Förlösande tårar

Jag bråkade med Simon imorse.

Först ville han titta på morgonbarnprogram, och han deklarerade själv att han inte skulle bråka sedan när det var dags att äta etc. Så han fick titta.

Sedan, när jag sa att nu får du inte titta på fler program, nu är det dags att komma och äta – så blev han självklart tvärsur och arg, och när jag påtalade vad han tidigare sagt, så skrek han ”Ja, men jag har ångrat mig nu!”.

Ja, sedan var det igång. Han skulle allt annat än äta. Skulle hinna allt mellan himmel och jord, fast det började bli ont om tid. Och när han lovade att gå upp och klä på sig – så gjorde han förstås inte det, utan satte igång att klippa och pyssla på sitt rum.

Det blev tajt om tid. Och jag var nog ovanligt brysk. Struntade i att försöka prata och förklara. Tog på honom kläder snabbt och effektivt. Ignorerade gråt och skrik – samt gormade tillbaka.

När han inte öppnade munnen när jag skulle borsta tänderna, så sa jag att nä, då får det vara, då borstar jag inte dina tänder. Och vidhöll, trots hans gastande om att han inte ville ha hål i tänderna.

Vi kom iväg. Fick honom avlämnad hos dagmamman. Och i mig hade jag en del ilska (fast den mesta hade jag nog släppt ut), men framför allt en hel massa gråt.

Körde in till tåget.
Första biten satt den återhållna gråten kvar inne i mig.

Lasse på skivan i bilstereon.

”Du växte upp i det lilla landet
Du känner doften av skrapsår och grus
Av skogens nässlor och bäcken därigenom
Mellan rader av symmetriska hyreshys

Där hade nån slagit i spaden och drömt en dröm
Men det är ingenting som märks där idag
Där gror nu bara drömmen om en väg därifrån
Ett annat liv, ett annat jag

Den stan hade inga visioner
Inga öppna hav, ingen kust
Inga salta historier i väggarna
Inga svindlande höjder, ingen lust

Känner du hur längtan tar
Hur du sträcker dig och stretar
Bakom varje hög av sand
Finns guld för den som letar
För den som letar…”

Det börjar lossna, lösa upp något inombords, släppa fram någon sorts tårar. Tårar som vill ut.

”…men i en etta i det högsta huset
rullar inlandsisen in
Vart ska du gå, vad ska du göra med tiden,
med alla tusentals nätter och dar?
Ska du schemalägga hela livet
eller ha din rastlösa frihet kvar?”

Jag har ju svaret inombords, vet så väl, vet vad jag valt. Men ibland lever man upp inte riktigt upp till sina val. Och ibland behöver man bli påmind.

 

”Jag stängde aldrig nånsin några dörrar
Jag bara gick ut
Och du fråga och jag svara
‘Det är klart att jag saknar en dag som förut’

För det kanske känns svårt när ljuset har släckts
Vi är mitt i vår mörkaste tid
Det kanske känns hårt, men när minnena väcks
Kan jag fortfarande höra ditt liv” (Lovesång)

Det lossnar. Förlösande gråt. Upplagrad gråt. Inte egentligen gråt från den gångna morgonen. Mer av gråt som liksom förbinder mig med livet. Som släpper fram mig, känslor.
Jag har nog stängt in mig själv lite?

”…man saknar inte sånt som man har…” skrålar Lasse på stereon.

Det är svårt att förklara. Men det var länge sedan Lasse-pojken fick det att lossna för mig på det viset. Länge sedan textraderna nådde in i mig på det viset. Inte för att jag kan se att de knyter an till något särskilt, till något som är särskilt aktuellt eller så. Men de rör vid någonting, djupt inuti.

”Tro, ork och lust är lätt att tappa
Lätt när stora drömmar trängs med saknaden
Och vinden blåser hårt emot din kappa
Men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

Håll ut! Håll ut!
Förr eller senare spricker en bubbla
Håll ut några dagar till” (Håll ut)

Och det är så skönt när bubblan spricker.
Det är så skönt att gråta.
Så förlösande.

”Guld är inte det enda här som glimmar
När jakten går på allt som liknar räddningen
Och lyckan varar bara några timmar
Det är inte den vi söker, inte den min vän”

Jag sitter där i bilen och gråter.
Jag vill egentligen sitta där och gråta hur länge som helst. Men jag måste gå till tåget… har inte tid att missa det.

”…förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *