Reklamen vill att jag ska rensa bort det som klarar torkan

Igår när jag passerade över den kortklippta brända gräsmattan utanför tandläkaren (akutbesök pga bitit sönder en tand) så noterade jag de växter som växte och levde och mådde bra i det gula gräset. Groblad. Och någon sorts potentilla (femfingerört?) som skickade sina livskraftiga revor. Båda dessa var mörkt gröna och såg ut att må ypperligt.

Hemma har jag i torkan på motsvarande sätt funderat över de växter som sett friskast ut i vår gräsmatta. Gräsmattan här har klippts EN gång i år, i början av maj. Och gräset har förstås sett dött och eländigt ut (nu har det hämtat sig lite för vi fick faktiskt riktigt regn häromdagen). I vår gräsmatta är det åkervinda, gulmåra och malva(!) som klarat sig bra som så öar i det brända.

Min fundering igår vid tandläkaren gick i banorna kring vilka växter det egentligen är som lämpar sig att låta bilda mattor. Min fundering här hemma, där jag inte bryr mig om att det ska vara någon lågvuxen matta alls, handlar mer om värdet för insekterna. Men ändå: tåligheten, vilka växter som klarar det här.

Nu dyker det här upp i mitt facebookflöde:

Alltså: jag får reklam för en strategi som går ut på att jag ska rensa bort det som faktiskt är livskraftigt under rådande förhållanden. Inte för att det är saker som gör någon skada, utan för att det inte är gräs. Det ska tas bort för att det visar att det klarar sig.

Tack men nej tack.

Tankar kring värmebölja, extremtorka, skogsbränder – och det stundande valet

Jaha. Värmeböljor som aldrig tar slut. Extremtorka. Missväxt och nödslakt. Skogsbränder i mängder.
Ja, det är det vi PK:iga tröttsamma miljömuppar tjatat om i decennier.
Nej, det är inte vi som stageat det här. Det är mänskligheten gemensamt som gjort förarbetet under ett sekel.

Men nu är vi här. Nu är det så här det ser ut. Det är för jävla varmt. Det är för jävla torrt. Och det där med matproduktion sitter lite risigt till. Och det där som är ännu mer livsnödvändigt än mat, alltså VATTEN, sitter liksom också illa till.

Så här är läget:

Klimatförändringarna kommer vi inte ifrån oavsett vad vi gör. Det är försent. De är här – du behöver faktiskt bara titta ut genom fönstret (eller inte ens det) för att konstatera det.

Men vi kan fortfarande påverka hur illa det blir.

Om vi hjälps åt – inte bara några moralistiska PK miljömuppar utan vi alla – så kan vi bromsa in klimatförändringarna. Se till att den globala temperaturökningen inte skenar.

Om vi skiter i det – då är nog den här sommaren bara en blek föraning om det helvete som är att vänta.

– Men Sverige är så litet!
– Vad gör det för skillnad vad lilla jag gör?

Jada jada. Världen består av enskilda människor. Och nej, det är inte dina inköp i mataffären som avgör om världen brinner. Men jo, det är vi tillsammans.

Våra attityder och val och prioriteringar. Om vi snackar eller gör. Vad vi visar varandra om hur man lever. Vad vi lyfter fram som positivt och vad vi klagar på. Och vilka politiker vi röstar fram.

Det är val i år i vårt land. Snart. Om mindre än två månader.
Kommer DU att komma ihåg den här sommaren – värmen, torkan, missväxten, skogsbränderna – när det är dags att rösta? Hur långt är ditt minne? Hur bra är du på att koppla ihop det du oroar dig över med hur du röstar?

De allra flesta av de stora politiska partierna i Sverige SÄGER att de tycker klimatet är viktigt. (Undantaget är det där partiet som inte vill ha hit de klimatflyktingar som klimatförändringen orsakar.)

Men de flesta partierna vill egentligen inte göra så mycket.

De flesta partierna tycker vi ska lösa det här med klimatet SEN. På nåt annat sätt. I nåt annat land. Med tekniska lösningar som inte finns.
Och de är emot lösningar som kan tvinga folk att göra annorlunda, tvinga oss att ändra livsstil.

Men det är ju det som måste till nu! Vi måste ändra livsstil. Leva på hållbara sätt. Antingen genom frivillighet (då blir det bara vi miljömuppar samt de som redan lever snålt pga fattigdom) ELLER genom styrande åtgärder.

Man kan styra genom att lagstifta så att det blir FÖRBJUDET att göra det som är dåligt. Eller så kan man göra det genom att det blir mycket DYRARE att göra det som är dåligt.
Och ja, varianterna slår förstås olika, sett till hur enskilda personer påverkas.

Oavsett vilket så är poängen att ändra vanor, ändra livsstil.

De politiker som vill stoppa dessa styrmedel – förbud, skatter som gör det miljödåliga dyrt, etc – skjuter bredvid målet.
Man kan fråga sig om de VERKLIGEN bryr sig om klimatet – eller om de bara vet att de måste säga det.

Och ja, vi behöver bygga de hållbara lösningarna också. Och för att det ska hända NU, snabbt nog, så behövs ekonomiska incitament. Det finns i nuläget. Det stora heter KLIMATKLIVET och innebär att kommuner, företag, organisationer etc kan få rejäla bidrag för att göra den omställning som behövs NU. Det är genom Klimatklivet som infrastrukturen för laddning av elbilar byggs ut i rasande fart. Det är Klimatklivet som hjälper många stora att göra de dyra investeringar som behövs för att byta till modern fossilfri teknik.

Och för att få Klimatklivetpengar så behöver man visa att den investering man ska göra hör till de som ger mest klimatnytta per investerad krona. Det är alltså bara de bästa som får pengar. Det är så man driver utvecklingen framåt. Det är så man ställer om.

Utan att gå in på partier så kan vi säga som så att en del partier inte alls vill att det ska gå en massa pengar till Klimatklivet. De svamlar om att vi måste utreda så att pengarna går till rätt saker (HALLÅ! DET RÄKNAS DET PÅ HELA TIDEN!) och så vill de dra ner på Klimatklivet.

Så – beroende på vem som “vinner valet” i höst så finns det en påtaglig risk att Klimatklivet krymper (eller i värsta fall läggs ner). Och nej, det är inte så att de sitter på några andra briljanta lösningar och stora satsningar som dras igång istället.

Nå. Tillbaka. Värme. Torka. Missväxt. Skogsbränder. Klimatförändringar.
Val om mindre än två månader.

DU HAR ETT ANSVAR.

Vem röstar du på? Har du kollat upp vad de konkret tänker göra åt klimatet? Hur de tänker se till att vi dumma lata vardagsmänniskor inte ska behöva fundera varenda dag själva utan istället bygga ett samhälle där det vi gör om vi inte tänker ändå är det som blir bra?

Har du undersökt så att det parti du ska rösta på inte bara svamlar om klimatet för sakens skull? Att de faktiskt har konkreta genomförbara lösningar som gör skillnad NU (inte om 30 år när kanske någon forskare fått fram en lösning)?

Har du kollat upp så att deras svar på olika frågor inte går emot varandra? (Som till exempel att de tycker vi ska lösa flyget med biobränslen – men glömmer att tala om att de enorma ytor som behövs i så fall innebär att vi inte kan odla tillräckligt med mat.)

Människans minne är stundtals kort. Men fram till valet klarar du av att komma ihåg den här värmen och torkan. Och att påminna folk omkring dig om den och hur den hänger ihop med våra val.

Har vi tur så kommer det en bra sommar nästa år. En hyfsat normal svensk sommar med soliga dagar och regniga dagar, varma dagar och kalla dagar om vartannat. Har vi tur så kommer det fler godår innan det blir dåligt på riktigt.
Men vi behöver ändå komma ihåg det här året.

Inte tänka att det var ett undantag som inte visar något. Utan ha det som en ständig påminnelse om att vi måste göra vad vi kan för att bromsa och begränsa klimatpåverkan.
Och som en påminnelse om att vi måste förbereda oss så att vi kan klara det nya normala.

För vi behöver lära oss att leva i ett nytt klimat, med nya förutsättningar. Där vi inte kan odla på samma sätt som innan. Där vi inte kan ta samma saker som innan för givna.
Och vi behöver vara beredda på att dela vårt land med fler.

Och vi ska vara rädda om och tacksamma för det vi har. För vi har det väl förspänt ändå: vårt land är sannolikt inte ett av de som drabbas värst.

Men ja, i värsta fall (ur vårt hänseende) kan det vara vi som inte kan bo kvar.

– ALARMIST! Du överdriver!

Ja, det kan man ju hoppas. Men tyvärr ser det inte ut som det. Tyvärr ser det värre ut än prognoserna.

Detta inlägg är ursprungligen en rant jag skrev på twitter den 17 juli.

Högsommar i maj

Det är den 1 juni. Klockan är snart nio på kvällen. Jag har varit ute och vattnat en stund, och svetten rinner av mig.

Jag minns inte när det regnade senast, men jag tror nog det är ungefär en månad sedan. Vi har haft vecka på vecka med värme, högtryck. Alltså inte majvärme, utan högsommarvärme. Som om det vore juli eller augusti – och då inte ens ett vanligt år när folk klagar över att det är kallt, utan riktigt varmt. Dag på dag på dag.

Jag skriver förstås inte det här för att folk omkring mig behöver veta det. Alla vet det. Det har varit så här i stora delar av landet. På vissa håll har det visserligen kommit regn, men hettan är ändå utbredd. Nä, jag skriver det för mitt eget minne. För att komma ihåg att det var så här det var, det som skulle vara våren och försommaren år 2018.

Jag önskar att jag hade gjort bättre noteringar så att jag hade vetat hur länge det varit torrt och så där. Men nä, det här är inte våren när jag bloggar som jag brukat. Det har inte blivit så.

Vi hade hård vinter. Sen men hård: den slog till i februari och varade in i april. Och sedan hann liksom inte snöhögarna smälta undan förrän det var ordentligt varmt. Ja, här i Skåne. Och sedan gick det på ytterligare ett kick innan det plötsligt var högsommar.

Jag har varit ute och vattnat. Det är torrt, riktigt för jävla torrt. Fast vi har faktiskt inte bevattningsförbud ännu. Så jag har haft på vattenspridaren en stund på ärtor och bönor och majs som jag stoppade i jorden för en vecka sedan. Och så har jag kannvattnat i krukor och på några extra utsatta saker i övrigt.

Det är bra att vi har en fungerande rickepump i vår egen brunn numera. Jag har ställt en murarbalja att pumpa upp i vatten i så att jag kan fylla kanna i baljan. Inte så att det är något fantastiskt vatten i brunnen, och jag har ingen aning om hur det står sig om det blir riktig vattenkris. Men ändå.

Det finns olika sätt att vara i ögonblicket

Den här dök upp i flödet tidigare idag.

Så här står det i anslutning till bilden: “The most profound photo I’ve seen for a long time… Be. In. The. Moment.”

Den är i nuläget delad drygt 270 000 gånger. Och jag gissar på att de flesta som delar den, precis som personen som delade den in i mitt flöde, på ett eller annat sätt vill visa att damen i mitten på bilden, hon utan telefon, är mer “in the moment” än de som har telefon.

Jag delade också bilden. Men med den här kommentaren:

Det finns olika sätt att vara i ögonblicket.

Ni vet mina bilder som jag stundtals slänger på er i mängder? Dels himlar, moln, solnedgångar. Dels detaljbilder på blommor, växter, små saker. Jag har insett att de där bilderna jag tar, de där stunderna när jag fokuserar på att få till en bra bild som fångar det jag tycker är vackert eller fascinerande, de är det närmsta jag kommer mindfulness. För då har jag fokus på just bara nuet, stunden, det jag har framför mig. Då, när jag sitter där i gräset eller gruset med mobilkameran och försöker få kameran att fokusera på rätt ställe. Då är jag bara där – inte vid disken eller jobbproblem eller föräldraproblem, utan i den pyttelilla vinbärsblomman som folk normalt inte lägger märke till.

Folk funkar på olika sätt. Folk befinner sig i nuet på olika sätt. Och det är faktiskt inget som säger att de som står och försöker fånga händelserna med sin mobilkamera inte befinner sig i nuet. Det är inte heller säkert att damen i mitten, utan mobilkamera, befinner sig i nuet. Kanske är det så att hon drömmer sig tillbaka till någon annan händelse i livet som den aktuella händelsen påmint henne om?

Så vad innebär det att vara i ögonblicket? Vad är det man ska uppnå? Vilken sorts varande räknas och vilken sort är fel?

Ibland får jag känslan av att det mer är frågan om att uppfylla någon sorts kriterier om vilket upplevelsesätt som är “fint”.

Nånstans i en citatbok har jag för övrigt ett citat av Kallifatides uppskrivet. Jag kan det inte utantill, men det handlar om att befinna sig i sammanhang där folk dansar och njuter och har roligt men att själv ha fokus på att vilja skriva om det, beskriva händelsen – att själv hellre vilja beskriva (i text i det fallet) än att själv vara med i upplevelsen.
Jag har förstås sparat citatet för att jag själv känner igen mig i det – ja, kände igen mig i det redan när jag skrev ner det, gissningsvis i tonåren.

Igår var jag för övrigt förbi älsklingens grav. Jag satte dit blommor i en vas, och sedan satte jag mig på graven med telefonen och skrev. För jag behövde dela de tankar och känslor jag hade där och då med andra. Kommunicera. Det betydde inte att jag inte var i ögonblicket. Det betydde att jag hade behov av att dela ögonblicket med andra. Låta bli att stänga inne tankar och känslor. Men ja, det är säkert folk som tycker att det är respektlöst att sitta på min mans grav och knappa på en telefon.

Vad min poäng är? Du vet inte hur folk bäst upplever ögonblicket. Du vet inte hur andra fungerar. Du vet inte vad som försiggår i deras huvuden.
Döm inte folk efter om de har en telefon i handen eller inte. Det säger nämligen ingenting alls.

Trötta tankar om smutskastarna i politiken

Jag tänker allt oftare att den viktigaste skiljelinjen i politiken går mellan

1. de politiker som vill förändra saker till det bättre och som har förståelse och acceptans för att andra kanske har en annan lösning eller idé om vägen dit och har en positiv grundsyn på detta och är beredda att lyssna, diskutera, kompromissa och samarbeta, och

2. de politiker som mer är ute efter att sabotera och smutskasta för alla andra.

I de allra flesta partier finns båda typerna. I vissa partier är grupp 2 mer dominant än i andra. Men det är grupp 2 som får väldigt mycket utrymme. Det är grupp 2 som alltmer styr det politiska samtalet. De sår split både i sitt eget parti och andra. De hindrar konstruktiva samtal som skulle kunna leda till ett bättre samhälle.

Och eftersom grupp 2 får så mycket utrymme och får hållas så tystnar bra personer i grupp 1. Både de som redan är aktiva politiker och de som hade kunnat tänka sig att engagera sig politiskt.

Det gör mig ledsen och uppgiven. Och jag har inga bra förslag att komma med. Jag orkar ju inte själv stå upp mot de där smutskastar/mobbarfigurerna. Jag tystnar också, igen, precis som på högstadiet.

Deklarationshelvete och dödsbyråkrati

Det är deklarationstider.

Eftersom min man är död så behöver jag hantera inte en utan fyra deklarationer. Ja, för barnen får ju pension pga att deras pappa är död, och har alltså inkomster. Och min döde man behöver jag uppenbarligen fortfarande deklarera för. Hans inkomst kommer visst från några fonder. Och jag orkar inte kolla upp om det där är nåt som är avslutat eller inte, jag bara utgår från att det stämmer.

Själv går jag tydligen och blir höginkomsttagare pga döden. Ja, jag får ju också pensionsutbetalningar. Och de där pensionsutbetalningarna har förstås sett till att höja beloppen jag ska betala till CSN varje kvartal. Dessutom dras det uppenbarligen inte tillräckligt i skatt. Så utöver att jag ska betala några hundralappar i kvarskatt åt älsklingen så ska jag – som alltid förr fått någon tusenlapp tillbaka på skatten – betala kvarskatt på 17000.

Nå. Jag klickar godkänt och antar att saker stämmer. Jag har inga magiska spännande saker för mig med ekonomin, liksom. Och jag har varken ork eller tid att grotta ner mig i detaljer. Jag har en synnerligen påfrestande föräldratillvaro där jag förväntas ha ork till en väldig massa betydligt mer tyngande saker.

Jag skulle ha behov av ett liv. Påfyllnad av något positivt innan jag drunknar under all tyngd.

(Jag antar av att det här kommer att försämras ytterligare framöver av att jag använt av de pengar döden genererat och betalt av det sista av huslånen.)

Dränerad ekorrhjulsförälder

Hej älskling!

Jag är inte den förälder jag tänkte jag skulle vara eller skulle vilja vara. Förmodligen inte ens den förälder jag borde vara.

Jadå, barnen får mat och allt sånt där.

Det är mitt engagemang som tryter. Orken att hitta på saker (när ändå ingen av dem vill hitta på saker), orken att palla vara drivande i att få dem att engagera sig i hushållsarbete, orken att diskutera viktiga samhällsfrågor etc med dem eller få dem att ha givande fritidsintressen och så vidare.

För om jag ska orka vara den mamman jag vill så måste jag ju själv ha något att ge av. Jag måste ha egen påfyllnad. Och det har jag inte. Det finns i princip ingen och inget som fyller på mig. Det finns bara saker som dränerar mig i olika hög grad. (Att försöka få barnen att medverka i vardagens tråkiga nödvändigheter är väldigt dränerande. Att jämt utföra dem på egen hand är också dränerande fast på ett lite annat sätt.)

Så jag är inte den förälder jag vill vara och borde vara. Jag är inte den person jag vill vara, och då kan jag inte vara den föräldern.

Jag går på tomgång. Laga mat diska tvätta jobba. Få upp barn på morgonen, få barn i säng på kvällen. Meningslöst långsamt ekorrhjul.

Det är inte så här jag vill ha det. Men jag kämpar fortfarande från samma nivå som för två år sedan, traskar runt i samma hushållssörja, i en värld där inget roligt nånsin händer.

Vinter

Vi har vinter. Snö. För första gången på flera år har vi riktig Söderslättsvinter.

Snö. Snödrivor. Infart. Buxbomshäckar.

Snö. Snödrivor. Infart. Buxbomshäckar.

Det började i tisdags (27 feb). När jag på morgonen körde in till kommunens huvudort snöade det inte. När jag hade varit där en kvart och tittade ut genom fönstret vräkte snön ner och det låg redan på marken. (Ja, det var sju-åtta minus sedan flera dagar.) När jag en stund sedan behövde köra hem var det riktigt läskigt på sina ställen, för det blåste mycket också (vindbyar på över 20 m/s sa prognosen), så på de ställen det är fritt blås pga topografin så blev det förstås ingen sikt alls pga både fallande snö och snödrev.

Sedan lugnade det sig en aning, och en stund senare var det rätt okej att köra. Men vid tvåtiden på eftermiddagen tog det fart igen.

Sedan dess har vi varit mer eller mindre insnöade. Ymnigt snöfall. Fykande snö. Inställda skolskjutsar och inställda vanliga bussar i tre dagar. (Delvis inställda tåg också.) Jag har varit tvungen att ta mig in till byn vid ett par tillfällen, och de där få km i bil har varit läskiga nog. Och i affären fick de ändå inte påfyllning av bröd och mjölk…

Nu har det huvudsakligen slutat snöa. Det är vackert vintervitt. Mycket snö. Inte det mesta vi haft här genom åren, men en hel del.

Nej, det går ingen nöd på oss. Vi har mat och el och värme och vatten. I någon mån vill jag mest göra en notering om det här, för jag vet att jag själv om några år vill veta när det här var, liksom.

Keep the channel open

Jag snubblade över den här texten: Zadie Smith: dance lessons for writers.

Jag började läsa den, men kom i ärlighetens namn inte så väldigt långt – det är en lång text, på engelska, och jag var/är trött, och ganska snabbt kom texten ändå huvudsakligen in på personer jag inte i första hand förknippar med dans.

Men den här biten i början vill jag gärna spara:

“There is a vitality, a life force, an energy, a quickening that is translated through you into action, and because there is only one of you in all of time, this expression is unique. And if you block it, it will never exist through any other medium and it will be lost. The world will not have it. It is not your business to determine how good it is nor how valuable nor how it compares with other expressions. It is your business to keep it yours clearly and directly, to keep the channel open.”

(Martha Graham.)

Och: för mig, som ägnat mig helhjärtat åt både skrivande och dansande, så känns kopplingen mellan dans och skrivande på ett sätt ganska självklar. Skrivandet är som att sätta ihop en stor koreografi, väva ihop olika delar med olika karaktär och olika syfte och binda ihop det till något som blir intressant och levande.

Och så den fysiska känslan. Den fysiska känslan av något jag vill förmedla. I dansandet gör jag det på det uppenbara sättet, men i skrivandet letar jag efter de ord som ska kunna få läsaren att känna samma fysiska förnimmelse som jag.

… och egentligen borde jag nog förklara det där bättre? Men jag behöver ägna mig åt mitt brödjobb, och om jag inte trycker på publicera nu så blir det här bara liggande bland utkast.

Nej, jag vill inte flytta

Då och då kommer frågan. Från folk på jobbet. Från mamma. Från andra.

– Du har inte funderat på att flytta?

Det de menar är väl att det skulle vara smidigare för mig att bo någon annanstans, till exempel närmre jobbet, givet omständigheterna.

Det är en hemsk fråga. En fråga som liksom på något vis handlar om att få mig att ge upp det sista jag har kvar.

Dels skulle det förstås innebära en jävla massa jobb att flytta. Jag hinner och orkar inte ens med den kontinuerliga utrensning som behövs i livet. Flyttrensa är på en nivå långt bortom det möjliga.

Fast det är ändå inte det relevanta argumentet. Det relevanta är att det är här jag BOR. Här jag slagit ner mina rötter.

Jag vet att det är fult att bry sig om materiella ting. Och ett hus är materiellt. Jag vet.

Men alltså, här har jag satt ner mina bopålar. Landat. Efter att aldrig ha känt mig hemma någonstans på riktigt sedan jag flyttade hemifrån, så växte jag fast här på nolltid.

Både älsklingen och jag älskade den här platsen och de här omgivningarna.

Det var här vi la vår tid. Vi har skapat det här tillsammans. Byggt in våra drömmar, våra gemensamma värderingar och synsätt. Vi har kämpat sena kvällar med att isolera vinden. Vi har vänt och vridit på bästa lösningar för kök och badrum. Vi har planterat bärbuskar och sparrisrad.

Här bor min själ. I väggar och tapeter och golvbjälkar här finns spåren av honom. Av vår gemensamma livsgärning. Av majoriteten av de år vi fick tillsammans.

Jag. Du. Vi.

Och det tycker ni att jag borde överge? För att det vore mer praktiskt? Slita ut min själ, överge det lilla jag har kvar? Kasta bort allt det vi kämpat med och låtsas att det inte betyder något?

Jag vet att man kan bli tvungen att ta sådana beslut, på grund av skäl man inte råder över. Men att göra det frivilligt?

Och ja, jag vet att ni bara menar väl, ni som frågar. Jag vet.