Blankettvals

Tänkte jag skulle fixa vab-ansökan för när jag vabbade häromveckan. Det som gör att man drar sig för att göra det där är allt krångel när man ska fylla i.

För vad är det nu egentligen för telefonnummer som ska uppges när han är i ett annat klassrum än förra terminen? Jag struntade i att ändra det förra gången jag sökte vab, men nu måste jag nog fixa det.

Och nog är det egentligen så att jag fått löneförhöjning sedan sist jag lämnade inkomstuppgift till FK? Men jag ignorerade det sist jag sökte, fastän man fyller i på heder och samvete. För om man ska krångla med alla de där sakerna som att faktiskt ha ett aktuellt lönebesked (man får ju inga utskrifter nuförtiden om man inte själv skriver ut på jobbet) så blir det ju aldrig att man söker vab. Bättre då att det blir sökt och man får lite för lite pengar.

Så. Nu tog jag mig samman och skulle fixa det. Fyllde i hela skiten, svor lite över att det fortfarande saknas frifält för saker man skulle vilja lägga till som info, bockade för på heder och samvete – och blev utkastad och fick börja om.

Tja, det går ju snabbare att fylla i andra gången. Men… jag fick inte skicka in då heller. För jag kunde inte fylla i vilken dag vi hade kommit överens om lönen. Jag minns inte. Och jag minns inte var pappret är – jag har inte orkat sätta in papper i pärmar på evigheter (sorgen och döden har fortfarande sitt på vissa orkesområden, liksom), men pappret kan också ligga kvar på jobbet i min flyttröra sedan vi bytte kontor. Jag vet inte.

Så jag fick stänga ner. Jag kan inte ansöka om utbetalning för vab, för jag vet inte vilket datum vi kom överens om den där löneförhöjningen på några hundralappar.

Jag har slösat bort en halvtimme av min måndagskväll i november på ingenting. Och ja, jag skulle vara surare på det här om jag ens hade ork till det.

Söndagsmorgonstankar i sen november 2017

En SD:are har gjort märkliga hemska uttalanden om muslimer på SD:s landsdagar.

Människor i flödet påpekar – helt riktigt – detta som en del i det lutande planet på väg mot vad som hände i Tyskland på 1930-talet (och andra folkmord i världen vid andra tillfällen). Att vi måste engagera oss politiskt och motarbeta detta.

Och i ljuset av #metoo blir det plötsligt så tydligt. Allt det där som vi alla i hela mitt liv tyckt varit så obegripligt med Tyskland på 1930- och 40-tal. “Hur kunde folk? Varför protesterade de inte? Jag skulle aldrig…”

Jo. För när motståndet är stort, och man riskerar djup smutskastning från alla håll, så är det inte bara frågan om att göra det rätta och protestera. Man är tvungen att väga mot det andra som är i vågskålen: risken att motståndarna bryter ner en psykologiskt så kraftfullt att man själv blir av med sin egen mänsklighet. Och ja, i teorin kan man tycka att det är självklart att man ska det. I praktiken är det inte ens möjligt att stå upp för andra människor om man själv brutits ner.

Ja, jag kopplar ihop områden som ligger långt ifrån varandra. Jag är ingen expert på någotdera området. Kanske har jag helt fel. Eller så har jag rätt.

Vad vi ska göra? Stötta varandra. Lyssna på varandra. Alla vi som visserligen inte alls tycker samma eller ens är lika varandra i övrigt när det gäller intressen och personlighet och annat. Vara rädda om varandra så att vi har ork och kraft att stå upp. Så att vi inte, var och en för sig, riskerar att behöva förlora vår mänsklighet för att vi står upp för det självklara.

Tidskapsel

Trettonåringen vill ha rummet ommålat. Han har tröttnat på den gröna färgen han valde när han var 3½ år och på schablonerna jag valde till honom i den åldern i samspråk med honom. Processen med att tömma rummet såpass att det ska vara möjligt att måla om har pågått åtminstone sedan i somras. Nu är vi komna dithän att det faktiskt går att måla. Gröna väggar ska ersättas med svarta. Alla spår efter murgrönskvistar, kaniner, kor, sköldpaddor, myror och annat ska utplånas på golv och väggar.

Det är i dagarna tio år sedan vi flyttade upp till sovrummen på ovanvåningen. Inlägget om att dubbelsängen till mig och älsklingen slutligen levererats och monterats och vi sovit första natten i vårt nya sovrum är från 23 november 2007. Då hade vi jobbat sedan sommaren 2003 med att isolera taket, sätta träpaneler i taket, bygga innerväggar och måla.

Trettonåringens rum – fast så gammal var han ju inte då – var det till stor del jag själv som gjorde. Det var där jag slutligen reste mig efter nackskadan, där jag slutligen kom igång med att försöka våga göra saker igen och komma vidare. Det gick åt båda hållen: Jag vågade börja göra igen för att jag ville att det skulle bli gjort, och det där måste bli gjort så jag var tvungen att våga börja göra. Typ. Så det var jag som satte panelen där: väggar och snedtak. Det var jag som byggde innerväggar. Det var jag som målade. Det var jag som sprang och letade schabloner hela semestern i Frankrike den sommaren. (Och det finns nästintill en miljard blogginlägg från ovanvåningsbyggandet.)

Det är jag som byggt det rummet. Det är min obändiga vilja och envishet som byggt det rummet och lyfte mig tillbaka den gången. Som så många andra gånger, antar jag.

Jag tycker om rummet. Det är fortfarande fint. Och det tar emot lite, men nu målar jag över det. En tretton- snart fjortonåring vill inte längre ha barnsliga schablonbilder på väggar och golv, det förstår jag också. Så nu målar jag över: helsvarta väggar, helgrått golv.

När jag sitter och målar där vill jag ha musik. Så jag slår på spotify. Och eftersom jag inte vet exakt vad jag vill lyssna på, så känns det rimligt att sätta på deras specialdesignade tidskapsel som ändå ligger överst på sidan.

Det passar bra. Det känns ju ändå som att jag sitter i en tidkapsel där jag sitter, fast i tankarna på då och nu. Och jag får höra Crucify och Tom’s Diner, Tainted Love och Staten och kapitalet, och det som fortfarande är en av världens bästa låtar: Att fånga en fjäril med Lasse och Idde.

Den där sista gör det extra tydligt, det där som liksom hela tiden svävar omkring så påtagligt i situationen: älsklingen fattas.

Men tidskapseln missar den musik som vore det självklara i den tidskapsel som består i att jag målar om ett av rummen på ovanvåningen. För det jag lyssnade på när jag byggde som mest var ganska ofta In lust we trust.

Jag är så trött på…

Jag är så trött på folk som klagar över symbolåtgärder men som egentligen inte kommer med några konkreta motförslag utan mest verkar vilja gnälla över folk som i alla fall gör nåt.

Jag är så trött på folk som gnäller på andras förslag på åtgärder och kommer med tusen invändningar men inte själva gör ett skit.

Jag är så trött på folk som tycker att vi ska utvärdera åtgärder för att se om kanske någon av de andra möjliga åtgärderna skulle vara ännu lite effektivare – och därmed i praktiken uppmanar till att vi ska vänta ännu längre med att faktiskt genomföra konkreta åtgärder, när vi redan haft decennier på oss att göra något och fortfarande alldeles för lite händer och det är riktigt jävla bråttom.

Jag är så trött på folk som tycker att förändringarna ska hända hos någon annan – att det ska ske internationellt, eller hos marknaden, eller något annat, men absolut inte hos dem själva.

Jag är så trött på folk som hela tiden säger att det är för litet – Skåne är för litet, Sverige är för litet, det jag kan göra är för litet, mitt företag är för litet, köttets påverkan är så liten, flygets påverkan är så liten. Ja, alla de där är för små, var och en för sig. Ändå är det allt det smånna tillsammans som gör skillnad. Det finns inte en enda stor åtgärd som kan genomföras och som löser alla problem. Och om det funnes en sådan så skulle vi ändå aldrig kunna få igenom den, för då skulle alla i hela världen behöva vara överens, typ. Det kommer aldrig att hända. Att varje litet område enskilt inte står för majoriteten av utsläppen är ingen giltig ursäkt för att strunta i det.

Jag är så trött på alla usla maskande kommentarer av det slaget. Om du tycker att alla de områden som vi andra försöker förändra är så usla – våra åtgärder, våra argument etc – så finns förstår alla möjligheter för dig själv att se till att något snabbare och effektivare genomförs. Be my guest! Men det behöver hända NU. Inte SEDAN.

Och tills du drar igång och genomför den där fantastiska lösningen som fixar allt, ta och håll käft och sluta gnäll på det vi andra åstadkommer under tiden.

(Gnäller du egentligen för att du inte pallar göra förändringarna? För att du är lat eller bekväm eller för att du vill ha fördelarna av det där som inte kan fortsätta vara på det sättet för evigt? Fine. Men erkänn då det.)

Du kan väl komma tillbaka?

Du behöver inte kunna *göra* saker. Det räcker bra att du sitter där i soffhörnet, dödssjuk och borttvinande. Du kan hålla om barnen ibland, lyssna på dem, lyssna på mig… Bekräfta mig och dem, stötta och vara bollplank. Och i övrigt bara finnas där.

 

Poängen med elcykeln

I år har tydligen elcykeln utsetts till årets julklapp.

Årets julklapp är egentligen ett marknadsföringstrick från handelsbranschen, det vill säga något som ska bidra till att öka konsumtionen i juletid. Många gånger har årets julklapp varit onödiga prylar som inte alls hjälper miljön.

Den här gången är det dock en sak jag faktiskt tycker är bra. Ja, elcykel är en bra sak.

Men från många håll kommer någon sorts ramaskri, som kan sammanfattas ungefär så här:

Varför elcykel? Det duger väl bra med en vanlig cykel? En elcykel drar ju bara onödig energi!

Så uppenbarligen behöver det förklaras varför elcykel är en bra sak. Så här:

Ja, självklart är det bättre för miljön med en vanlig cykel än en elcykel. Men elcykeln är inte tänkt att ersätta vanliga cyklar. Den är tänkt att ersätta bilen.

Du som cyklar till jobb, skola, mataffär, och tycker det funkar bra, du behöver ingen elcykel. Fortsätt du med din vanliga cykel! Det är jättebra!

Men en väldig massa människor cyklar inte till jobb, skola, mataffär. Det kan ha mängder med olika orsaker: Det är för långt, eller för mycket backar, eller de har fysiska handikapp som gör att de inte har kraften som behövs, eller de är helt enkelt för lata eller bekväma. Alldeles oavsett anledning: det är många som kör bil.

En del av de som kör bil i sin vardag tänker nog att de skulle vilja cykla, men att det känns lite för oöverstigligt. Med elcykel kan det plötsligt bli hanterbart för en del av dessa. Alltså: vi kan förmodligen få en hel del människor att låta bilen stå och istället cykla. Om det är en elcykel.

Och ja, för miljön är det en förbättring om vi kan få en del att välja elcykel istället för bil. Både klimat och luft mår bättre av det. Och människorna själva också. Och så blir det ett steg i omställningen, i ändrade normer. Från bilnorm till cykelnorm. Även om det är elcykel.

Jaha, du tycker att de som kör elcykel är lata. Tycker du de är latare än de som kör bil?

Och ja, staten går in och “sponsrar” den som köper elcykel. Tycker du det är värre än att “sponsra” miljöbilar?

Så här är det: vi har problem med att mänskligheten påverkar klimatet. Och det må vara orättvist att gynna dem som är “latare” än du. Men i det läge som är nu så har vi faktiskt inte utrymme att fastna i sånt som att de där dummingarna som är för lata för att göra det mest idealistiska får större kaka av staten. Vi måste titta på de lösningar som faktiskt gör att folk tar steg i rätt riktning. Vi måste få saker att hända. Om sättet att få folk som brukar köra bil i stan att sluta med det är att ge dem en morot så att de går över till elcykel så har vi faktiskt en del att vinna på det. Ja, även du har att vinna på det. Och inte minst människor i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna.

Och de i sin tur kanske inte ens har en vanlig cykel. De kanske tycker du är skitlat som inte går.

Några snabba tankar om högstadieövningen “drömpartner”

För tillfället vandrar det på sociala medier runt en bild på en whiteboard från en niondeklass där killarna (utan tjejerna närvarande; de har gjort samma övning för sig) fått svara på hur de tänker sig sin drömpartner.

Nedan följer min egen kommentar (rakt av plockad från vad jag skrev när bilden dök upp i mitt flöde på facebook ihop med någon lång kommentar):

Jag tänker på när vi hade motsvarande diskussioner, uppdelade tjejer resp killar, när jag gick i högstadiet, och vi skulle klämma fram motsvarande tankar. Jag tror att jag också sa något utseenderelaterat. Inte för att det var det jag tyckte var viktigast, utan för att jag egentligen inte alls hade funderat i de banorna. Jag hade varit småkär någon gång (och det var vid detta tillfälle nog flera år sedan), aldrig varit ihop med någon, och en framtid med en eventuell idealpartner var en långt mer fjärran och irrelevant tanke än eventuella yrkesval, där jag i alla fall hade drömmar om än vaga. Tankar på vad som var viktigt hos en partner var liksom inget jag hade intresse av eller skäl att fundera över.

Ändå var man tvungen att svara. Klämma fram något i den där diskussionen. Och då blev det något utseendemässigt – för det var det lättaste att svara när jag nu egentligen inte hade någon aning.

Och sedan användes de där utseendemässiga bitarna vi sagt för att få oss att förstå hur fel det var att bry sig om utseende. Dvs på något vis blev det ett shame-ande av det jag svarat, för att jag var tvungen att svara något.

Jag tycker ärligt talat det är väldigt mycket begärt att man, i en ålder där man fortfarande håller på att hitta sig själv, skapa en uppfattning om vilka värderingar man själv har, och ännu inte lyckats hitta orden för att uttrycka vem man själv är, ändå förväntas kunna uttrycka vad man tycker är viktigt hos en partner.

November

Det är november.

November är i princip alltid den tyngsta tiden på året, tiden när jag alltid är som närmst att rasa samman, om jag inte rentav gör det.

Nu är det november.

Jag har ett barn vars skolgång mest är en trasselsudd.

Jag har två barn som tappat all ork att hjälpa till.

Jag har ingen att luta mig mot, stödja mig mot, ingen som sitter i min soffa och pratar eller tar hand om.

Jag har tränat två gånger det senaste året, om man bortser från det jag tränat hemma framför youtube under någon period.

Jag är i huvudsak låst härhemma. Vartenda avsteg från att vara hemma innebär trassel, planering, och en stor risk att det ändå inte blir av. Massor med ansträngning för något som riskerar att sluta med bråk, katastrof och inställt i sista ögonblicket.

Jag har inte ork kvar att stå upp för mitt barn när det behövs. Jag har inte ork kvar att stötta mitt barn. Jag har ingen som helst ork att vara inspirerande eller motiverande eller hitta på något.

Jag har knappt ens ork att få tillvaron att gå runt med mat, disk, tvätt. Men det är det jag ägnar mig åt. Disk, mat, tvätt, väcka barn, få iväg barn till skolan, få barn att gå och lägga sig på kvällen… Jag lyckas ganska dåligt på det hela taget.

Och ja, jag har saker jag skulle vilja formulera om olika delar av det där. men jag kan inte formulera mig för tillfället. Orkar inte. Har inte fokus.

Och när man tror att något börjat bli bättre, så rasar det igen. Man ska aldrig börja tro att något är på väg att bli bättre. Man kommer bara att bli besviken.

För det är nedbrytande att stänga av

Skakande vittnesmål från svenska film- och teaterbranschen. 456 personer, däribland stjärnor som Marie Göranzon, Lena Endre och Sofia Helin, samlas i SvD i ett gemensamt upprop mot de kränkningar de får utstå. Här skriver de själva om övergreppen.

Den här synnerligen otrevliga texten finns att läsa i Svenska Dagbladet.

Jag läser texten – och kopplar vidare till minnen av helt annat slag, men från samma sfär: från tiden när jag gick musikalutbildningen.

Minnen från omklädningsrummet efter en danslektion av något slag. Jag var upprörd över attityden från dansläraren gällande någonting. Det kan ha varit den gången hon sagt till mig: “You’re a Gemini, aren’t you?”. Men det kan också ha varit något annat. Alldeles oavsett vad det handlade om så var jag upprörd över att bli tilltalad på att sätt där jag var betraktad som lägre i rank och därmed utan lov att få svara. För nej, jag är inte den som accepterar att man säger saker till mig utan att jag får svara eller försvara mig. Speciellt inte om det är bullshit vederbörande kommer med.

Men de andra, mina klasskamrater eller vad man ska säga – ja, vi var allesammans vuxna människor – ansåg att jag bara skulle låta det rinna av. Att det bara var att acceptera och leva med. Inte ifrågasätta och säga emot. Det var inte mer med det, liksom, skulle man vara i den här branschen så var det bara att vänja sig.

Och minnen från teaterlektionerna, där grundprincipen var att inte spela teater utan verkligen kliva in i och vara personen. Och detta inkluderade sådant som att kyssas. Att verkligen gå in i känslan av att jag är vansinnigt förälskad i den här personen och kyssas på de premisserna. Och nej, det var inget tvång att vi skulle – det var en uppmaning om att det var något vi borde, förr eller senare… så då var det liksom bättre att göra det förr och få det överstökat, typ. (Jag skulle nog säga att det på något plan kan betraktas som ett mentalt tvång.) Jag minns fortfarande den väldigt märkliga känslan av den där kyssen.

 

Ja, jag hoppade ju av, typ i början av mars första året eller nåt sånt. Då var jag ganska trasig inombords, för jag hade – på fler sätt än de ovanstående – gjort någon sorts våld på min egen själ, liksom.

Så jag blev inte kvar i branschen. Och jag blev aldrig utsatt för något av allt det där som beskrivs i den länkade tidningsartikeln. (Och både dans- och teaterlärarna jag nämner ovan var kvinnor.)

Men på nåt sätt känns det ändå symptomatiskt. Sammanhang som kräver att man ska svälja skit och stänga av egna känslor ger en ökad utsatthet – som i sin tur förstås kan utnyttjas.

Och jag ska säkert egentligen vara glad att jag inte pallar med sådana sammanhang.

Don’t kill your darlings – feed them!

Kill your darlings! säger man ju.

Och det har ju jag också gjort ibland (och då menar jag inte bokstavligt; det var inte jag som dödade honom oavsett vad mina skuldkänslor ibland hävdar).  Men ju mer jag tänker på det så tänker jag att det tvärtom är darlingsarna man ska mata och hålla i liv. För det är de som gör saker värdefulla.

Det där som sticker ut. Det som går utanför det rationella och logiska och förväntade. Det som är lite för extravagant, lite för konstigt, lite för ologiskt – det är det som ger mervärde, det som gör det värt det.

Vad skulle böckerna om Narnia ha varit om C S Lewis hade rationaliserat bort garderoben som leder till Narnia och den där lyktstolpen i skogen?

Och för egen del: det där lösryckta textutkastet från nästan tjugo år tillbaka i tiden – det är typiskt sånt där som skulle räknas som en sådan där darlinggrej man borde städa bort. Det är liksom alldeles för mycket – på vissa sätt. Men det är också det som ger nerv och känsla. Och i sig är skäl nog för mig att trots allt fortsätta skriva.

Städar jag bort älsklingarna blir det bara tråkigt och meningslöst.