Tag Archives: sertralin

Sertralinet och barnet

Ibland i det kaos som är, med en sjuåring som har kraftfullt humör och stundtals mår väldigt dåligt, så vandrar mitt huvud förbi de där mörka tankarna: Är det mitt fel, för att jag åt sertralin när jag var gravid med honom? Är det nu vi ser effekterna? Om han kommer att dras hela livet med riktigt jobbiga tankar och känslor, är det mitt fel?

Men jag vet ju inte.

Det jag vet är att om jag inte hade vågat mig på en graviditet med sertralin så hade han aldrig funnits.

Det jag vet är också att en hel del av det som spökar för honom, triggar honom och så, är saker jag känner igen från mig själv och från min egen barndom. Inte så att det är en kopia, men jag kan liksom se en del likheter.

Och sertralinet har gett båda barnen en uppväxt med en stabilare mamma än vad som hade varit fallet annars. Vilket i sin tur bör ge ett stabilare bagage för dem.

Det kommer aldrig att gå att veta om jag bidragit till det här mer än med mitt genetiska och miljömässiga arv. Jag har gjort det bästa jag kunnat utifrån kunskap och situation.

Men jag kommer alltid att undra. Eller i alla fall när han har det jobbigt och besvärligt.

Undrar om de som medicinerar för somatiska/fysiska åkommor under graviditeten också funderar över om de borde låtit bli?

Längre om samma: Om inte om vore [Försvarstal]

Mer om plats och vara sig själv

Apropå det, så var vi på utvecklingssamtal för elvaåringen nyligen, och fick höra om hur bra det är att han frågar och är intresserad och vill veta hur saker hänger samman och verkligen förstå. Sådan som jag också är. Sådan som jag under flera perioder i livet fått veta är något dåligt, att jag tar för mycket plats. Jag är fortfarande sådan – eller snarast igen, för jag har fått kämpa mig tillbaka – och jag skäms fortfarande till viss del när det är jag som frågar för mycket och har för mycket åsikter.

Och apropå det, så oroade sig sexåringens lärare häromdagen över att han har lite orosutbrott, och då berättade jag att jag själv har en orosproblematik och äter sertralin – och då blev hon lugnad, för hon menade att då är vi föräldrar som har lite koll och inte missar att se eller står lamslagna. Min yngsting har en lärare som ser mina erfarenheter som en tillgång, istället för något negativt.

<3

Aldrig riktigt slut

Det händer ibland att jag tänker att jag borde dra ner på sertralinet. Jag har ätit sertralin utan uppehåll i fyra år eller nåt sånt nu senaste omgången. Och tillvaron är väl på sätt och vis stabilare än den varit typ… nånsin. Alltså både mentalt och i yttre omständigheter. Så jag tänker tanken: jag borde säkert försöka minska dosen, det borde ju gå att leva med mindre sånt.

Fast det måste jag ju rimligen diskutera med vårdcentralen. Och det är så mycket annat, och jag orkar aldrig ta mig samman och kontakta dem om det. Man får sitta i evighetslånga telefonköer för att ens få prata med växeln. Och sedan ska man få en tid, som ska passa in med tillvaron, och det lär ju dröja några veckor, och… ja, nej, det är inte tillräckligt högprioriterat…

Jag vet inte vad det är med mig, egentligen. Nu, alltså.

Egentligen mår jag väl bra, tror jag? Eller, jag kan inte sätta fingret på det.

Ja, det har varit rörigt, geggigt, trådigt på jobbet, länge nu. Känns som att jag aldrig får ordning på något eller blir klar med något, som att det alltid far runt för många bollar. Fast det är nog sant, liksom, att det är så – det är liksom inte jag som är orsaken – väl? Och jag skulle behöva… komma ikapp är inte uttrycket, men ändå.

Fast det var inte jobbet jag skulle skriva om nu. För det är inte det som skaver eller klämmer eller irriterar.

Som sagt var, jag vet inte riktigt vad det är. Men jag har på något vis tappat tråden. Tappat målet. Vet inte vad jag vill eller vart jag är på väg. Eller känner ingen riktigt vilja att sträva ditåt, vartåt det nu är. Har inget som driver mig ditåt. Och utan drivkraft går det trögt, minst sagt.

Jag har så svårt att sätta fingret på vad det är. Och grejen är att jag inte ens säkert kan svara på om det är bra eller dåligt. Eller jo, det är jävligt jobbigt. Men samtidigt tror jag att orsaken delvis är en massa bra saker. Som allt det här som Robin rivit upp. Och ett allmänt uppdämt behov av saker jag tyckt varit onödiga eller prioriterat bort. Det är förmodligen i längden jättebra att få väcka liv i en massa sådant. Fast det gör mig ömtåligare. Får mig att famla. Den utstakade vägen är inte längre självklar; snarast försvinner den i dimman. Och jag lyckas inte motivera mig till att hålla mig kvar uppe på den där vägen som består av diska, tvätta, laga mat – den känns inte viktig nog och ger ingen kraft av sig själv.

Jag behöver längtan och vilja och mål och mening…

Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp
Men ändå, där vi gick, hon skratta’ till och prata’ på och höll sig vaken

Hon sa: “Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort vad dom har tänkt
För jag vill inte bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än”

(Lassepojken, i vanlig ordning :-) )

… men hittar det inte. Även om jag förnuftsmässigt vet vad som borde vara målen, så är det inga av målen som funkar i praktiken eller ens lyfter mig över ytan.

Jag försöker med att fylla kropp och själ med Tori Amos. Det hjälper, åtminstone för stunden, åtminstone för att ge allmän kraft och livslust. Men jag får slåss med näbbar och klor och försvara min rätt att lyssna på musik, för musiklyssnandet är konkurrensutsatt mot barnens önskan att spela TV-spel och se på TV och film – och det är ju så lätt att prioritera bort sina egna oväsentliga behov då :-(

 

R: The target is too far, my aim is lost!
H: Then aim again.
R: For what purpose? To what end?
H: There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

Ja. Men hur?

Nu är det höst och allt är mörkt, jag skriver brev till fröken Svår
Jag måste fråga hur det går, jag måste veta hur hon mår
Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta

Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut

Medikamenter och droger – en genomgång av mina nödvändigheter och “beroenden”

Jag tar dagligen sertralin, nu senast sedan november 2010. Sertralin ett SSRI-preparat, åtminstone förr kanske mer känt som zoloft. Men substansen heter sertralin, och de allra flesta varianter heter sertralin och så med tillverkarens namn i slutet. “Sertralin Ranbaxy” eller “Sertralin KRKA” till exempel.

Läkaren skriver normalt ut den sorten (det märket) som är billligast för tillfället. Men innan jag hinner till apoteket har en annan sort oftast hunnit bli billigare, och apotekspersonalen frågar om det är okej att byta Sertralin ditten mot Sertralin datten. Vilket jag förstås brukar gå med på. (Det kan säkert finnas goda skäl att välja en viss tillverkare hellre än de andra, gällande tillverkningsprocesser och arbetsvillkor och sånt där, men det har jag ju inte en chans att veta något vettigt om ändå.)

Nu senast hette den billigaste sorten inte alls Sertralin. Det ÄR ju förstås sertralin, men den här sorten heter Oralin.

Det känns som ett märkligt namn för mig. Snarast som ett väldigt ospecifikt namn. Oralin – det måste betyda att det är tabletter man tar i munnen? Och det gör man ju trots allt med de allra flesta tabletter? Det känns ganska märkligt, men nu är det alltså Oralin jag tar sedan några dagar före jul.

Jag tar också Movicol för min mage. Jag försöker trappa ner och hoppar numera över vissa dagar. Movicolen är inte det billigaste alternativet på apoteket. Så där får jag alltid frågan om jag ska byta till det billigare alternativet. Men det gör jag inte. För det billigare alternativet är smaksatt, med syntetisk apelsinsmak (läs för övrigt också om skogsbärssmak). Movicol i sig är inte gott, men jag har för länge sedan vant mig vid den smaken och reagerar inte alls längre. Den syntetiska apelsinsmaken på det billigare alternativet är däremot vidrig, och den lyckas jag inte vänja mig vid. Jag betalar med glädje några tior extra för att slippa äckelapelsinen. (Jag ska kanske förtydliga att jodå, riktig citrussmak tycker jag om.)

Att ta sertralin har för övrigt vissa nackdelar. Man ska inte kombinera med NSAID (ipren och liknande). En jäkla tur med andra ord att jag numera inte behöver ipren mot mensvärk. Mitt ryggonda nu skulle kunna ha inslag av muskelinflammation, men jag kan inte stoppa i mig ipren och se om det går över. Häromdagen kom jag dock på att jag skulle kolla upp om det är okej att använda ipren gel trots SSRI. Så jag kollade FASS – och tack och lov stod det inget om interaktioner av det slaget på ipren gel. Så nu gör jag ett försök på det och ser om det kan få ordning på min rygg.

Apropå SSRI och interaktioner, så är Atarax min vän. Atarax, som ju egentligen är ett gammalt antihistamin, men som också har lugnande och ångestdämpande effekt. Som till exempel hjälper till att ta en igenom de där första sertralinveckorna. Sedan flera år tillbaka har jag ett par Atarax liggande i plånboken. I fall att. De är fantastiska på att ta toppen av ångest och hindra mig från att fastna i onda spiraler. Och det är en trygghet at veta att de finns där. Ifallatt.

________

Sedan blir det förstås en del alvedon/panodil mot huvudvärk och liknande ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att behöva ta en massa tabletter, jag känner mig beroende och det känns som ett nederlag. Så därför försöker jag hålla nere på det jag kan, och det är alvedonet. Vilket innebär att jag ofta väntar längre än jag borde, och då hinner huvudvärken bli värre.

Om inte om vore [Försvarstal]

När jag väntade vårt andra barn medicinerade jag med sertralin. Ibland får jag rysans dåligt samvete för det.

Jag hade mått dåligt ett bra tag, varit sjukskriven för ångest och depression, och både fått medicin och haft en samtalskontakt under lång tid. Samt börjat må bättre – men inte tillräckligt bra. När vi funderade på att försöka skaffa ett barn till så diskuterade jag både med samtalskontakten (som i sin tur diskuterade med läkare) och med min läkare på vårdcentralen. Plus att jag läste på en massa. Kontentan, utifrån kunskapsläget då, hösten 2007, var att det skulle vara OK att bli gravid med sertralin, och OK att fortsätta ta sertralin under graviditeten. Det fanns inget som tydde på några påtagligt ökade risker för barnet. Möjligen kunde det förekomma abstinens för barnet om man fortsatte fram till förlossningen och barnet alltså fick sluta tvärt, och det kunde uppstå andningsproblem och liknande vid födseln. Om man inte slutade innan dess, alltså.

Det var alltså ett väl avvägt beslut att bli gravid vid den tidpunkten, under de förutsättningarna. Och jag bestämde mig för att lita på den information jag fick och som fanns att tillgå, istället för att tänka alltför mycket och oroa mig. Och självklart var jag medveten om att kunskapsläget kunde ändras – men ett beslut måste ju alltid grundas på den kunskap som finns när beslutet ska tas. (Jag har skrivit massor om detta beslut en gång i tiden.) Jag blev alltså gravid, och fortsatte med sertralinet under två tredjedelar av graviditeten, varefter jag fasade ut det ganska långsamt.

Men ibland får jag ändå ruskigt dåligt samvete, och tänker “vad fan har jag gjort”. Som idag när jag såg Ekstrabladets löpsedel om nya rön i Danmark (hur de få fall som rapporterats alls kan anses som signifikanta och säkerställda, rent vetenskapligt, begriper jag inte – men det hindrar mig förstås inte från lätt ångest). Eller när jag häromsistens läste på wikipedia om eventuella risker för låga serotoninhalter i framtiden för barn som mitt.

Kanske var det ett dåligt val jag gjorde. Kanske borde jag inte. Mitt samvete tycker, trots att jag gjorde vad jag kunde då, att jag kanske inte gjorde rätt.

Men då måste vi titta på alternativet. Alternativet hade inte varit att jag hade slutat med sertralinet. För hade ag inte fått beskedet att det var OK med sertralin under graviditeten, så hade vi aldrig försökt bli gravida då. Ja, jag är helt säker :-) Och då hade inte vår underbara yngsta son funnits. Jag hade aldrig fått gosa med honom på morgonen. Han hade aldrig kunnat rätta mig när jag inte minns texten på en sång. Vi hade aldrig kunnat rensa ogräs ihop, eller laga mat, eller bygga pärlplattor eller plocka blommor eller titta på småkryp. Han hade inte kunnat skrika vansinnigt över att han inte får sin vilja igenom, eller på alldeles egen hand gå på toaletten och säga åt mig att gå därifrån för att han klarar sig själv. Han hade inte funnits. Min underbara unge hade inte funnits.

Ja, jag kanske riskerade hans liv, eller missbildningar, när jag väntade honom. Och det kanske finns en risk att han får serotoninbrist (och därmed behöver medicinera) när han blir större. Men han finns! Vilken förlust om han inte hade funnits!

(Risken att han ska behöva medicinera med sertralin eller liknande finns ju för övrigt ändå. Min ångestproblematik kan ju vara ärftlig. Å andra sidan så kan den bero på miljö. Eller kanske utlösas av miljö. Genom att jag ätit sertralin under delar av graviditeten, och därför mått bättre, har graviditeten med honom förmodligen varit lugnare – en bättre miljö för honom som “inneboende”. Genom att jag återigen under en period äter sertralin så har han en mamma som mår bra, och det ger honom garanterat en bättre uppväxt.)

Mitt beslut att medicinera mot ångest under graviditeten var delvis en konsekvens av hur det var under min första graviditet.

Jag blev gravid mycket avsiktligt även den gången. Men kanske var jag inte redo. Vi hade nyss flyttat till hus, och jag hade massor jag ville göra med hus och trädgård. Jag hade ganska nyss bytt jobb. Men jag kände mig lite stressad: jag hade hört så mycket om att man inte skulle vänta för länge med att skaffa barn, för det kunde bli svårt. Och jag hade lite dödsångest i största allmänhet. (Ja, ångesten fanns då med, om än diffusare.) Jag var rädd att jag skulle hinna dö eller i alla fall bli steril innan jag fick barn, typ. Och så ville jag förstås skaffa barn också.

Graviditeten var slitsam – jag mådde inte bra, jag var ruskigt trött, etcetera. Och så föddes ett krävande barn, som sov väldigt lite, hade ett oerhört närhetsbehov och behövde underhållas konstant.

Jag var inte beredd på detta. Jag trodde att bebisar som en hel del, och att de var nöjda ibland.

Jag som hade en längtan efter att göra en massa saker hade plötsligt ingen ingen ingen tid för mig själv.

Och ja, kanske var det fel tillfälle att skaffa barn, och jag var inte redo. (Och hur jag mådde då – både före och efter – var förstås en orsak till att jag var väldigt mån om att må bra nästa gång.)

Men alternativet hade ju varit att inte detta barn funnits alls.

Det krävande närhetstörstande barnet är nu en kreativ, intelligent sjuåring, med stort intresse för trädgård, odling och miljö, som tävlar igenom matteböckerna. Han läser för och leker med lillebror. Han tycker det är viktigt med rättvisa, älskar melodifestivalen, lego och datorspel och avskyr godis. Jag är ofantligt stolt över honom, både för att han kan en massa saker och för att han en bra kompis, en bra människa. (Jag tror att vi ibland ställer för stora krav på honom och glömmer bort att han faktiskt bara går i förskoleklass ännu…)

Tanken att han inte skulle finnas är mest… obegriplig.

Ja, hans bebistid är fortfarande en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag är glad att den är över, jag vill inte genomleva den igen. Men vi överlevde, både han och jag. Det är jag glad för.

Alternativet till att inte ha dåligt samvete innebär att jag inte skulle haft något av barnen. Det vore verkligen inte bra på något vis alls.

“Lyckopiller”

Jaha, då är det dags igen. Den här gången är det Alexandra Pascalidou som skriver att “… lyckopiller skrivs ut med lätt hand” i sin kolumn i Metro. Kort sammanfattat menar Alexandra att människor är för fokuserade på att jaga lyckan, men att man inte når lyckan om man inte får kämpa lite och ha lite motgångar. Utskrivandet av lyckopillren är en del i hennes uppradning av exempel på vad folk gör i jakten på lyckan.

Återigen används alltså det nedsättande och felaktiga begreppet “lyckopiller”. Jag hoppades att folk – eller i alla fall seriöst, hyfsat allmänbildat folk – vid det här laget skulle ha koll på att “lyckopiller” inte har något med lycka att göra.

Det som kallas “lyckopiller” är SSRI, eller selektiva serotoninåterupptagshämmare.

Serotonin är en signalsubstans som behövs för kommunikationen i nervsystemet (alltså bland annat hjärnan). Brist på serotonin kan ge depression, ångest och liknande problem. SSRI gör att receptorer i nervcellernas yta inte håller fast serotoninet, och då finns det mer serotonin fritt att tillgå – det vill säga bristen motverkas.

“Lyckopiller” är alltså inte något man tar för att bli lycklig – det är ingen billig enkel genväg i jakten på lycka. Det är en medicin för människor som av någon anledning – medicinsk eller orsakad av omständigheter i personens liv – lider av en brist. Det är därför i praktiken ett redskap, ett verktyg, för att kunna leva ett normalt liv, istället för ett liv med handikapp.

Ångest och depression är inget man kastar av sig med en klackspark.

Människor som lever med ångest eller depression är inte alls de människor som söker den enkla vägen till lyckan. Ångest kan vara kopplad till ett överdrivet stort ansvarskännande, skuld och dåligt samvete. Den deprimerade har svårt att se glädjen i livet, för att allt jobbigt överskuggar så totalt. Detta är inte människor som blundar för de problem och svårigheter som finns i världen eller i deras närmsta omgivning, utan människor som i alldeles för liten utsträckning klarar av att blunda för problemen.

SSRI är ingen väg till lyckan. Det är en väg upp till ett normalläge, eller ett läge något närmre det som är normalt. Det ger en möjlighet att uppleva tillvaron på ett sätt som andra människor gör. En möjlighet att leva istället för att bara överleva. Eller, för en del, en möjlighet just bara att överleva.

Och det är inget som skrivs ut med lätt hand. Eller, möjligen skrivs det ut lätt, men oftast har man snarast väntat längre än man borde innan man faktiskt går till doktorn och pratar om problemen. För det finns så många fördomar. Och det är så diffusa symptom. Så man går inte till doktorn förrän det är riktigt illa.

I alla fall inte om man inte varit nere och vänt i mörkret innan. Efter ett par-tre vändor lär man sig att känna igen när det är på gång, och kan agera i tid.

Tro mig, Alexandra, jag har kämpat hårt. Jag har haft motgångar. Och det är inte så att allt som inte dödar stärker en. Om det inte vore för “lyckopiller” så skulle jag kanske inte haft kraft att resa mig igen – eller så skulle det ha tagit ofantligt mycket längre tid, och tagit mycket mer av kraften från min omgivning – som kanske inte skulle orkat.

Tack vare dessa “lyckopiller” har mina barn en mamma som kan finnas och orka vara en individ med egen kraft och egna intressen att stå upp för (vilket väl är en grundförutsättning för att inte curla).

Tack vare dessa “lyckopiller” hade jag faktiskt kraft att skaffa ett andra barn och kraft att komma tillbaka till livet och vidare i livet.

Lyckan i sig skapas på helt andra sätt. Och jag vet inte ens om jag strävar efter lycka. Lycka är något som infinner sig ibland, i magiska ögonblick. Inget att bygga livet utifrån.

För den som vill allmänbilda sig mer inom området rekommenderar jag FASS.

Vånda

Jag läser om forskning med SSRI på möss under graviditet och “amning” – om att mössen får problem med depression efter könsmognad/när de blir vuxna.
Läser och våndas.

Har jag ändå gjort fel?
Ska jag leva med oron tills han blir vuxen, oron över att kanske ha orsakat framtida depressioner hos honom genom mitt själviska val att äta medicin när jag väntade honom?
Hur ska jag veta?

Jag försöker påminna mig om varför, försöker intala mig att det var ett klokt beslut – försvara mig, känns det som.

  • Jag baserade det på den kunskap jag hade. (Men letade jag tillräckligt? Eller letade jag bara efter det som sa det jag ville? Hade jag inte redan bestämt mig för vad jag ville?)
  • Utan medicinen hade han inte riskerat framtida depressioner p.g.a. just denna orsak. Men å andra sidan hade han redan från fosterlivet, och kanske även därefter, fått växa upp med en mamma med mer ångest, vilket i sig hade gett en massa otrygghet, kanske sämre anknytning, mindre engagemang från min sida, mindre ork och vilja att göra det som är bra för honom och mig själv – d.v.s. totalt sett en sämre grund att stå på. Vilket både ökar risken för framtida depression och gör det svårare att ta sig ur en sådan. Tror jag…?
  • Om jag skulle “ha varit tvungen” att sluta med sertralinet innan jag blev gravid, så hade jag väntat längre med att bli gravid. Och då hade inte just Jonatan funnits. Hemska tanke! – Jag vill ju INTE byta ut honom!

Men ändå, ändå får jag dåligt samvete. Undrar om jag verkligen, verkligen tog rätt beslut, eller om jag egentligen var oerhört självisk och borde gjort annorlunda. Om jag egentligen borde vetat bättre. Om jag egentligen visste bättre.

Helst vill jag inte alls behöva tänka i de banorna. Helst vill jag krypa ner under täcket, gömma huvudet i sanden, och inte läsa. Låtsas som att jag inte såg, fortfarande inte vet, inte hört talas om… Förneka alltsammans och låta tiden gå. *lalalalala bingo* Fast jag är inget bra på det

Ändå är det väl förmodligen det jag bör göra. Det varje normal människa skulle göra.

(Hur fan gör de som rökt under graviditeten? Hur klarar de av ångesten?)

Det är dags nu…? :-o

Egentligen har jag längtat ganska länge. Vilket är ganska märkligt, med tanke på hur jobbigt jag hade det, både med förlossning och bebistid. Men min kropp har egentligen skrikit “bebis!” i en bra bit över ett år Eller ja, skrikit och skrikit. Men en längtan har funnits där…

Som sagt var, jag hade det jobbigt. Förlossningen var fruktansvärd, och bebistiden var en plåga. Vi bestämde att vi skulle vänta lääänge innan det blev syskondags.

Dessutom fanns det ju annat vi ville göra. Husrenoveringen, som jag längtat så mycket efter att sätta igång med, stod nästan stilla med en bebis i huset. När vi så sakteliga började få tillbaka möjligheten att göra något med huset, så ville vi ju hinna det En bebis till skulle skjuta allt framåt ett tag till. Och så behövde jag hämta mig. Jag behövde vara i bättre skick för att orka med “ett varv till”.

Vinden blev med tiden hållpunkten. Vinden skulle isoleras och inredas. Isoleringen – för värmens skull – var i någon mån en ekonomisk fråga, för att minska energiförbrukningen, men också kopplat till miljösamvetet. Inredningen var nära nog en nödvändighet av familjesociala skäl. Vår son behövde (behöver) ett eget rum – och vi med. Innan barnrum inga fler barn.

Som alla renoverare vet så tar det alltid längre tid än man tänkt. Problem som tillstöter, trötthet som sinkar, hantverkare som inte kommer, femtonspel med andra saker – och så livet i sig, förstås. Byta trappa. Bygga trappräcke. Lösa krångliga grejer i hörnen med ventilation. Byta fönster. Mura och putsa. Det drog ut på tiden.

Och sedan kom livet ännu mer emellan. En bil och ett fartgupp och en smäll i nacken. Ont i nacken. Ont i huvudet. Ständigt och jämt under lång tid. Och ovanpå det oron. Kommer jag alltid att ha så här ont? Kommer jag aldrig att kunna lyfta min son igen utan att tro att jag håller på att dö av hjärnblödning?

Renoverandet stannade förstås upp. Och tvivlen växte när det gällde fler barn. Bli gravid med den här smärtan? Föda barn – tänk om det skulle bli värre? Bära omkring på och ta hand om en bebis…? Det kändes fjärran. Jag försökte låta bli att tänka.

Oron tog över världen. Oron för att inte bli bättre. Oron för att drabbas igen. Oron för att göra fel, råka ut för fler saker. Oron för… allt.

Psykakuten.
Sertralin och Atarax.
Samtalskontakt.

I efterhand kan jag ibland nästan tycka att det positiva överväger. Jag önskar förstås att jag hade sluppit skada nacken. Absolut. Men oron knuffade mig så långt över kanten att jag var tvungen att göra något åt det. Det hade jag egentligen behövt för många år sedan, och vid många tillfällen. Men jag hade inte vågat. Nu hade jag inget annat val än att våga. Och det är en bra sak. Det hade nog egentligen inte varit en bra sak med ett barn till innan jag gjort något åt detta. Inte så att jag gjort mig av med all gammal skit, rensat ut allt och blivit hel och så. Men jag har benat i en del. Vågat få ur mig en del. Och ja, fått hjälp av tabletterna.

Till att börja med blev tabletterna ytterligare ett skäl att vänta. Sertralin. Minst ett halvår… *räkna* jodå, jag höll koll på hur länge jag skulle behöva vänta innan jag trappade ner.
Men så ökades istället dosen. Det innebar ännu längre väntan. Det började rent av kännas som ett stressmoment. När det där halvåret gått, så måste jag försöka trappa ner…

Och så började jag tänka om. Läste på. Jämförde för och emot. Och insåg att… kanske vore det snarast en bra sak att äta SSRI under graviditeten? Egentligen mådde jag ju inte bra när jag väntade Simon. Jag var orolig ungefär jämt. Nojade mig hela tiden över något. Det fanns ju där redan då (och långt dessförinnan).

Hur mycket hade det egentligen påverkat mig? Hur stor del hade oron i att första året blev så besvärligt? Hade både jag och Simon mått bättre från början om jag hade haft hjälp av antidepressiva?

Det är förstås bara spekulationer. Jag kan inte veta. Men kanske är det inte bara en nackdel att äta SSRI under en kommande graviditet. Kanske kan det göra situationen bättre för både mig, sambon, Simon och det kommande barnet?

Men visst, samvetet gnager. Duktiga Sanne tycker att hon borde klara sig utan – för barnets skull. Det är det rätta och det kloka, och det går ju. – Men jag försöker vänja mig av med duktig-tankar. Bara för att det går så betyder det inte att det är det bästa. Det är faktiskt tillåtet att tänka på sig själv, ta hand om sig själv. Och många gånger är det kanske dessutom det bästa även för dem i omgivningen som är “orsaken” till att man inte vill vara självisk…?

Och – hade det handlat om en “fysisk” åkomma, så hade det inte alls varit en samvetsfråga på samma sätt.
Jag har funderat en del på det… Atarax, som jag ju också tar ibland mot ångesten, är egentligen en allergimedicin, men den hjälper även mot oro/ångest. Är jag, som tar den mot ångest, en sämre människa än den som tar den mot allergi?
Kanske enligt en del. Nå, då får de väl tycka det. Jag har funderat, och jag har kommit fram till att detta är det bästa just nu. För mig och för dem jag älskar. Dessutom har jag sjukvårdens stöd. Och ja, jag får lita på dem. Jag behöver inte ha bättre koll än vården. Jag behöver inte veta mest. Jag kan nöja mig. Ha!

Och nu…
Vinden är nästan klar. Det finns ett föräldrasovrum, en Simon-rum och ett rum för ett eventuellt ytterligare barn. (Och så ett allrum, som dock är betydligt mindre klart.) Det saknas enstaka lister. Vi behöver ha hit en elektriker (som aaaaldrig kommer ) och en rörtjomme som kan koppla in ett element (hör inte heller av sig ), och våra beställda sängar behöver komma. Sedan kan vi flytta upp. Visst, det kvarstår lite småsaker ytterligare, men det kan vi ta pö om pö.

Det är dags

Det känns förstås märkligt…
Många tankar.

Sist gick det så lätt att bli gravid. Nu är jag nästan fem år äldre. Kommer det att gå lika lätt? Ska jag våga tro på att det ska ta sig nästan lika kvickt? Sist utgick jag från att det skulle ta tid… Kommer jag att lura mig själv?
Och, å andra sidan, då, för nästan fem år sedan, så slutade den första graviditeten i missfall, så tidigt att jag knappt hade hunnit smälta att jag var gravid. Kommer jag alls att våga tro på att det ska gå bra, när (om) jag blir gravid? Eller ska jag utgå från att det ska sluta i missfall, åtminstone tills jag är förbi vecka sju nånting?
Hur ska jag kunna låta bli att kolla efter blod varje gång jag går på toa?
Ska jag räkna med att det krävs tre befruktade ägg för att det ska bli ett barn den här gången också?

Och så var det det där med tvillingar.
När jag väntade Simon, så väntade jag ju från början tvillingar. Den ena dog, någon gång mellan v 8 och v 18.
Då var jag betydligt yngre än nu. Sannolikheten för tvillingar ökar med åldern.
Dessutom blödde mamma också en hel del i början när hon väntade mig.
Väntade hon också tvillingar från början? Hade jag egentligen en tvilling? Har vi kanske trots allt en ökat tendens till att släppa två ägg?

Vill jag ha tvillingar? Nä. Jo. Jag vet inte.
Nej, egentligen vill jag inte det. Jag undrar ofta hur jag skulle ha rett ut det, om Simons tvilling också hade levt. Det var kämpigt nog med en bebis. Å andra sidan vet jag ju inte – kanske påverkade det honom att ha förlorat sin tvilling. Kanske bidrog det till hans otrygghet.

Och tanken på tvillingar är ju fascinerande. Nånstans längtar jag fortfarande efter, önskar jag fortfarande, tvillingar. Med hjärtat. Inte med förnuftet. Men fascinationen finns där. Jag skulle blivit tvillingmamma. Jag är mamma till en tvilling.

Jag undrar hur Simon skulle reagera om han fick tvillingsyskon. Skulle han bli avundsjuk? Han vet att han haft en tvilling. Det har vi berättat och pratat om… Han har ritat en teckning av sig själv och tvillingen i min mage

Hur han tänker om syskon i största allmänhet? Åh, han längtar! Han har tjatat lääänge

Det här med kön…
Ja, könet kvittar. Ja, jag blir glad för vilket som. Ja, det viktigaste är att barnet är friskt – och jag ska vara glad om jag alls får barn.
Absolut. Självklart.
Dessutom är jag ju noga med att alla barn (och vuxna) är individer, att könet är oviktigt. Simon går i rosa och blommiga kläder – eftersom han älskar rosa och blommor – och vi är angelägna om att inte knyta ihop färger, intressen, färdigheter och annat med kön.

Men ja, nånstans när jag ändå en önskan om en dotter.
Det är helt och hållet irrationellt. Jag kan inte förklara det med några vettiga argument, fast jag försöker…

Jag funderar på om det handlar om att jag vill ha chansen att uppfostra två syskon av olika kön på likvärdigt sätt. Att det finns en poäng med det.

Och jag funderar på om det handlar om mitokondrie-DNA. Att jag inte vill att min mitokondrielinje ska dö ut (den gör ju det om jag bara får söner). Biologen i mig tycker att det är ett intressant argument. Ja, kanske är det faktiskt en del i det, hur bisarrt det än kan verka. (Mitokondrier är spännande!)

Men till största delen är det verkligen irrationellt. Jag kan inte förklara det. Eller ens försvara det. Jag skäms lite – eller till och med en hel del.
Men hur är det – känslor kan man inte rå för? Inget blir bättre av att inte erkänna för sig själv vad man känner. Bättre att erkänna, hantera och bearbeta. Bättre i förväg än sedan.

…och årstid
Och jag skulle vilja ha ett sommarbarn den här gången. Slippa bylsa på en massa kläder på en skrikande bebis för att alls kunna gå ut. Slippa stoppa ner en missnöjd bebis i en vagn för att kunna gå ut och gå. Bara kunna gå ut genom dörren.

Önsketänkande det med.
Men jag måste öva mig på att önska och drömma. Det är inte så att hela världen kommer att rämna och gå under och allt gå åt helvete för att jag tillåter mig att önska och drömma.