Curling och konflikter

Som förälder till barn i “trotsåldern” så får man en del olika tips. En klassiker är att försöka “avleda”. När barnet blir upprört över något det inte får, eller är på väg att bli upprört, så ska man försöka avleda barnets uppärksamhet, genom att börja prata om något annat. Få barnet att börja tänka på något annat. Och på så sätt ska den besvärliga situationen i bästa fall aldrig ens hinna uppstå, och det fall den redan hunnit uppstå så ska den snabbt avklinga.

Jag kan väl börja med att säga att har man smarta barn med stark vilja så är oddsen ganska dåliga att lyckas med detta.

Men även om vi bortser från huruvida metoden “funkar” eller inte, så ser jag andra nackdelar. Jag tror att det är med det här “avledandet” som problemen med curlingföräldrar börjar. Eller i alla fall att det är en del av förklaringen.

Tanken är ju att barnet inte ska bli upprört. Att det inte ska uppstå konflikter för att barnet inte får som det vill.

Och visst, avledandet går inte ut på att barnet ska få sin vilja igenom. Tanken är mer att barnet ska glömma bort att vara upprört.

Men om konflikten handlar om något barnet ska/inte ska/vill/inte vill/får/inte får göra, så innebär ett avledande att inte heller föräldern “får sin vilja igenom”. Om konflikten handlar om att barnet inte vill ta på sig ytterkläderna, eller borsta tänderna, eller om att barnet inte får bita storebror, så kan visserligen ett avledande tillfälligt lösa knuten (ibland). Men ofta återkommer konflikter kring samma saker igen och igen, och då är det ingen hållbar lösning att alltid avleda.

Och till föräldern ger avledningslösningen signalen att konflikter bör undvikas, och att färre konflikter är ett bättre “resultat”. Det där lilla “avledandet” smyger sig in och blir till ett undvikande av konflikter på allt fler områden.

Och ett sätt att undvika en massa småkonflikter är att man själv gör en massa saker som man egentligen borde kräva att barnet själv gör. Man avleder genom att se till att situationen inte uppstår – eller gör själv när man ser att en konflikt håller på att eskalera.

Självklart behöver man inte bli curlingförälder för att man enstaka gånger använder sig av avledning. Men jag tror att det finns en koppling mellan inställningen att man ska avleda konflikter, istället för att ta dem, och ett ökat curlingproblem.

Konflikter är inte farliga i sig. Att undvika dem till varje pris är minst lika farligt.

3 responses to “Curling och konflikter

  1. Å. Tänkvärt. Alltihop. Kan det vara så verkligen? Tröstande tankar.

  2. Ja det var tänkvärt! Det är ju egentligen inte ett särskilt respektfullt sätt att bemöta sina barn i längden på heller, för man beter sig ju som om man inte lyssnade alls på vad de säger och tycker. Tänk om man skulle behandla sin respektive på samma sätt, avledningstaktik så fort en konflikt är under uppseglande.

    “Nej jag tänker inte acceptera att du bara sätter dig i soffan och kollar på tv när du kommer hem från jobbet! Vi måste dela på hushållsarbetet, det håller inte annars!”

    “Kollakolla, jag hittade en slatt Bordeaux i kylen som blev över i helgen! Mmmm, visst skulle det vara gott med lite vin? Ska jag hämta ett glas till dig också älskling?”

    Fast det är nog lätt att trilla dit lite för ofta.

  3. Pingback: » Curling igen Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *