En sak jag funderade över när vi traskade runt i London var hur fruktansvärt mycket stenstad det var/är. Vissa delar fanns det verkligen bara stora stenbyggnader och stenlagda och asfalterade ytor däremellan. Stendött. Hemskt. Och på något vis verkade det som att ju finare kvarter desto värre.
Guiden på den guidade bussturen i London sa att London har skitmycket parker; om jag minns rätt sa han att staden består av 40% parker och att målsättningen är att det ska vara 50% om några år. – Men ärligt talat, vad gör det för skillnad om bitarna däremellan består av fullkomligt död stenstad? Och vår promenad genom Kensington Garden gjorde mig inte direkt imponerad över parkerna heller.
Guiden nämnde också att London egentligen aldrig haft någon stadsplanering utan på sätt och vis fortfarande består av medeltida byar och de gator och den struktur som liksom kvarstått sedan dess.
På busshållplatsen Victoria Coach Station, där vi i söndags väntade på en buss som på en och en halv timme skulle ta oss till Lutons flygplats, vandrade mina tankar vidare till städer och deras storlekar. Victoria Coach Station är gigantisk, och med en konstant och enormt flöde av människor som ska med bussar till flygplatser och andra avlägsna platser – till och med en söndag morgon i februari. Man säger ju ofta att det är bättre och resurseffektivare att folk bor i städer än på andra sätt. Men gäller det verkligen oavsett hur stor en stad blir? Borde det inte finnas någon bortre gräns för när en stad liksom blivit för stor och det faktum att man på stadens ytor måste samordna för många människor och deras aktiviteter liksom nåt kulmen, när det blir för komplext och istället äter upp fördelarna?
Ungefär som det här med att en civilisation som blivit för komplex kollapsar, liksom.