessoarer varje år. Det kan man göra genom att kalla det mode. Och det funkar ju att göra så, för de flesta kan numera inte sy sina egna kläder. Vi är utlämnade åt det affärerna säljer. Vill du ha en jacka så får du köpa det som finns – för vem går hem och syr en jacka? Även om man har kompetensen så sticker man ut för mycket från mängden, och det är det inte alla som vågar.

Vi får vänta med att köpa jacka. Åttaåringen själv tycker att den funkar ett tag till, han gillar sin jacka. Har vi tur så kanske nästa år bjuder på ett vettigt jackmode.

Ekologiska barnunderbyxor i plastnecessär

Jag kollade upp Lenas tips om kalsonger på Lindex. Japp, de duger alldeles utmärkt. (Hur gör man för att utmana det ena företaget att göra bättre ifrån sig för att det andra gör det? Alltså, gör det någon skillnad att säga till H&M ”titta, Lindex har, så skärp er, annars…”?)

Extra plus i kanten för att det faktiskt stod ”underbyxor” (alltså inte ens könskodat i namnet) på etiketten.

Vad som däremot kändes onödigt var förpackningen. Istället för bara en prislapp eller liknande, så var de tre underbyxorna nerstoppade i en liten genomskinlig plastnecessär, med dragkedja och allt. Snacka om onödigt förpackningsmaterial… Dessutom kändes det som en ganska märklig plast som jag spontant skulle känna vissa farhågor kring innehållet i.

Hur svårt kan det vara, H&M?

För ett tag sedan skrev jag om bristen på ekologiska barnkalsonger på H&M. Det finns ekologiska trosor till barn, men inga ekologiska kalsonger.

H&M svarade

Gällande plagg i ekologisk bomull så är nu H&M den största köparen i världen av ekologisk bomull. Det är vi jättestolta över och fortsätter såklart vårt arbete med att ta fram ännu mer plagg i detta material (dock finns det idag begränsad tillgång just på ekologisk bomull så vi jobbar också med mycket andra miljösmarta material).

Då det gäller barnsortimentet så gör vi både plagg som underkläder, tajts och tunnare plagg i ekologisk bomull, men även kraftigare plagg typ stickade tröjor i ekologisk bomull. Däremot kan det vara lite olika vad som finns inne i butik vid olika tillfällen.

Men jag hoppas att du håller utkik och gärna frågar vår personal, vissa plagg kan också innehålla ekologisk bomull som är blandat med något annat material.

Och i butik har jag fått det här svaret.

Sedan dess har jag med jämna mellanrum kollat. Åtminstone två H&M-affärer besöker jag med regelbundenhet; ytterligare några besöker jag någon gång ibland. För det allra mesta är det i Malmö.

Ekologiska barntrosor finns nästan alltid.

Ekologiska pojkkalsonger finns aldrig.

Visst, det är ingen hundraprocentig garanti för att det inte finns på någon H&M någonstans. Bara nästan. Men ärligt talat, om det finns en liten undangömd förpackning i en enda affär någonstans i landet, s唦 skulle det vara ett väldigt märkligt agerande, minst sagt ;-) Om H&M verkligen skulle ha ekokalsonger så skulle det ju förstås ligga i deras intresse att kalsongerna faktiskt finns tillgängliga i deras affärer.

Hur svårt kan det vara, H&M? Ni har ju uppenbarligen tillgång till ekologisk bomull”¦

Så: var och när kommer jag att kunna köpa ekologiska kalsonger till mina pojkar, H&M?