Tag Archives: rökning

Ibland är det fascinerande hur saker har ändrats…

Jag har de senaste dagarna suttit och tittat på en hel del av extramaterialet till Robin of Sherwood. Det finns bortklippt material – personer som halkar, skrattar, säger fel, men också en massa människor som brister ut i avancerade sångnummer eller spelar varandra spratt. Det finns långa intervjuer från 15-20 år senare. Och det finns “at location”-reportage av olika slag från när inspelningarna gjordes.

I något av de där “at location”-reportagen var det plötsligt någon som stod där med en cigarett i handen medan hon fixade med Marions dok eller slöja – cigaretten rakt upp i ansiktet på Judi Trott, och det verkade inte bekomma Judi; det var helt uppenbart något som var helt normalt och inget att reagera på. En stund senare var det Michael Praed som stod och slörökte en cigarett mellan han fick regi. Och vid något annat tillfälle tror jag det var Robert Addie.

För mig känns det väldigt väldigt märkligt att se.

Och mitt antagande är förstås att det handlar om att attityden var en annan för över trettio år sedan, som det ju är frågan om. Jag minns det som att folk rökte mycket mer och överallt på den tiden. Å andra sidan så har jag i nuläget väldigt få bekanta som röker (i alla fall vad jag vet) – och jag vet ju av gammal vana att varken jag eller min bekantskapskrets är särskilt “representativa”.

Men det blev liksom så väldigt “in your face” (rent bokstavligt, nästan). Så ovant. Så stor kontrast till Sherwood-skogen.

Det känns märkligt att säga, men det nästan äcklar mig. – Fast det vär väl egentligen sunt…?

 

Är du flygberoende?

Jag har aldrig flugit särskilt mycket. Så jag har väldigt svårt att förstå folks flygande kors och tvärs. Det är så många människor som ser flygandet som något fullkomligt självklart och naturligt. Något man liksom int ens reflekterar över utan bara gör, nästan som att äta frukost, utan att alls fundera över negativa konsekvenser eller ens fundera över att det är något att fundera över.

Som sagt var, jag förstår inte. Men jag vet inte ju inte hur det är. Jag har ju liksom i princip inte testat.

Ungefär som jag inte har testat att röka. Jag förstår inte poängen med att röka. Jag förstår inte att någon nånsin testar, när ju alla vet att det är farligt.

Eller som att jag aldrig testat att dricka alkohol (jag drar gränsen vid ungefär 2-3 volymprocent), mer än typ av misstag.

Jag har inte testat. Jag vet inte vad jag missar. Och alltså har jag enligt många inte ens rätt att uttala mig. Ska man få lov att uttala sig så ska man själv ha testat, själv se fördelarna eller ha skaffat vanan. Att redan från början avstå från det man vet är skadligt eller dåligt anses vara ett märkligt alternativ; rätt att uttala sig om att något är dåligt får man enligt en del bara om man själv testat och sedan valt att sluta/låta bli.

Och när jag grunnar på detta så slår det mig att likheten även i övrigt nog är relevant. Kanske är det så att många människor faktiskt utvecklat ett flygberoende? För nog påminner det lite om ett beroende, det här att räkna med att snabbt och lätt kunna ta sig iväg till fjärran platser på några timmar, att resa till London över en helg eller till Thailand för en vecka eller två, eller för den delen tjänsteresor till USA eller sydeuropa eller Kina flera gånger i månaden. För att inte tala om alla idrottsstjärnor, som befinner sig på nya platser var och varannan dag. (Eller reser våra olika landslag tåg mellan sina olika matcher och tävlingar? Jag ska erkänna att jag inte kollat upp detta. Jag antar helt krasst att det inte ens skulle vara möjligt att ha tävlingar så ofta och på så olika ställen som de har om de skulle förflytta sig långsammare.))

Ja, jag tror att många människor utvecklat ett långtgående flygberoende. Och eftersom det är ett så pass nytt beroende så är det nog många som inte ens vill se det. Dessutom anses det väl fortfarande lite fint, lite hippt, att hålla på så där. Ungefär som rökning en gång i tiden.

Det sägs att suman av lasterna är konstant. Och jag inbillar mig att rökningen har minskat. Har folk i västvärlden, som kollektiv betraktat, ersatt rökningen med flygning?

Om det nu är frågan om ett beroende, så behövs det förstås hjälp. Jag hade velat skriva rubriken på det här inlägget “Är du flygberoende? Lugn, det finns hjälp att få!”. Men tyvärr gör det väl inte det?

Och om nu summan av lasterna är konstant, så måste väl grejen snarast vara att ersätta beroendet med något annat. Ett beroende som är mindre skadligt för miljön. Några förslag?

Mina beroenden? Tja, böcker, kaffe, te. Men framför allt kanske skrivande och sociala medier.

“Sköt dig själv och skit i andra” – sorry, men så funkar det inte när man har ett gemensamt samhälle

Jag kommer gåendes på trottoaren, på väg mot tåget. Framför mig på trottoaren går två damer/kvinnor. De går lite långsammare än mig; den ena leder en cykel, den andra (närmst vägen) röker en cigarett.

Eftersom jag vill gå raskare går jag förbi dem på vägsidan, alltså går ut ett steg i den biltomma gatan under några meter, för att komma om. Gör en omkörning, liksom.

Just då kastar rökaren iväg sin fimp, och träffar mig, som då är snett framför henne.

Hon hasplar ur sig en halvhjärtad ursäkt.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om att jag blivit träffad. Däremot stör det mig med alla människor som tycker det är okej att slänga ifrån sig sina fimpar precis där de går och står. Så just idag bestämmer jag mig för att faktiskt säga något. “Du vet att fimpar innehåller en massa farliga ämnen?” börjar jag, ganska snällt.

“Skit du i det”, får jag till svar, riktigt surt. “Sköt du ditt så sköter vi vårt.” Båda två bidrar med ett antal sådana uttalanden, fast hon med cykeln är otrevligast.

Jag är ju på väg till tåget och dessutom inte alls på humör att stå kvar och diskutera i en diskussion som helt uppenbart bara kommer att gå åt fel håll. Dessutom är det alltid skitsvårt att i en sådan situation hitta de rätta orden, och frågan är om det är meningsfullt. Jag påpekar nåt om att världen är allas vår tillsammans, men får bara höra fler varianter på “skit du i det” och “sköt du ditt”.

“Och vad gör ni när världen går under?” undrar jag.

“Då går världen under. Bry du dig om ditt så bryr vi oss om vårt.”

Ja, vad säger man?

Det är först en halv minut senare, när jag hunnit en bra bit till, som jag kommer på vad det är jag skulle sagt, om jag hade kommit på det och hade vågat. Men nu får jag nöja mig med att skriva ner det här:

“Bra. Jag sköter mitt och du sköter ditt och alla andra sköter sitt. Och den dagen du får lungcancer så får du varken mina eller någon annans pengar till sjukvård utan får betala det helt själv, och du får ingen sjukpenning eller liknande. För jag skiter i din cancer, den har du förvållat dig själv, och jag vill inte att mina pengar ska gå till det.Är det så du menar? – Men nej, så gör vi inte. Vi har ett samhälle gemensamt, och det innebär att INTE var och en sköter sitt, utan alla får gemensamt ta konsekvensen av varandras handlingar. Jag och alla andra får vara med att betala för din sjukvård, jag och alla andra får leva med konsekvenserna av att du kastar fimpar omkring dig, och då är det faktiskt både min rättighet och min skyldighet att försöka få dig att låta bli att kasta fimpar. Och det är din skyldighet att åtminstone ta ansvar för att inte skada andra, även om du envisas med att skada dig själv.

Jag har inte ens lagt mig i din rökning. Jag må tycka att det är dumt att röka, men det la jag mig inte i. Jag la mig i det som rör mig och alla andra.

Eller när du tycker du man får lägga sig i? När någon stjäl? När någon misshandlar någon annan? Ska man sköta sig själv då också?

Vi har ett samhälle tillsammans. Och grundprincipen för det är att sköta saker tillsammans och inte skita i någon eller något.”

Men nej, så får man ju inte säga. Det är inte okej att kritisera folk för att de skräpar ner med sina fimpar. Det är inte okej att kritisera att folk skiter i miljön och i konsekvenserna av sitt handlande. Det är inte okej att kräva att folk tar ansvar.

Är det bara jag som tycker det är konstigt?

_________________________________

“Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu, det där att komma på försent vad man borde sagt” /Lars Winnerbäck

Till alla rökare

Nu blir det reklam! För här kommer lösningen på era problem :-)

(Ibland är det någon nytta med Facebookreklamen, märkligt nog. Intressant att det var just detta jag skulle finna intressant – jag som aldrig har rökt.)

Rökning, fimpar och nedskräpning

De allra flesta människor vet att man inte ska slänga skräp omkring sig “i naturen”. Och då naturen i vid bemärkelse – snarast avses det offentliga rummet, eller utomhuset. Man ska helt enkelt inte skräpa ner. Inte slänga tidningar, muggar, flaskor eller vad det nu kan tänkas vara på marken.

I princip alla vet detta. Och de flesta, om än inte alla, följer detta.

Men en sorts skräp verkar av någon anledning vara mer accepterat att slänga, just där man råkar befinna sig. Åtminstone just av dem som använt skräpet.

Ja. Rökare. Fimpar.

Väldigt många rökare verkar tycka att det är helt OK att bara släppa fimpen (eller den nästan orökta cigaretten, om de av någon anledning måste sluta när de nyss börjat – till exempel för att tåget kommer) precis där de står. De försöker inte dölja det. Och ibland bryr de sig inte ens om att släcka cigaretten ordentligt. På en del ställen där folk frekvent står och röker bildas det efterhand drivor. Och det absolut vanligaste skräpet man hittar i sanden på stranden – nästan garanterat vid varje strandutflykt – är fimpar.

Hur tänker dessa rökare? Vem tror de ska städa upp? Eller tror de att fimparna snällt bryts ner efter några dagar eller en vecka? Det gör de inte. Dessutom innehåller de kadmium.

(Självklart inser jag att inte alla rökare gör så här. Det finns alltid undantag.)

Mer om rökning.

Jag har aldrig fattat det här med rökning

Ingen kan väl ha missat att det är farligt att röka? (Om vi nu bortser från riktigt gamla människor och barn som är så små att det ändå ännu inte är aktuellt för dem att börja röka, typ under fem år eller så.)

Och om man man nu vet att det är farligt – varför börjar man då röka?

“Tack för att du fick mig att sluta röka!”

Igår när jag pratade med min mamma i telefonen, så sa hon, innan vi skulle sluta, “Din pappa vill prata med dig också”.

Å, men visst. Fast det lät lite ramatiskt, eller allvarligt, eller i alla fall seriöst. Vad ville han ha hjälp med? Eller vad behövde jag ta ställning till? Eller…? Ja, NÅGOT var det uppenbarligen…?

Så kommer pappa till luren.

“Tack för att du fick mig att sluta röka. Det är så skönt nu när man ser hur många människor omkring en som drabbas av KOL och annat.”

Å. Jo.

Jag var inte gammal den gången, kanske ett par år. Och sa till pappa att han luktade illa när han rökte/rökt. Och då slutade han.

Äsch, det var så lite. Eller nåt.

Men visst, ett tack så där knappa trettio år senare känns ändå bra