Så mycket jobb! Bara för att få väggarna i ett drägligt skick, så att de ska kunna bli målade respektive underlag för skåp och kakel.
Blandmaterial var ordet, sa Bull.
För ja, om det var många olika material sedan innan – gråsten i grunden, minst två typer av tegel, träklossar (påminn mig om att förklara om jag glömmer det), lerklining, kalkbruk, flera typer av modernt bruk, masonit av flera slag, gamla tapeter och gammalt spackel samt den gamla färgen – så är det inte färre nu, när vi lagt på kalkbruk, lagningsbruk och tre olika sorters spackel. Om väggarna såg ut som ett mischmasch innan så är det inget mot vad det gör nu.
Och egentlign tar det aldrig slut. Egentligen borde det hela tiden göras lite till och lite bättre. Jämna till, komplettera, slipa lite här, spackla lite där.
Egentligen vill jag göra saker noggrant. Det ska se snyggt ut bakom också. Göras helt och fullt även där ingen ser. Inget fuskande här, inte! Det vill säga egentligen ska det vara lika snyggt bakom skåpen.
Jag inser att jag får släppa på den ambitionen och göra som alla dem som renoverat det här köket före oss: fuska. Det som är bakom skåpen syns inte. Det behöver bara vara funktionellt, inte snyggt. Okej, man kan göra det med lite marginal, så att det verkligen går in bakom skåpen, men det behöver inte vara spacklat och målat.
Det bär emot, men man måste vara realist.
Ikväll har jag ägnat mig åt det otacksamma arbetet att slipa spackel, spackla om spackel som krackelerat, samt framför allt torka och slipa befintliga målade väggar. Lite slipning med grovt sandpapper för att rugga upp ytan en aning, och så torkning/skrubbning i tre omgångar med minskande inslag av diskmedel. Tråkigt arbete. Syns knappt. Känns verkligen inte som att man kommer någon vart.
Men likväl ska det göras.