Tag Archives: resa till Storbritannien

A year ago – nu är det sportlov igen

A year ago, do you remember?

Robert of Huntingdon berättar för Edward of Wickham: där satt Little John, och där satt Will, och där Nasir – för att övertyga honom om att han var the hooded man som räddade the merry men efter att Robin of Sherwood dödats av sheriffens män.

A year ago, do you remember?

Idag börjar sportlovet. Och jag tänker på sportlovet för ett år sedan.

Då hade vi precis tagit oss igenom förkylningar och förstoppningar och annat. Och trots att det liksom in i det sista verkade smått osäkert om vi skulle komma iväg, så kom vi iväg till England och Wales. Trots den där mensen. Den där mensen som fick mig att tro att jag skulle förblöda på ett hotellrum i Wales, som fick mig att inse att jag aldrig kommer att våga åka iväg på “riktig” semester när älsklingen inte längre finns och ingen annan längre kan ringa ambulansen och ta hand om barnen när det krisar, den där mensen som gjorde att jag åkte ambulans för första gången i mitt liv och sedan tillbringade en natt på universitetssjukhuset i Cardiff och blev kallad “my lovely” fler gånger än vad som skulle varit möjligt att räkna. Och mot alla odds så kom vi ÄNDÅ iväg på The Doctor Who Experience dagen efter, och jag hann upptäcka att Cardiff var en trevlig stad vi skulle vilja återvända till. Och sedan åkte vi till Cotswolds och jag fick alla nerblodade kläder upptvättade hos vänner. Och älsklingen var fortfarande i skick att vara den som körde bil, hela veckan igenom, fastän magen var tjorvlig och han bara åt typ halva portioner stor del av tiden. Och vi åt lokal pubmat i Amesbury och såg sydkustens klippor och bodde på ett fantastiskt vandrarhem och spelade folkmusik i Lewes och träffade älsklingens vänner och traskade runt i Rochester Castle och körde sedan hela vägen in till centrala London med hyrbilen med älsklingen som bilförare och mig som vägbeskrivningsläsare. Och sedan flera dagar i London, med långa museidagar och sightseeing i taklös buss på kvällen.

Och ja, älsklingen var ju inte i fullt skick. Lite för trött, lite för ont i magen. Men i huvudsak ändå alldeles sig själv, bara lite kraftlösare. En bra bit på väg nerför det lutande planet, men lutningen var inte så kraftfull än.

För det gick ju fortare sedan. Allt fortare.

Så obegripligt i efterhand att han körde bil utan problem då. Så ogreppbart att han var död bara drygt två månader senare. Och ändå inte.

A year ago. Do you remember?

Soppa korma

I England upptäckte sjuåringen indisk mat i form av lamm korma och kyckling korma. Så i torsdags kväll lagade han och älsklingen kyckling korma. Jag köpte hem 900 g kycklinglårfilé till deras matlagning. Det blev gott och vi åt rejält. Men det blev en rejäl rest.

Igårkväll kokte jag en ny omgång ris. Och så drygade jag ut den kvarvarande korman med en paprika och en halv purjo samt bättrade på den med några extra vitlöksklyftor och lite färskriven gurkmeja.

Lik förbaskat blev det en rest igårkväll. Ungefär en portion eller nåt i den stilen. Ungefär två köttbitar. Så idag till lunch gjorde jag soppa. Jag plockade bort köttbitarna, stoppade resten i en gryta ihop med en halv liter kycklingbuljong och en påse fryst squash (från trädgårdens skörd ifjol) samt ytterligare en omgång överblivet ris från kylen. Lät det koka en stund, mixade sedan samt rörde i lite överbliven creme fraiche. Och så skar jag kycklingbitarna i mindre bitar och serverade.

 

Ikväll har vi ätit pastasås på julskinkstärningar, julskinkspad, mangold, schalottenlök och grädde.

Stora och steniga städer

En sak jag funderade över när vi traskade runt i London var hur fruktansvärt mycket stenstad det var/är. Vissa delar fanns det verkligen bara stora stenbyggnader och stenlagda och asfalterade ytor däremellan. Stendött. Hemskt. Och på något vis verkade det som att ju finare kvarter desto värre.

Ungefär som i 100koll-experimentet hos E.on, där vi fick lyxigare hus ju mer energi vi sparade – och samtidigt försvann med tiden allt grönt och all trädgård.

Level 19

Guiden på den guidade bussturen i London sa att London har skitmycket parker; om jag minns rätt sa han att staden består av 40% parker och att målsättningen är att det ska vara 50% om några år. – Men ärligt talat, vad gör det för skillnad om bitarna däremellan består av fullkomligt död stenstad? Och vår promenad genom Kensington Garden gjorde mig inte direkt imponerad över parkerna heller.

Guiden nämnde också att London egentligen aldrig haft någon stadsplanering utan på sätt och vis fortfarande består av medeltida byar och de gator och den struktur som liksom kvarstått sedan dess.

På busshållplatsen Victoria Coach Station, där vi i söndags väntade på en buss som på en och en halv timme skulle ta oss till Lutons flygplats, vandrade mina tankar vidare till städer och deras storlekar. Victoria Coach Station är gigantisk, och med en konstant och enormt flöde av människor som ska med bussar till flygplatser och andra avlägsna platser – till och med en söndag morgon i februari. Man säger ju ofta att det är bättre och resurseffektivare att folk bor i städer än på andra sätt. Men gäller det verkligen oavsett hur stor en stad blir? Borde det inte finnas någon bortre gräns för när en stad liksom blivit för stor och det faktum att man på stadens ytor måste samordna för många människor och deras aktiviteter liksom nåt kulmen, när det blir för komplext och istället äter upp fördelarna?

Ungefär som det här med att en civilisation som blivit för komplex kollapsar, liksom.

Märkliga meal deals

När man är i England och vill komma hyfsat billigt undan, så är ett sätt att till vissa måltider leva på mackor. Sådana där trekantsmackor.

Med trekantsmackor i England är det tydligen ofta så att de även finns i en kombination som heter “Meal Deal”. Oftast är ett Meal Deal ganska mycket billigare än att köpa de enskilda beståndsdelarna; ibland är det rentav samma pris för Meal Deal som för bara mackan.

Meal Deal består av 1. en macka (eller ibland ytterligare något alternativ); 2. en dricka och 3. ett snacks.

Mackorna finns förstås i ett antal smaker.

Drickorna är åtminstone på en hel del ställen huvudsakligen olika sorters läsk, nästan alltid delvis sötade med olika (ibland flera) sötningsmedel.

Och snacksen är för det mesta småpåsar med chips, med olika nivåer av bisarra smaksättningar. Enstaka gånger finns även fruktpåsar och liknande som alternativ.

Och alltså, det är ju ett prisvärt lunchalternativ (eller för den delen kvällsmat, beroende på situation). Men vad gör det med folkhälsan om folk äter en liten chipspåse varje lunch?

Med canceristen på semester

Så hur var det då att resa till Storbritannien med canceristen? Ja, älsklingen alltså.

Tja, större delen av tiden har det gått bra. Typ över förväntan. Han har varit med alla dagar. Vi hade ju egentligen räknat med att det skulle kunna komma dagar när han behövde ligga och vila och vi andra fick ge oss ut på egen hand. Fast så blev det i princip inte. Han var med, minst lika mycket som jag, det var han som körde bil (ju), och det var han som tog täten och hade mest koll.

Fast han hade en del ont i magen. Och ju längre veckan led desto mer led han av ont i magen. Ju mindre matportioner funkade. Ju mer besvärligt var det. På lördagskvällen stannade han kvar på hotellet när vi andra gick och åt. På söndagen innan avresan hemåt kunde kan knappt äta någon frukost, han åt ingen lunch före flyget som vi andra utan en liten hamburgare som försenad lunch först när vi kommit till Danmark.

Och idag mår han ännu sämre. Ont i magen. Kräks. Allmänt eländig och ynklig. Han har tappat tråden igen, vacklar runt i vilka kombinationer av mediciner som kanske borde funka – för inga varianter funkar egentligen.

Dag 9: mest tråkigt och väntan

Idag var det den stora hemresedagen. Tidigt upp. Först på plats till hotellets frukost kl 7 – och då hade vi redan packat. Strax före åtta checkade vi ut från hotellet, knatade iväg till tunnelbanan och åkte fyra hållplatser till Victoria samt gick vidare till Victoria Coach station, där vi var en halvtimme innan bussen till Luton skulle gå.

En och en halv timmes bussresa till Luton. Och så incheckning och tidig macklunch och väntan. Flyget gick vid 12.50 och vi var framme i Köpenhamn runt 15.30 dansk/svensk tid. Efter uthämtade väskor gick vi ner till perrongen och väntade på ett tåg som blev försenat i omgångar. Och så slutligen pågatåg och sen taxi sista biten.

Nu väntar jag på tillräckligt med varmvatten för att kunna duscha och tvätta håret.

 

Dag 8: Nästa museum, lite park och så packning

Sista dagen i London har vi tillbringat på Natural History museum. Dinosaurieutställningen har visst varit stängd under den gångna veckan men öppnade igen idag. Så vi har kollat dinosaurier och valar och elefanter och havsevertebrater, och vulkaner och jordbävningar och kristaller och… en massa annat.

Även Natural History Museum är ett gratismuseum, och lite av den kolonialmässiga tanken flödar på något vis in i uppstoppade gamla djur som finns där för människors skull. Men jag gillar naturhistoriska museer, med sina ambitioner att visa så många olika levande organismer det finns och funnits och hur de hänger samman, visa på hur de anpassats och på deras egenvärde.

Problemet uppstår dock när man försöker ta till sig allt, för det går inte – det blir alltid för mycket.

På museet mötte vi även upp med en gammal väl till älsklingen, som sedan slog följe med oss både där och en stund därefter – när vi promenerade genom Kensington Garden (det var inte ett särskilt spännande ställe) och sedan tog en fika.

Sedan åkte vi hem till hotellet och tog det lugnt en stund och packade. Älsklingen hade ganska ont, så jag och barnen gick iväg och åt indiskt till kvällsmat samt köpte med en macka hem till älsklingen.

Nu är det dags att sova.

Åsså kroppen då *peppar peppar*

Efter besöket på Cardiffs sjukhus åt jag den första medicinen i tre dagar. Det hette ju att jag skulle äta den i max fyra dagar men sluta tidigare om jag slutade blöda. Och efter tre dagar var färgskiftningar i flytningarna så små att jag tyckte att jag nog skulle betrakta det som att jag inte blödde längre. Fast det kändes läskigt. Tänk om det var för tidigt. Tänk om jag började blöda igen – vad skulle jag göra då?

Fast jag började inte blöda igen.

Men jag har fortsatt med binda i alla fall. Det känns liksom tryggast så när man hela tiden är på resande fot. Inte förrän natten till lördag vågade jag skippa binda nattetid, och dagtid har jag fortsatt.

Diverse annat lösryckt från Storbritannien

Efter en vecka i det här landet kan man konstatera att människorna här verkar vara ruskigt förtjusta i sötningsmedel. I princip all läsk man hittar, och även en del av det som vid första anblicken verkar vara juice eller juice- och vattenblandning, innehåller sötningsmedel: sukralos och aspartam och en massa andra varianter. Ofta flera tillsammans. Helt omöjligt att undvika.

Det som är betydligt trevligare är att man tydligen har fredagskvällsöppet en gång i månaden på många av museerna i London. Tydligen dessutom enbart för vuxna och med lite extra jippo av olika slag. Så där så att kulturgrejer som museum liksom också blir en fredagsnöjesutegrej. Det tycker jag låter coolt :-)

Dag 7: The British, liksom

Andra heldagen i London tillbringade vi huvudsakligen på British Museum. Och man kan väl säga att det ganska mycket byggde vidare på tankar, känslor och funderingar från dagen innan.

British Museum är, liksom många av de andra stora nationella museerna, gratis att gå in på. Det kan ju på ett sätt tyckas slösaktigt eller vad man ska säga, för det är ju liksom saker det är fullt rimligt att ta betalt för att se. Tanken därefter är att det ju kanske är rimligt att det är gratis för inhemska besökare men att vi från andra länder ju rimligen borde betala. Och därefter tänker jag att med tanke på att väldigt många av sakerna – faktiskt nästan allt, åtminstone av det som drar folk – faktiskt kommer från andra länder, så är det faktiskt fullt rimligt att det är gratis för hela världen att gå in. Och att beslutet att låta det vara gratis för alla kanske åtminstone minskar risken för en verbal revolution från alla länder och människor som egentligen blivit fråntagna sina nationella skatter.

Och nej, jag är inte insatt i frågan. Men det känns bisarrt att ha ett stort British Museum proppfullt med statyer och mumier och krukor och annat från Egypten, Rom och Grekland – och för den delen andra länder. De hör ju inte hemma här! Med vad rätt och så, liksom.

Sedan finns det förstås poänger med att världens värdefulla “skatter” från olika epoker finns spridda på flera ställen i världen, eftersom krig och naturkatastrofer och annat ju kan innebära att allt som finns på ett ställe utplånas, och i det perspektivet är väl dessutom London ett förhållandevis säkert ställe i nuläget.

Men ändå.

Gratis inträde känns i alla fall på något vis aningens mer logiskt när man vägt in hela världen :-)

bpEn effekt av att museet är gratis att gå in på är ju att man måste plocka in pengar på andra sätt. Som VIP-medlemskap, dyra cafeterior och kostnad för mer eller mindre nödvändiga kartor. Men också sponsring. Samsung får mycket reklam på väggarna eftersom appen som kan användas därinne är deras. Och den kommande utställningen om sjunkna städer sponras av … British Petroleum! O ironin i detta…

 

I alla fall: British Museum är stort. Och proppfullt. Och märkligt dimensionerat. Hur många salar som helst med mer eller mindre trasiga statyer från Parthenon är faktiskt ganska tråkigt. Likaså väldigt många egyptiska stayer. Mumier och sånt är ju i alla fall lite intressantare. Men det är liksom en sådan massiv mängd saker och så fruktansvärt mycket information att det ganska snabbt blir information overload. Man blir väldigt trött, helt enkelt. Efter ett antal timmar på museet är man rätt mör.

Därefter tog vi oss till King’s Cross Station och såg den fejkade Platform 9 3/4 som egentligen inte alls fanns mellan plattform 9 och 10 utan bara var en atrapp i stora hallen.

Och sedan åt vi en ytterst försenad lunch på en indisk restaurang nära King’s Cross. Sjuåringen åt sin första Korma nånsin och konstaterade i efterhand att “det var precis den här maten jag ville ha idag, jag bara inte visste det innan”.

Och så promenerade vi bort till Camden och såg oss om lite, innan vi tog tunnelbanan tillbaka till Earl’s Court, köpte någon sorts familjepack på KFC och hade picknick på en handduk på hotellrumsgolvet.